Hämndlysten president ställs nu på verkligt prov
Trump – en lärling i utrikespolitiken. När han ledde dokusåpan The Apprentice tycktes han njuta av att säga "Du är avskedad". Men det är svårare att sparka en president.

Hämndlysten president ställs nu på verkligt prov

Analys. USA:s president Donald Trump visar mer prov på hämndlystnad och skrämseltaktik än på det fasta ledarskap han skrutit om. Han har haft mer än två månader på sig att räta ut alla frågetecken. Istället spär han på oron med sina tweet. Hoppet ställs därför till hans ministerkandidater som i flera fall försvarat gällande internationella spelregler.

Publicerad: 2017-01-16

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

WASHINGTON Det bevingade uttrycket bully pulpit används ofta om amerikanska presidenters maktutövning. Det myntades för mer än 100 år sedan av den kraftfulle Theodore Roosevelt för att beskriva vilket effektivt kommunikationsverktyg talarstolen är.

För honom var bully ett adjektiv som betydde ”utmärkt” eller ”första gradens”, förklaras i Merriam-Websters ordbok.

Den mer positiva klangen har bestått fram till idag men kan förändras i grunden – som så mycket annat – i och med Donald Trumps tillträde som president. Han är ett levande exempel på den moderna betydelsen översittartyp eller mobbare, så med honom blir det en bully’s pulpit.

Under valrörelsen ingick Twitter i Trumps egen effektiva kommunikationsstrategi. Han lyssnade aldrig på råden om att sluta med 140-tecken-attackerna efter sin valseger, utan fortsätter att försöka skrämma misshagliga till lydnad. Mexiko, medierna, underrättelsetjänsterna, bilföretagen, försvarsindustrin, läkemedelsjättarna, Kina, FN. Och, till motattacker mot dem som förolämpat honom, som Meryl Streep, Alec Baldwin och medborgarrättshjälten John Lewis.

Men efter den första veckans senatsförhör med kandidaterna till flera av de tyngsta ministerposterna lät det för ovanlighetens skull positivt:

”Alla som jag nominerat till regeringen gör bra ifrån sig och står för ett galant jobb. Jag vill att de ska vara sig själva och ge uttryck för sina egna tankar, inte mina!”

Jaha, vad betyder detta? Så blev reaktionen. De tilltänkta utrikes-, försvars- och hemlandsministrarna hade motsagt flera inslag i Trumps valretorik.

I korta drag: En mur är inte en praktisk lösning. Om inte Nato funnes skulle denna försvarsallians behöva skapas. Dess paragraf 5 om ömsesidigt försvar är ”okränkbar”. Ryssland utgör en strategisk fara. Inget register över muslimer. Tortyr strider mot lagen.

En tolkning är att Trumps utspel var en vink om hans förflutna i företagsvärlden. Att den blivande presidenten likt en koncernchef ville inhämta in råd från ministrarna/dotterbolagscheferna och sedan fatta sitt beslut. Något som i och för sig går emot Trumps påståenden om att han vet mer än andra.

Men om väljarna i så fall är aktieägare torde de bli besvikna. För tillfället är Trump-aktien låg. Runt 37 procent av väljarna har förtroende för honom enligt en opinionsmätning från ansedda Quinnipiac university. Det är samma ”kurs” som under stora delar av valåret och den lägsta popularitetssiffran för en tillträdande president under de över 60 år som sådana enkäter gjorts.

Kärnväljarna som ville ha en icke-politiker håller fast vid sina Trumpsympatier tills vidare. Ytligt betraktat ser det ut som hoten skrämt enskilda företag att behålla jobben i USA eller inställa investeringar i utlandet men vid närmare granskning var det aldrig så enkelt. Och på den enda presskonferens som Trump hittills har hållit sedan valet återupprepade han sina försäkringar om att muren mot Mexiko ska byggas, trots att utomstående har pekat på hur orealistiskt projektet är – inte bara ur mänskligt och politiskt perspektiv, utan även på grund av vilka enorma mängder betong som skulle gå åt för att täcka de 300 milen.

Ett land är ju inget affärsföretag men för att fortsätta att spinna på koncernparallellen kan konstateras att Trump inte gjort mycket för att nå ut till nya ”kunder” eller övertyga skeptiska ”varukontrollanter” som medierna, medborgar- och människorättsgrupper eller USA:s allierade.

Omdömena förblir hårda från Human Rights Watch, liksom från inflytelserika konservativa röster som varnade för Trump under hela valåret. Trumpväljarna ger inte mycket för de ledande medierna (utom Fox News). De viftade istället med CNN sucks-skyltar på valmötena och klappade säkert händerna när Trump vägrade att låta en CNN-reporter ställa en fråga på presskonferensen med ett You are fake news.

Hans kampanjchef Kellyanne Conway är oftast ansiktet utåt för tillfället och alltfler av hennes svar får Trumpkritiker att ta till stämplar som ”propagandaminister” och ”chefspropagandist”. Till exempel efter ett citat – som ger associationer till Orwells 1984 – i en färsk intervju i Fox News om läckor, ryska hackare och FBI-chefen James Comeys eventuella betydelse för valutgången:

 ”Det rör sig om hemlig information. Varför är den topphemlig? Inte för att undanhålla allmänheten informationen, utan för att skydda allmänheten…”.

Valresultatet kunde ha blivit ett helt annat om ett par hundra tusen väljare i tre–fyra delstater hade lagt sina röster på demokraten Hillary Clinton (eller om USA haft någon typ av utjämningssystem för elektorerna, där det vägts in att Clinton fick nästan 3 miljoner fler röster och att slutkalkylen  gav 48,2 procent för Clinton mot 46,1 procent för Trump). 

Men Donald Trump vann tack vare sin magkänsla för stämningsläget, ett energiskt kampanjande och bedyranden om att han – som icke-politiker – ska rensa upp i träsket och få saker uträttade i Washington.

På fredagseftermiddagen den 20 januari börjar allvaret och då får han chansen att överbevisa tvivlarna, som han gjorde hela valåret.

Av senatsförhören hittills framgår att ministerkandidaterna, inklusive den tilltänkte justitieministern Jeff Sessions som anklagats för rasism, briefats ordentligt. Oklart, dock av vem. De hade övat på svar som inte skulle reta upp demokratiska senatorer allt för mycket.

Än så länge håller den så kallade eliten tummarna så hårt de kan.

Kanske kan Trump övertygas om att de 70-åriga traditionerna med USA som ledande världsmakt måste bevaras och att frihandeln ingått i denna säkerhetsgaranti. Och kanske går det att få den orutinerade Trump att ta del av bakgrund om Putin och om skälen till att USA och EU införde sanktioner mot Ryssland. Den ryske presidenten är förvisso den starke ledare som Trump sagt sig beundra av skäl som gör att Putin i alla fall på kort sikt skulle kunna övertrumfa Trump.

De amerikanska medierna tampas med problem (dels finansiella och dels konkurrens från sociala medier som använder sig av billiga knep som gulliga hund- och kattvideor) och behöver inte en president som har svajig inställning till fakta och yttrandefrihet. Men de kan nog fortsätta att framleva med Trump.

Och Trump på sitt håll kan nog trixa sig ur grälet med USA:s massiva underrättelsetjänster när han väl satt dit egna chefer och triumferande skulle kunna twittra ”Våra spooks (spioner) i goda händer igen efter Obama-svikarna. Andas ut!”. Samma med cybersäkerheten när förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani kommit med förslag.

Trumps syn på gränsöverskridande frågor, utom klimatet, är oviss än så länge. Koncernchefen Trump har inte sitt produktutbud riktigt klart än och en genomgång i tidningen New York Times var ganska talande. Det handlade om Afrika och intrycket blev att den världsdelen knappast existerar för den tillträdande administrationen. Hans tweet om FN i slutet av december var inte särskilt upplyftande för länder som tror på världssamfundet. Han sa att det just nu ”bara är en klubb för folk som träffas, pratar och har trevligt”.

Fortsatt ovisshet, alltså, om vart Trump tänker leda världen. Bara dagar före installationen fanns inte så mycket mer material om Trumps tankegångar att dechiffrera. Men i en intervju med brittiska journalister på söndagen upprepade han att Nato är ”obsolet” och att han fått medhåll. Han hävdade att tyska kanslern Angela Merkel begått katastrofala misstag i sin flyktingpolitik och gratulerade britterna till brexit. Det ser ut som om Teresa May eller Vladimir Putin blir den första utländska ledare Trump träffar, inte som traditionen bjöd förr, den kanadensiske premiärministern och mexikanske presidenten. 

Mer visshet råder om att enorma förändringar i det amerikanska samhället väntar efter de åtta åren med Barack Obama – nervositet om sjukvården, förnyade hot mot aborträtten, färre regleringar i finanssektorn, slappare kontroll över ägarkoncentration i näringslivet, ännu större inkomstklyftor, fler försök att urholka rösträtten, stopp för kvotering m.m.

Ett land är ju som sagt inget företag och snart stundar den dag när Trump måste visa prov på sin förmåga to make better deals. Både Kina och Mexiko skärpte tonfallet mot Donald Trump veckan före maktskiftet och andra presidenter före honom har misslyckats med flirtande med först Sovjetunionen, sedan Ryssland – som till exempel Obamas utrikesminister Clinton med sin stora reset-knapp för att starta om relationerna med Moskva.

Omvärlden måste nog också bereda sig på någon typ av test på den nye presidentens psyke. En nordkoreansk missil med avsändare Kim Jong-Un ligger närmast till hands.

Men 2001 och 2009 var det Peking som spände musklerna spände musklerna i luften och till sjöss nära ön Hainan några veckor efter det att George W Bush respektive Barack Obama tillträtt.

En vass replik från någon terrorgrupp om hur oduglig Trump är som ÖB skulle kunna också utlösa något betydligt värre än 140 tecken på en mobiltelefon. 

Där, och på många andra håll, har man säkert studerat den snarstuckne och spontane Trumps tendens att skjuta först och tänka efteråt.

Karin Henriksson
Journalist och författare, baserad i Washington