Växande personkult kring Morales – som inte vill släppa makten

I slutet av februari 2016 förlorade Evo Morales, Bolivias president sedan 2006, den folkomröstning som skulle ha gett honom rätt att ställa upp för omval 2019. När regeringspartiet MAS i förra månaden utsåg sin kandidat till samma val blev det – Evo Morales. Vad betyder detta för utvecklingen i ett av Sveriges sista kvarvarande samarbetsländer i Latinamerika?

En presidents makt är vida större än en premiärministers. Därför begränsar så gott som alla länder med presidentsystem det antal perioder som statschefen får inneha ämbetet. I Bolivia är gränsen två på varandra följande perioder. Morales är nu på sin tredje period, efter att inför valet 2014 ha övertygat Konstitutionsdomstolen att den första perioden, som genomfördes under en tidigare grundlag, av den anledningen inte skulle räknas.

Morales är, utan konkurrens, Bolivias mest populäre politiker. Hans regeringsperiod har skänkt Bolivia en exceptionell stabilitet och tillväxt, vilken under senare år har varit ledande i Sydamerika. Goda råvarupriser, sunda statsfinanser och kraftigt ökade bidrag nära tredubblade BNP/capita (enligt aktuell dollarkurs) mellan 2006 och 2015, samtidigt som andelen fattiga minskade från sextio till under fyrtio procent av befolkningen.

Fläckarna på Morales regeringsperiod är emellertid den tilltagande maktkoncentrationen kring presidenten och det krympande utrymmet för oberoende statliga institutioner, press och civilsamhälle. Just därför blev utslaget i fjolårets omröstning ett viktigt tecken på att landet fortfarande har oberoende institutioner förmögna att begränsa presidentens ambitioner. Men nu väljer alltså MAS att bortse från samma resultat som partiet för mindre än ett år sedan sade sig acceptera.  

Problemet för Morales och MAS är att det senaste årtiondets framgångar i så hög grad förknippas med presidenten själv. Morales är MAS vallokomotiv. Får han inte ställa upp kan det föra till ett valnederlag för partiet som helhet. Även nära allierade berättar öppet att deras lojalitet och tilltro står till Morales som person, inte till MAS eller till regeringen, mot vilken de ofta är djupt kritiska. Attityden bär stundtals ett eko av slagorden från 1700-talets uppror i det spanska väldet: ¡Que viva el rey, y que muera el mal gobierno!; Leve kungen, och död åt den dåliga regeringen!

Inte heller har presidenten odlat några ersättare. Kring honom finns en liten grupp av lojala ministrar, men ingen av dem anses ha Morales förmåga att hålla samman den breda koalition som utgör MAS och dess väljarbas; allt från de radikala sociala rörelserna på höglandet till städernas medelklass.

Hur kan då MAS komma runt folkomröstningens utslag? Partiet diskuterar nu olika möjligheter; från en ny folkomröstning till möjligheten att låta Morales ställa upp som vicepresident till någon partimedlem lojal nog att avgå direkt efter tillträdandet.

Ingen strategi är riskfri. Med James Dunkerleys berömda fras har Bolivia ”revolten i blodet”. Morales popularitet har inte hindrat utbrottet av flera stora proteströrelser under hans tid vid makten och uppenbara försök att göra våld på folkomröstningsresultatet kan slå tillbaka. Allt går inte heller regeringens väg; ekonomin saktar nu in och strukturella problem – senast en allvarlig vattenbrist i La Paz – blir allt tydligare. Till detta kommer uppkomsten av möjliga motkandidater vilka likt guvernören i La Paz, Félix Patzi, är avhoppade MAS-medlemmar med högre trovärdighet än kandidaterna från landets tidigare partietablissemang. Det är alltså inte givet att Morales lyckas hålla sig kvar vid makten även om MAS finner ett sätt att lansera honom som kandidat.

Likafullt är nyheterna från Bolivia oroande. De visar på svagheten hos MAS som politisk organisation. Trots att landets främsta parti i teorin vilar på en bred bas av sociala rörelser, har ett decenniums maktinnehav inte förmått frambringa någon politiker som skulle kunna efterträda presidenten. Men framförallt pekar partikongressens beslut mot en hotande utveckling för Bolivia. Det finns en begynnande personkult kring presidenten och för varje år vid makten blir det allt mer otroligt att Morales skulle lämna den frivilligt.

Om MAS sätter sig över resultatet i fjolårets folkomröstning, vad säger då att partiet skulle acceptera folkets vilja 2019?