Det bästa hos Obama var bra för hans motståndare

Som många maktens män månade Barack Obama om sitt eftermäle under sina åtta år som president. Han var mycket medveten om det historiska med sin ämbetsperiod och återvände i många (måhända alltför många) intervjuer och anföranden till den häpnad, glädje och stolthet han kände över att en man med hans bakgrund kunde vara den som tittade ut genom fönstret i Ovala rummet i Vita huset.

Men han ville inte bara bli hågkommen för att vara USA:s förste afroamerikanske president. Inte heller bara för att vara den som med sina räddningspaket efter finanskraschen 2008 fick USA:s ekonomi på fötter igen. Han ville åstadkomma bestående förändringar: Från sjukförsäkringsreformen omedelbart i början, när han politiskt stod som starkast (men som ändå trycktes igenom med nöd och näppe), över ett antal viktiga höga utnämningar i förvaltning och domstolar av personer med en bakgrund som tidigare hållits tillbaka, rättspolitiska reformer och försök till öppningar av diplomatiska och säkerhetspolitiska låsningar till, särskilt under hans andra period, viktiga åtgärder för klimat och miljö.

Det blev inte så mycket som han tänkt sig, ofta ofullständigt och vad gäller invandring och vapenlagar nästan ingenting alls.  Men det var tillräckligt mycket för att hans republikanska motståndare, inte bara den till slut segrande Donald Trump, satte som främsta mål under valrörelsen att göra slut på Obamas reformer och politik.

Kanske är det också denna gemensamma strävan att utplåna Obamaarvet som ändå kommer att få presidenten och hans republikanska majoritetskolleger i kongressen att någorlunda hålla ihop under den redan nu ojämförligt oroliga och oroande presidentperiod som börjat. Processen att operera bort arvet efter Barack Obama har fått en rivstart.

Vi som inte vill glömma Barack Obama måste inse att några av hans stora förtjänster som kommer att bli ihågkomna, samtidigt i sig bar fröet till några av hans största problem. Det gäller hans elegans och integritet, hans kulturella öppenhet och hans säkerhetspolitiska eftertänksamhet.

En presidentfamilj som aldrig omsusats av skandalrykten. Här som frimärke i Malawi. Foto: Shutterstock

Det var inga skandaler i Vita huset under Barack Obamas år som president. Det fanns en både avspänd och aristokratisk resning hos presidenten och hans hustru som till och med överglänste Kennedyeran för mer än 50 år sedan. Naturligt och jämbördigt kunde Obama möta författare och kulturpersonligheter för samtal om tillvarons villkor, rädsla och hopp. Särskilt de sista åren vågade han också släppa fram en avväpnande humoristisk och satirisk ådra i sina framträdanden.

I sin kombination av elegans, distans och personlig charm var måhända makarna Obama idealtypiskt perfekt ”presidentiella”. Förmodligen hade Barack Obama trott att denna överlägsna framtoning och personifiering av det bästa i den amerikanska drömmen i sig skulle ha hjälpt honom att ena det splittrade landet. Det var hans uttalade ambition när han tillträdde. Att polariseringen i stället ökade, blev nog hans största misslyckande, även om hans personliga popularitetssiffror var höga mot slutet.

Med elegansen blev Barack Obama med sin annars brokiga och röriga bakgrund en del av eliten, till råga på allt den nya elit av olika minoriteter som blev måltavla för republikanernas och Donald Trumps mobilisering av rädda, missnöjda och, inte sällan, rasistiska vita väljare

Barack Obama lärde sig som barn att det finns ingenting som vita, traditionella amerikaner är så rädda för som en ung och arg afroamerikansk man. Det tillät han sig aldrig att bli.  Som president fick han erfara att denna rädsla och förakt hos alltför många också riktade sig mot den svalaste och smartaste av makthavare.

Den svala distansen gav inte Barack Obama den ”makt att övertyga” som krävs för att en president ska vara framgångsrik. Vid ödesdigra tillfällen visade han en oförmåga och ett ointresse att köpslå och kompromissa med kongressen. Varken vältalighet eller lugn och behärskning räcker för att kämpa och skapa förståelse för sin egen politik och mobilisera sitt parti och dess anhängare. Inte bara splittringen av nationen bestod under Obamas presidentperiod. Hans eget demokratiska parti försvagades också.

Barack Obamas framgångar i att befästa den sociala och kulturella utveckling som skett i USA de senaste årtiondena med öppenhet för och mer makt till olika etniska minoritetsgrupper, kvinnor och sexuella minoriteter har likaså en baksida. Utvecklingen torde visserligen i grunden inte kunna vändas, även om en intensiv motoffensiv redan påbörjats av efterträdaren. Men minoriteternas vinster ställs i kontrast till den gamla majoritetens stagnation.

Också Europas reformsocialdemokrater på 1990-talet vann sina största framgångar vad gäller kulturella och sociala fri- och rättigheter. Traditionell fördelningspolitik var svårare att driva i globaliseringens tidsålder. Och när de bristerna uppenbarat sig har socialdemokraterna stått jämförelsevis handfallna. I USA kan man uttrycka det som att Obama räddade den nyliberala ekonomin efter finanskrisen. Det var nödvändigt men gav inga opinionsvinster hos vanligt folk.  Sjukförsäkringsreformen främjade jämlikhet men berör trots allt små grupper. De realinkomstökningar som medelinkomsttagare till slut fick, var för obetydliga i ett opinionsklimat av rädsla och förlust som redan fått fäste. 

Den intellektuelle och eftertänksamme har sällan lätt att fatta beslut. Framför allt behöver hen tid. Barack Obama förstod nog som president lika bra som någon fristående Harvardprofessor och säkerhetspolitisk analytiker de snabbt förändrade förutsättningarna för den amerikanska supermakten under globalisering, framväxten av nya stormakter och terroristhot. Han fattade och fick erfara att det inte finns några enkla och sällan några bra lösningar.

Det är lätt att uppskatta Obamas kunskaper och insikter. Försiktighet borde alltid vara en dygd men är det inte. Dessvärre kräver världspolitiken fortfarande åtminstone i stunden en tuffhet och förenkling av den som är beslutsfattare. Fortfarande råder realpolitiska villkor där det premieras och förväntas att en stat med ambitioner, eller krav på sig, att utöva makt kan visa rå styrka.

Den humanitära katastrofen och det till synes förlorade maktspelet i Syrien har blivit ett mörkt slutackord för president Barack Obama.  Det går inte i efterhand att självklart hävda att Obama gjorde några uppenbara fel ens i sina mest kontroversiella beslut. Men hans presidentperiod visar än en gång hur låsta handlingsalternativ ställningen som supermakt ger i den världsordning vi har.

Det sägs att amerikanska väljare oftast efter en åttaårsperiod väljer en president som är helt annorlunda än föregångaren. Aldrig har detta varit tydligare än nu. Det kan inte kallas annat än en tragedi och pinsamhet – för USA, för världen och för Barack Obama.