Parallella stater – bästa fredslösningen för Israel och Palestina?

En av de mest komplexa konflikterna på jorden, en gordisk knut i det bräckliga Mellanöstern, förblir olöst efter ett århundrade av ständiga delningsplaner.

Ingen av de många kartor som föreslagits för att få slut på den återkommande krisen mellan israeler och palestinier har burit frukt. Fakta på marken och dagens staus quo bygger i stort sett på den israeliska ockupationsmaktens unilaterala agerande bortom stilleståndslinjer som sedan länge förbleknat.

Trots det hörs ibland hoppfulla tongångar om att valet av Donald Trump, en affärsman ut i fingerspetsarna, skulle kunna lansera nya idéer som ett led i ”den ultimata överenskommelsen”.

Det finns flera ambitiösa förslag om en fred grundad på begreppet ”parallella stater” som kastar grundmurade tankegångar över bord i Medelhavet, och som förespråkar den djärva idén om att den geografiska entiteten ”Israel och det historiska Palestina” i själva verket tillhör båda folken samtidigt.

Hur är det möjligt? Två statsbildningar i en och samma stat, från Jordanfloden till Medelhavet, som ömsesidigt erkänner varandra och som överlappar varandra. De två nationerna och folken behåller därmed sina separata identiteter, men landets suveränitet administreras gemensamt på många plan. Det har satts olika typer av etiketter på den överliggande strukturen (konfederation eller union), men långt viktigare än namnet är att det blir robusta bilaterala relationer, ökad rörlighet, allt öppnare gränser och en nyanserad uppfattning om medborgarskap.

Bakom dagens förhärskande cynism finns en trend som breder ut sig och som söker en lösning som skiljer sig från uppfattningen att det måste vara antingen–eller, antingen en eller två stater. Den som går in för sådana koncept för fred kombinerar pragmatiska metoder med en konstruktiv dialog, som har möjlighet att överskugga ideologin.

Detta nya slags fredsplan, som onekligen ligger långt ifrån dagens verklighet, omfattar alla aspekter av det tätt sammanbundna, intima och antagonistiska förhållandet mellan Israel och Palestina. Dess logik tar sin utgångspunkt i den verklighet som de redan delar, med ett gemensamt ekonomiskt område (valuta, tullar, skatter, och jobb) och delad militär kontroll (israelisk dominans, begränsat lokalt styre av den palestinska myndigheten på Västbanken och Hamas i Gaza). 

”En” och ”två” på samma gång
Kärnan i den ”parallella” strategin, som föddes för ett årtionde sedan ur askan av den andra intifadan – och i närliggande förslag om ”Två stater på samma område” och ”Två stater, ett hemland” som dök upp några år senare – är att det är omöjligt att skapa en fast och ogenomtränglig israelisk-palestinsk gräns, med tanke på hur landet och vägnätet byggts ut.

När slutversionerna av ”tvåstats- och enstatslösningarna” – och allting på den gradvisa skalan där emellan – stämmer föga överens med det geopolitiska dödläget 2016, går det då inte att angripa de grundläggande frågorna på ett fräscht sätt och på en ny ledd?

Mathias Mossberg är tillsammans med MarkLeVine redaktör för boken One Land, Two States (om ”parallella stater”) som kom ut 2014. Mossberg kommenterar den modesta men futuristiska visionen:

– Vi har inte för avsikt att presentera en färdig modell. Ett koncept för två separata stater med parallell suveränitet över samma territorium är givetvis ingenting som kan uppnås från en dag till en annan.

De historiska modeller som Mathias Mossberg, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, hänvisar till inkluderar schweiziska kantoner och Andorras diarki (styrelse genom två självständiga myndigheter). Men de respektfulla regler som gäller i Västeuropa håller inte på samma sätt i Levanten. Med denna utgångspunkt kunde ett politiskt kondominat, condominium, bli möjligt om mekanismerna för samarbete är starka.

Israel och Palestina skulle i så fall behålla separata regeringsinstitutioner och säkerhetsstyrkor, förutom en ”suverän” uppsättning nya samarbetsorgan övervakade av tredje part för att garantera oväldigt beslutsfattande. Naturligtvis skulle det innebära väldiga utmaningar att avgöra vem som kan leva var, och hur barriärer ska avlägsnas.

Planen förefaller ta hänsyn till på bägge sidors grundläggande existentiella krav: å ena sidan det israeliska behovet av säkerhet, och å den andra en palestinsk önskan om återvändande, däribland för flyktingar, till delar av territoriet. Här krävs givetvis rimliga begränsningar för myndighetsutövningar och kommunala resurser, som kommer att kräva ändlösa kompromisser.

Det säger sig självt att det skulle innebära en lång, svår kamp att omvandla dessa principer till praktisk verklighet. När projektet Två stater, ett hemland lanserades förra året hindrades moderata krafter på båda sidor från att närvara. Det var ett resultat av den stigmatisering som förknippas med initiativ för samexistens – där anti-normaliserings- och BDS-aktivister (BDS, Boycott, Divestment, Sanctions) protesterar på palestinsk sida – och med de politiska panikkänslor som blockerar deltagande för många israeler. Verkliga framsteg för detta koncept skulle – liksom för andra fredsplaner – kräva direkta förhandlingar med diplomatisk representation på högsta nivå.

För att kunna smälta samman områden till ”ett hemland” stipulerar förslaget att ”medborgare från båda stater ska ha rätt att resa och leva i alla delar av landet… denna vision ska genomföras i flera steg, och varje steg kommer att kräva ömsesidigt godkännande av båda stater.”

Awni Al-Mashni är en framstående palestinsk anhängare av förslaget. Han skrev förra året:

”Israeliska medborgare som bor i Palestina och palestinska medborgare som bor i Israel kommer att lyda under lagen i den stat de bor, och åtnjuta denna stats medborgerliga rättigheter, men kan utöva sina politiska rättigheter bara i den stat där de är medborgare.”

”Jerusalem skulle vara en stad, delad och öppen för medborgare från båda stater”, heter det i planen. ”En särskild kommunal regim skulle upprättas för att administrera staden gemensamt och jämlikt mellan de två folken, tillsammans med representanter för de monoteistiska religionerna och det internationella samfundet.”

Hilik Bar, vice talman i knesset som tillhör mitt-vänster-falangen, förespråkar en traditionell tvåstatslösning. Han hävdar att denna standardformel, som det internationella samfundet föredrar, fortfarande är optimal, trots att den ligger i träda sedan mer än ett årtionde.

– Jag tror inte på idén om ”parallella stater”. Den kommer inte att fungera i längden. Jag tror starkt på separation, två stater för två folk, det är den enda möjliga lösningen för oss och palestinierna, säger Hilik Bar.

Han understryker att omkring en femtedel av Israels befolkning är arabisk, och föreslår att ”den framtida palestinska staten skulle vara värdland för en del av dagens bosättare som medborgare eller boende där”, en uppfattning som stämmer överens med planen för ”parallella stater”. 

”Tillsammans och åtskilda”
Israel och Palestina är förmodligen alltför invävda i varandra för att uppnå full separation. Men de är samtidigt mycket mer åtskilda än de var i slutet av 1990-talet, när israeler handlade på marknader på Västbanken, och palestinier njöt av att vandra längs strandpromenaden i Tel Aviv – långt innan den massiva säkerhetsmuren restes. Ändå passerar tusentals genom muren varje dag, så dess nuvarande funktion som avskiljare kan sättas i fråga.

Hur som helst skulle två nationella ”kärnområden” till stora delar bevaras även i ett system med parallella stater, för att minimera oklarhet och minska antalet geografiska områden som kräver gemensam övervakning. Araber födda i Israel, som identifierar sig mer med en palestinsk identitet, skulle tillsammans med sina familjer och/eller byar kunna ansluta sig till den palestinska politiska tillhörigheten, rösta i palestinska val, och delta fullt ut i dess nationella debatt. Medborgarskap skulle följa etnicitet, inte territoriella linjer.

Rättsvårdande myndigheter måste naturligtvis enas om vilka rättsfall som ska tas upp av nationella respektive lokala domstolar, och när det krävs att ett fall lyfts till en högre instans som kan ta sig an de känsligaste fallen som rör mänskliga rättigheter.

Vidare skulle landets fysiska tillgångar förvaltas gemensamt: ”Infrastruktur som vägar, järnvägar, vatten och energi kan delas”, heter det i den breda översikten ”Två stater på ett område”´, som utformats av frivilligorganisationen ICPRI (Israel-Palestine: Creative Regional Initiatives).

Israels president Reuben Rivlin har ofta nämnt möjligheten av en israelisk-palestinsk konfederation som en idealisk lösning. I en intervju i höstas upprepade han denna förhoppning. Även om Israels president saknar politisk makt – den ligger hos premiärministern – så kan hans symboliska stöd för ett dylikt arrangemang ge ökad tyngd åt förespråkarna av en sådan plan. I alla händelser måste en slutlig plan föreläggas knesset för godkännande.

Trots Rivlins konsekventa och frispråkiga stöd för arabiska mänskliga rättigheter och en starkare palestinsk civil myndighet, pekar hans motståndare på det faktum att han vanligen låter sådana uttalanden omfattas av israelisk suveränitet. Implicit i denna politik finns rätten för judar att bosätta sig över hela territoriet, men kanske inte motsvarande möjligheter för palestinier från Västbanken och Gaza att flytta till Jaffa eller Haifa.

Många palestinier är misstänksamma över att åtskilliga israeliska förespråkare av ”parallella stater” är bosättare. Men en variant av planen skulle låta samma andel judar leva i palestinsk-kontrollerade områden som araber i det tilltänkta judiska kärnområdet.

Ett sådant arrangemang skiljer sig ifrån en enhetsstat eller en binationell stat genom att det skulle möjliggöra självbestämmande för båda folken och uppfyller behovet av ömsesidigt erkännande. En konfederation med ”parallella stater” tycks tackla den största invändning som rests mot en enstatslösning: varken sionister eller palestinska nationalister är beredda att ge upp de gamla drömmarna om oberoende stater.

Enligt Rivlins talesman, Jason Pearlman, tror inte Israels president att fred ”är ett nollsummespel”. Hans favoritslogan är ”judar och araber i detta land är inte dömda att leva tillsammans, deras öde är att leva tillsammans.” 

”Del av en större union”
Meron Rapoport, en framstående israelisk journalist, och Muhammed Beiruti, en högt uppsatt medlem av Fatah, finns med bland grundarna av idén om Två stater, ett  hemland .

Rapoport hävdar med emfas att den plan, som hans grupp utarbetat, skiljer sig ifrån konceptet med parallella stater:

– Vi delar deras grundläggande slutsats att landet mellan Jordanfloden och Medelhavet är ett land och att en klar uppdelning är så gott som omöjlig och definitivt inte önskvärd. Men jag anser ändå att idén om ”parallella stater” är vag, alltigenom opraktisk, och tenderar att bevara den judiska dominansen över landet.

Palestina och Israel måste bli delar av en större union, enligt hans mening. Men han pekar också på ett av stora problemen med en konfederation, och andra planer som bygger på den klassiska enstatsvisionen:

­– Det är uppenbart att om gränserna för palestinsk suveränitet blir otydliga så kommer Israel att bibehålla sitt övertag på alla tänkbara områden.

Rapoport hävdar att hans ”praktiska utopi” stöds av en ”politisk organisation som har hundratals anhängare och ständiga aktiviteter, medan idén om ”parallella stater’” är en rent intellektuell övning. Han betraktar planen ”Två stater, ett hemland” som en mer påtaglig inkarnation av ”parallella stater”, med brett gräsrotsstöd.

Medan Meron Rapoport hyser föga förhoppningar att Israel, med sin hegemoni, frivilligt kommer att släppa ifrån sig någon kontroll, så berömmer  Muhammed Beiruti vad han ser som en flexibilitet i arrangemanget med ”parallella stater”.

– Palestinier och judar har helt och hållet samma tillhörighet till hela området, och är samtidigt uppblandade i det. Palestina kan inte delas, säger Beiruti.

– Vi accepterar realiteten med Israels existens, och vi måste finna ett sätt för både judar och araber att leva tillsammans, tillägger han. Men sammanfattningsvis understryker Beiruti att ett slut på ockupationen är huvudfrågan.

Låt oss hoppas att en slutlig lösning kommer att tackla de grundläggande problemen på båda sidor: för Israel handlar det om bristande säkerhet och vida utbrett förnekande av Israels rätt att existera, och för palestinierna om militär ockupation och fortsatt ständig tvångsförflyttning.

Så hur förhåller sig visionen om ”ett hemland” till risken för fortsatta terror? Raketer från Gaza, sporadiska attacker med skjutvapen och exempelvis attacker från bosättare skulle alltjämt kräva extraordinär vaksamhet.

Kanske den svåraste delen på lång sikt för varje fredsplan är hur de som har förlorat sina hem på båda sidor ska kompenseras, och hur motstridiga rättigheter till återvändande kan hanteras. Med den nuvarande inompalestinska splittringen, tillsammans med ett regionalt kaos i Mellanöstern utan motstycke och en israelisk regering som inte är villig att ta några risker, förefaller inte några stora steg mot fred finnas i sikte.

– Parallella stater är så gott som det enda sätt på vilket en ”tvåstatslösning” nu skulle kunna genomföras, med tanke på de rådande fysiska och politiska hindren för en territoriell uppdelning, sammanfattar Mathias Mossberg. Han tillägger att en sådan plan visserligen inte är någon patentlösning, men att den ”skulle kunna bevara Israel demografiskt judiskt och Palestina demografiskt palestinskt”.