Gülenisters vinter blev andra islamisters vår

I slutet av november förra året skakades Turkiet av nyheten om en brand på ett elevhem i Aladağ, en stadsdel i Adana i södra Turkiet. Branden ledde till att elva barn mellan 11-14 år omkom i lågorna. Debatten handlade inledningsvis om varför elevhemmet saknade ordentliga nödutgångar. Men när uppgifter framkom om att elevhemmet drevs av Süleymancilar, en stor islamisk rörelse i Turkiet, tog diskussionen snart en ny vändning.

Bara i Aladağ, en liten stadsdel i Adana med cirka 17 000 invånare, visade sig det att Süleymancilar driver åtta andra elevhem.

Alla islamiska brödraskap och dervischordnar förbjöds i Turkiet 1925, men trots olika förbud och hinder har de behållit sitt inflytande. Idag är det känt att Süleymancilar driver mer än 1 000 elevhem runt om i Turkiet. 

AKP-regeringen anklagar en annan islamisk sammanslutning – Gülenrörelsen – för att ligga bakom den misslyckade kuppen den 15 juli och bedriver utrensningar mot påstådda gülenister inom bland annat statsförvaltningen i en aldrig tidigare skådad omfattning. Hur det då kan komma sig att andra islamiska rörelser har bibehållit sin status är en fråga som skapar huvudbry.

Utrensningarna, som har drabbat långt fler än bara gülenister, har riktat sig mot alla dem som inte är lojala med regeringen, däribland kurder och liberaler. Totalt har minst 40 000 fängslats och över 130 000 personer blivit uppsagda från sina jobb. Därmed har nya frågor uppstått: Vem ska fylla alla dessa vakanser?

För några år sedan, den 17 och 23 december 2013, avslöjandes omfattande korruptionsskandaler, vilket fick AKP och Gülen att glida isär. Därmed  tog Erdoğan bladet från munnen och förklarade att de som inte tar (rätt) ställning skulle hamna i onåd. De flesta islamiska rörelser tog också parti för regeringen.

En sammanslutning med 150 frivilligorganisationer – de flesta knutna till islamiska föreningar – gick ut med en annons där de uttalade sitt stöd för Erdoğan. Denna sammanslutning förklarade också sitt stöd för Erdoğan under de lokal- och presidentval som följde på korruptionsskandalerna. Bortsett från gülenisterna var det inte många islamiska organisationer som höjde sin röst mot AKP-regeringen. Bland lojalisterna märktes Yeni Asya (Nya Asien), en gren av den islamiska Nurcu-rörelsen, liksom Furkan-stiftelsen.

Det är uppenbart att det som blev till vinter för Gülenrörelsen förvandlades till vår för andra religiösa sällskap. De olika islamiska organisationernas lojalitet med regeringen har betalat sig genom att statliga tillgångar och tjänster har gjorts tillgängliga för dem. Särskilt efter det misslyckade kuppförsöket den 15 juli har dessa rörelser blivit euforiska och skyndat sig att fylla de vakanser som uppstått i statsförvaltningen efter utrensningarna av gülenister. Samtidigt tävlar de med varandra om att få kontroll över de skolor och elevhem som regeringen har satt under tvångsförvaltning i denna process.

I motsats till gülenisternas öde har andra islamiska organisationer stärkts i Turkiet. En av dessa är Menzil, en förgrening av Naqshibendi-orden, som har sitt centrum i staden Adiyaman i östra Turkiet. Det är en offentlig hemlighet att Menzils anhängare har fyllt Hälsovårdsministeriets och socialförsäkringssystemets vakanser. I mitten av augusti ställde parlamentsledamoten Murat Emir från CHP en interpellation till regeringen och frågade om AKP:s relationer till Menzil-orden, i synnerhet vad Hälsovårdsministeriet beträffar. Nyligen bekräftade Mustafa Karadağ, ordförande för domarkårens fackliga samfund, att medlemmar av vissa religiösa ordnar (Süleymancilar, Menzil och Hakyol) har fått företräden när det gällt utnämningar och befordringar inom domstolsväsendet.

Även läckta mejl från Berat Albayrak, energiminister och tillika president Erdoğans svärson, har skapat stora kontroverser. Dessa föregivna mejlkonversationer sägs visa att han skulle ha gynnat vissa religiösa grupper som Ismailaga-sällskapet, en gren av Naqshibandi-orden, och den regeringsvänliga stiftelsen Tugva.

President Erdoğans regim använder sig av flera olika strategier för att dominera och utnyttja de islamiska grupperna i Turkiet.

För det första tillämpar den ett straff- och belöningssystem i syfte att få full kontroll. Regeringsvänliga islamiska stiftelser beskyddas på alla sätt. Efter uppgifter om att 45 pojkar skulle ha utnyttjats av en manlig lärare på elevhem, som drivs av den regeringsvänliga Ensarstiftelsen i provinsen Karaman, agerade regeringstjänstemän snabbt för att skydda stiftelsen. Dessutom fick Ensarstiftelsen ta över driften av vissa elevhem som tidigare drevs av Gülenrörelsen och som satt under tvångsförvaltning av regeringen.

För det andra har det gjorts vissa försök att sätta alla islamiska ordnar och sällskap under statlig kontroll. I ett försök att skapa transparens i denna process planerar Diyanet (Direktoratet för religiösa angelägenheter) att inrätta ett system med formellt medlemskap i de islamiska organisationer som förväntas få viss institutionell juridisk struktur. I syfte att katalysera en sådan formell samverkan, om än inte full integration, mellan statliga organ och religiösa sällskap kallade Diyanet i förra veckan till det första "Mötet med religiösa församlingar och brödraskap"  (Cemaat ve Tarikatlar Buluşması), i vilket ett 30-tal grupperingar väntas delta.

Ökad statlig kontroll av islamiska grupper gör dem emellertid mer sårbara för Erdoğans styre, liksom de i framtiden kan komma att drabbas av en sekulär politisk våg.  

För det tredje tycks Erdoğan bygga sin egen rörelse via Turgev (Stiftelsen för ungdoms- och utbildningstjänster). Två av hans egna barn, sonen Bilal Erdoğan och dottern Esra Albayrak, sitter i Turgevs styrelse. Turgev skapade också rubriker när det visade sig att den turkisk-iranske affärsmannen Reza Zarrab, som nu står åtalad i New York, har donerat stora summor till denna stiftelse. Mellan åren 2008 och 2012 tog Turgev emot donationer på över 100 miljoner dollar, främst från Gulfstaterna, i utbyte mot politiska och ekonomiska gentjänster, särskilt vid statliga upphandlingar.

Samtidigt som Erdoğan hoppas att skapa en lojal islamisk ungdomsgeneration, om nu inte hela samhället kan bli det, är han också ganska pragmatisk. Det har visat sig i fråga om Mavi Marmara-incidenten, det vill säga den fartygskonvoj (kallad Ship to Gaza i Sverige) som sommaren 2010 försökte bryta Israels blockad mot Gaza, något som ledd till tio turkiska aktivisters död. Efter intermezzot till havs kallade Erdoğan den israeliska staten för ”terroristisk” och läste Koranverser för de omkomna.

Men efter sex års nedfrusna relationer med Israel har Erdoğan ironiskt nog gjort en U-sväng – till de turkiska islamisternas besvikelse. Han har till och med gjort medlemmarna i konvojen till offentligt åtlöje genom att ställa frågan vem de gjorde efterforskningar hos innan de gav sig av.  Med tiden har Turkiet släppt alla anklagelser mot den israeliska militären i utbyte mot 20 miljoner dollar i skadestånd. Den 9 december lade turkisk domstol ned åtalet mot den israeliska militären.

Men trots att de islamiska organisationernas är besvikna över Turkiets närmande till Israel ger de fortfarande Erdoğan ett starkt stöd.