Krishantering i Gambia – en modell för Afrika

Den lilla västafrikanska nationen Gambia har genomgått stor dramatik de senaste veckorna. Diktatorn Yahya Jammeh har lämnat landet, i hemlighet tagit med sig statens kassakista, sina lyxbilar och dragit i exil.

På gatorna i huvudstaden Banjul firar folk på gatorna. Äntligen är de fria. Efter 22 år med Jammehs våld och terror är han borta från makten.

I december 2016 hölls presidentval men Jammeh, som först sa att han skulle respektera folkets vilja, vägrade lämna sin post trots att han förlorade.  

För att trycka på för maktskifte och för att stödja den folkvalda presidenten Adama Barrow, gick den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas in i Gambia med militära styrkor.

Det såg ut att bli en militär konfrontation och på bara några veckor flydde runt 40 000 människor in grannlandet Senegal. Stabiliteten i regionen hotades och en ny humanitär katastrof höll på att segla upp på den internationella dagordningen.

Men med hjälp av diplomati och medling under ledning av Guineas och Mauretaniens presidenter och ett snabbt antagande av FN-resolution till stöd för Ecowas närvaro i Gambia, gav Jammeh upp.

Det borde naturligtvis ha varit självklart att despoten skulle ha avgått utan påtryckningar. Jammeh tillhör trots allt en krympande skara ledare vars främsta syfte är att berika sig själv så mycket som möjligt oavsett konsekvenser för invånare och nation. Det märkvärdiga nu var hur snabbt och tydligt afrikanska grannländer agerade för att hjälpa en folkvald president att ta sin plats.  

De senaste årens sköra rörelse mot en mer demokratisk ordning i flera västafrikanska länder och nya fyndigheter av olja och andra inkomstbringande råvaror måste förvaltas väl för att skapa hållbar utveckling.

Demokrati, stabilitet och tillväxt i hela regionen var viktigare än enbart den egna nationens väl och ve.

Ecowas agerande blev nyckeln till ett lyckat avsked och maktskifte utan blodsspillan i Gambia och omvärlden ser nöjt på. Afrikanska lösningar på afrikanska problem har FN och inte minst den så kallade västvärlden länge efterlyst.

Med 65 miljoner människor på flykt i världen kan ingen afrikansk nation hoppas eller förvänta sig att det så kallade internationella samfundet ska hjälpa till och ge skydd till en allt större skara flyktingar på kontinenten.

Omvärlden efterlyser afrikanska lösningar på afrikanska problem – som här i ett av de stora flyktinglägren i Kenya. Foto: Sadik Gulec/Shutterstock

Sedan 2013 har jag filmat i Kakuma, ett enormt läger i norra Kenya. Här överlever runt 200 000 människor från minst 12 afrikanska nationer.

Amos Hakizimana, 24, från Kongo-Kinshasa vill resa hem till Goma, men det är omöjligt på grund av kriget som rasar över kontrollen av naturresurser. Landets president Josef Kabila har vägrat genomföra presidentval. Nu är det uppskjutet igen tills i hösten 2017.  

Deeqa från Somalia, 23, skulle få resa till USA för ett år sedan som kvotflykting men resan har förhalats flera gånger och nu, efter Trumps beslut att stoppa allt flyktingmottagande, är det knappast troligt att hon någonsin kommer dit.

Det här är bara två exempel på unga människor, vars liv är i limbo och de inte får utvecklas till sin fulla potential. I bästa fall kan åren i lägren ge skolutbildning och kunskap om samhällsbygge eftersom flera hjälporganisationer förmedlar träning i mänskliga rättigheter.

De flesta flyktingarna är offer för krig de varken startat eller deltagit i. 

I deras hemländer råder maktkamp helt bortom deras kontroll. Nu överlever de i gigantiska läger på en ständigt krympande matranson var tredje vecka som delas ut av internationella hjälporganisationer och FN.

En vuxen person får två kilo majsmjöl, 500 gram torra gröna ärtor, 500 gram sojamjöl, 500 ml palmolja och en bit tvål. Och antalet flyktingar ökar. De senaste månaderna har ett par hundratusen människor flytt in över gränsen till Uganda och Kenya från Sydsudan.

Striden står mellan president Salva Kiir och det tidigare vice-presidenten Riek Machar och vem av dem som ska kontrollera den oljerika nationen. Trots fredsavtal 2015 och fredsbevarande trupper på plats i Sydsudan har konflikten trappats upp.

Det är svårt att jämföra Sydsudan med Gambia men ska det bli fred så måste grannländerna till Sydsudan, Kongo-Kinshasa och Somalia sluta att stödja olika fraktioner och börja med att skapa en fungerande region. Sker inte detta hotas även den relativt goda utvecklingen i Kenya och delar av Etiopien.

Kontinenten bär på nycklar till sin egen framtid. Snart finns det en miljard människor i Afrika, med över 60 procent under 20 år. Naturrikedomar finns det mer än gott om men framförallt finns det mänsklig kapacitet som alltför länge har trycks ned.  

En snabbt växande och ung befolkning måste få leva i fred, få utbildning, arbete, bostäder och framtidshopp. Om inte det sker kommer människor att fortsätta att fly och emigrera; det kan varken gränskontrollsavtal mellan EU och Nordafrika eller fysiska staket stoppa. 

Det finns ett talesätt bland journalister som lyder ”There is always something new out of Africa”.  Nu ser vi på Gambia och Ecowas agerande och hoppas.

Sedan andra världskrigets slut och kampen för självständighet tog fart har olika förhoppningar och lösningar påbjudits. Enkelt uttryckt skulle det kunna beskrivas så här:

På 1950-talet fanns hoppet om att de nya fria staterna skulle få ro och utvecklas med hjälp av sina enorma naturrikedomar, på samma sätt som de tidigare berikat kolonialmakterna.

På 1960-talet kom idén om att socialismen skulle lyfta folk ur fattigdom men Afrika blev kalla krigets brutala spelplan.

På 1970-talet skulle utvecklingsbistånd skapa tillväxt men despoterna bet sig fast vid makten påhejade av öst och väst.

På 1980-talet skulle Afrika låna så mycket som möjligt men skuldberget höll sedan på att stjälpa flera nationer och det fick till slut skrivas av.

På 1990-talet kom en andra våg av frihet och utvecklingshopp och där Sydafrika med Mandela i spetsen skulle visa vägen framåt och vara motorn, både då det gällde demokrati och ekonomisk disciplin.

På 2000-talet tog den ekonomiska tillväxten fart efter att Kina investerat i många afrikanska länder, pådrivet av Kinas enorma behov av råvaror och nya marknader.

Nu är vi inne i en ny fas.

Tillväxten har stannat av, många afrikanska nationer har stora skulder, inte minst till Kina som kräver tillbaka på sina investeringar och bygger hamnar med militärkapacitet i både Namibia och Moçambique för att befästa sin strategiska närvaro i Afrika och i haven utanför dess kust.

Trumps USA förespråkar protektionism och vill inte ha med omvärlden att göra.

EU stänger sina gränser och har brexit och högerpopulism och Putin att hantera.

I lägret där jag filmat har de flesta flyktingarna en mobil, många är uppkopplade på nätet och följer dagligen utvecklingen i hemlandet och internationellt.  De hurrade också då Gambias diktator tvingades gå.

Deras kunskap är stor om vad som behövs för att bygga fred och värdiga liv men deras expertis efterfrågas sällan. Kvinnor, män och barn förpassats till ingemansland på obestämd tid.

– Alla vi här har drömmar och ambitioner med våra liv. Nu överlever vi på nästan inget alls. Får vi inte fred och kan utbilda oss så blir vi bara ett lydande folk. Det kommer aldrig att leda till hållbar utveckling, säger Amos Hakizimana från Goma.

Kanske är Gambia början på en ny era.