Latinamerika famlar efter metoder att hantera Trump

Så snart upplevelsen av mardröm lättat och ersatts av insikten att Donald Trump är på riktigt, började de latinamerikanska ledarna leta efter metoder för att öppna upp nya kanaler till Washington.

Mexikos president Enrique Peña Nieto har till och med utsett en ny utrikesminister i just det syftet: den tidigare finansministern Luis Videgaray.

Det var Videgaray som mitt under valkampanjen organiserade mötet mellan Peña Nieto och Trump i presidentpalatset i Mexico City (vilket Hillary Clinton tackade nej till), och som då enhälligt fördömdes och hånades av en samlad kår av politiska kommentatorer, vilket fick många att proklamera framtidsmannen Videgarays politiska död. Men nu är han alltså tillbaka. Mer framtidsman än någonsin. Den som ska rädda Mexiko undan katastrofen. Lätt blir det inte.

Under valkampanjen var ju Mexiko Trumps favoritfiende. Landet som skickar våldtäktsmän, droghandlare och allmänt kriminella till USA. Miljoner ska deporteras, hotade Trump och en vacker och stadig mur ska resas utefter hela den 3 000 kilometer långa och dramatiska gränsen mellan Mexiko och USA för att hindra nya ”bad hombres” att ta sig in. En mur som, enligt Trump, ska betalas av Mexiko.

Därtill har Trump med twitterlätt självklarhet förkunnat att frihandelsavtalet Nafta, mellan Mexiko, USA och Kanada, som fungerat förvånansvärt väl i 22 år, antingen ska omförhandlas eller helt enkelt skrotas.

Luis Videgarays viktigaste vapen i uppgiften att neutralisera den nye amerikanske presidentens xenofobiska och rasistiska attacker är hans vänskap med Trumps svärson Jared Kushner. Även om Kushner utsetts till en av Trumps viktigaste rådgivare är frågan ändå om det är tillräckligt.

Jared Kushner. Foto: Wikimedia Commons

Men att alls ha någon i Trumps närhet som han lyssnar på är en stor tillgång och något de flesta andra latinamerikanska presidenter fortfarande saknar.

I brist på den typen av kanaler sänder de latinamerikanska ledarna istället ut andra signaler till sina medborgare i syfte att dämpa den allmänna oron och visa att Trump nog ändå inte är så farlig som han verkar.

Det här med deporteringar till exempel. Obama har ju också deporterat uppemot två miljoner under sin tid. Och muren, den finns ju redan. Började byggas redan av Bill Clinton och täcker nästan en tredjedel av gränsen. Trump, tycks man mena, innebär kanske en kvantitativ skillnad. Men inte kvalitativ.

Dessutom, påpekar många, så har ju USA under de senaste presidentperioderna, även före Obama, närmast vänt Latinamerika ryggen och visat en viss likgiltighet. Samtidigt har Kina under samma tid tagit mängder av framgångsrika initiativ. Idag handlar det inte bara om latinamerikansk export av råvaror (koppar, järn, olja och soja) i utbyte mot kinesiska konsumtionsvaror. Relationerna har sofistikerats.

Idag rör de sig från bolivianska cholas – som läst mandarin på kvällskurser, som reser till Kina och köper konsumtionsvaror som lastas i en container vilken, efter många äventyrliga turer, hamnar på gatumarknaden i El Alto – till avancerade gemensamma vetenskapliga forskningsprojekt som i Argentina, där Kina nu bygger ett astronomiskt centrum för att ta emot satellitkommunikation.

Det inte bara genom storstädernas Chinatown som Kinas närvaro i Latinamerika märks. Bilden från Buenos Aires. Foto: Christian Peters/Shutterstock

Det tycks finnas en ambition att skapa en atmosfär som ungefär går ut på att om Trump vänder Latinamerika ryggen... so what; där USA går ut, går Kina in. Men alla accepterar inte den rockaden.

Författaren och debattören Jorge G Castañeda, tidigare utrikesminister i Mexiko, menar att Trump är en katastrof för Mexiko. Han kan komma att rasera 120 år av integration inom praktiskt taget alla områden och ersätta den allt mer produktiva ömsesidiga nyfikenheten med efterblivna rasistiska fördomar.

Jorge Castañeda, politiker och författare. Foto: Wikimedia Commons

Men fram för allt kan han provocera fram ekonomiskt och socialt kaos med oöverstigliga konsekvenser. 60 procent av Mexikos export går till USA och de pengar, remesas, som mexikanare i USA skickar hem utgör Mexikos näst största inkomstkälla. Det är en skör situation som Trump snabbt kan slå sönder med sitt förslag om beskattning på ”remesas” och hotet att skrota Nafta.

De som inte tagit Trumps protektionism på allvar och menat att hans hot om att upplösa Nafta varit ett spel för gallerierna fick sig en rejäl tankeställare när nyligen först Carrier och sen Ford, efter hot från Trump, drog tillbaka redan beslutade investeringar på miljarder kronor med resultatet att tusentals arbetstillfällen gick upp i rök. General Motors har också hotats av Trump och möjligheten är stor att flera företag följer efter och ställer in planerade investeringar.

Det finns en pervers logik inom Nafta som Trump kan rida på, nämligen att Mexikos komparativa fördel inom handelsunionen framför allt är de låga lönerna. En bilarbetare i USA tjänar 30 gånger mer än i Mexiko och när en bilarbetare i Michigan förlorar sitt jobb är det begripligt att han riktar sin vrede mot Mexiko.

Men, menar Castañeda, lösningen på det dilemmat är inte att hugga av banden eller att skrota Nafta, utan istället att öka integrationen i en strävan att utjämna lönenivån mellan mexikanska och nordamerikanska arbetare. För att det ska vara möjligt krävs det att Mexiko sätter hårt mot hårt.

Castañeda anser emellertid att Mexikos president och hans utrikesminister Luis Videgaray tycks ha valt en annan strategi som går ut på att stryka Trump medhårs för att på det sättet åtminstone lite minska hans aggressivitet.

För Castañeda är det en självmordsstrategi som kommer att dra in Mexiko i en virvel av sociala kriser vars effekter redan kan anas i de häftiga reaktionerna, med en våg av butiksplundringar, som följde på de ökningar av bensinpriset som nyss genomfördes.

Men även om Mexiko är Trumps favoritfiende, så kommer effekterna av hans politik att bli än mer kännbara längre söderut.

Den nordliga triangeln i Centralamerika, det vill säga Guatemala, Honduras och El Salvador, är redan idag världens våldsammaste område med fler mord per hundratusen invånare än någon annanstans. Att det blivit så är ett direkt resultat av de massdeportationer från USA som skedde efter inbördeskrigens slut i Centralamerika. Unga män och kvinnor som ofta inte ens kunde läsa och som flytt norrut för att undkomma krig och misär kom tillbaka som erfarna kriminella formade i ungdomsgäng både i och utanför fängelserna i Los Angeles och närliggande områden.

”Maras”, som de kallas, brukar jämföras med ”Los Z” i Mexiko och till och med den italienska maffian. I själva verket rör det sig om en fattigmaffia, en lumpenmaffia som livnär sig på beskyddarpengar från småföretagare, bussägare, affärsinnehavare, marknadstanter, några dollar i månaden och vars medlemmar inte tjänar mer än en lantarbetare. ”Maras” är en kriminell livsstil, som dock också ger gemenskap i ett samhälle i upplösning. Det är där dess förvånande styrka finns. Så stark att den får unga män att döma sig själva till evig fördömelse genom att fylla kropp och ansikte med tatueringar.

Trumps massdeportationer kommer att öka våldet och de sociala spänningarna och på ett nästan desperat sätt stärka ”maras” strukturer, samtidigt som minskningen av ”remesas” kommer att öka misären.  

Joaquín Villalobos, tidigare gerillaledare i El Salvador, numera konfliktforskare och internationell konsult med säte i Oxford, menar att Trumps hot om massdeportationer passar väl in i det mönster av drastiska svängningar som har karaktäriserat USA:s politik gentemot Centralamerika och bidragit till den tragiska situation som nu råder.

Villalobos tar i en artikel i den mexikanska tidskriften Nexos avstamp i Framstegsalliansen, som initierades av John Kennedy som ett alternativ till den kubanska revolutionen. När Framstegsalliansen började ge resultat i form av jordreformer och demokratisering, så proklamerade Richard Nixon doktrinen om ”nationell säkerhet”. I ett huj förvandlades Framstegsalliansens reformister till misstänkta kommunister.

Först när Jimmy Carter började driva sin politik baserad på respekt för mänskliga rättigheter började pendeln svänga tillbaka – bara för att på nytt stoppas när Ronald Reagan lanserade teorin om ”lågintensiv krigsföring”.

Joaquín Villalobos menar att den politik som Barack Obama har drivit gentemot Centralamerika kanske inte har varit så synlig, men oerhört betydelsefull. Deporteringarna till trots, har han kämpat för att legalisera miljontals illegala invandrare. Men fram för allt har Obama stött kampen mot korruption och stärkandet av statens institutioner, fram för allt rättsväsendet, i de centralamerikanska länderna. I Guatemala och Honduras har det med FN:s hjälp också byggts upp rättsinstanser utanför själva statsapparaten som stöttat det normala rättsväsendet som är ständigt utsatt för allehanda försök till politisk kontroll eller korrumperande kampanjer. Det är dessutom ett arbete som varit påtagligt framgångsrikt – flera tidigare presidenter sitter i fängelse dömda för korruption eller brott mot de mänskliga rättigheterna.

Om Trump drar tillbaka det stödet kan allt rasa samman och återgå till den vanliga korrupta härvan där domstolarna är verktyg för hämnd och inte för rättvisa. Pendeln svänger åter.

Joaquín Villalobos påminner om det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969. Bakgrunden till kriget var att Honduras deporterat 300 000 salvadoranska småbönder vilket skärpte de sociala konflikter som redan fanns i El Salvador. Honduras hade alltid varit en slags demografisk reservventil för det lilla men tättbefolkade El Salvador, på samma sätt som USA är det idag i förhållande till Mexico och Centralamerika.

De korrupta salvadoranska makthavarnas svar 1969 var att förklara krig mot Honduras. Och, även om det var ett patetiskt och tragiskt krig, så var det påtagligt framgångsrikt. De salvadoranska härskarna fick till och med stöd av kommunistpartiet.

Men, även om det finns de som skulle vilja, kan Centralamerika knappast, som El Salvador gjorde 1969, förklara krig mot USA. Det är bara att acceptera att Trumps massdeporteringar och minskningen av ”remesas” kommer att leda till än mer våld, än större polarisering, än mer hopplöshet och förmodligen än större tryck mot den blivande muren i norr.

Men de mörka framtidsutsikterna från Mexiko och Centralamerika neutraliseras av den påtagliga tystnad som råder i övriga delar av kontinenten. Mest förvånande är kanske den låga profil som de så kallade ”bolivarianska” länderna intagit. Det är ju de – framför allt Venezuela, Bolivia, Ecuador och Nicaragua – som brukar vara USA:s främsta kritiker, eller åtminstone de verbalt mest högröstade ”anti-imperialisterna”.

Ecuadors president Rafael Correa har visserligen sagt att ”det som är dåligt för USA är bra för Latinamerika” som ett slags eko av den gamla beroendeteorin där satellitens utvecklingsmöjligheter ökar i samma takt som den bryter sina relationer med centrum.

Men samtidigt har många påpekat de stora likheter som finns mellan Trumps stil och de ”bolivarianska” ledarna stil: personliga infall som utan konsultation slår fast politiska riktlinjer, misstänkliggörandet av pressen inklusive offentliga angrepp på kritiska journalister eller till och med rättsliga processer med skadeståndskrav, tendensen att betrakta sig själv som ”folket”. ”Jag är inte jag, jag är folket”, som Hugo Chávez brukade säga, upprepas i olika former av alla de ”bolivarianska ledarna”, men också av Donald Trump...

Men det viktigaste bandet mellan ”bolivarianerna” och Trump är Rysslands president Vladimir Putin.

Putin är en idol för flera av de bolivarianska ledarna. De har via honom inlett ett omfattande militärt samarbete med Ryssland; vapenköp, gemensamma övningar, och i stort en gemensam utrikespolitik.   

Att Trump och Putin är så nära ställer saker och ting på huvudet.

Men allt är möjligt. Trumps vänskap med Putin kan mycket väl bli den brygga som gör att Latinamerikas ivrigaste ”anti-imperialister” slutar som Donalds Trumps trognaste allierade på kontinenten.

– Ingenting är så dåligt att det inte kan bli sämre,  påpekade min granne i morse när vi var ute och luftade våra hundar.