Rouhani hårt pressad efter Rafsanjanis död
Iran. Den förre iranske presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani avled på söndagen den 8 januari, 82 år gammal. Hans död stärker de konservativa krafterna. Den sittande presidenten Hassan Rouhani har förlorat sin viktigaste allierade inför presidentvalet i maj och hans chanser att kunna efterträda Khamenei som Irans högste ledare reduceras också. Det konstaterar Trita Parsi, författare med rötter i både Iran och Sverige samt ledare för en iransk-amerikansk organisation.
Publicerad: 2017-01-09
Rafsanjanis död kunde inte ha kommit mer olägligt för moderata krafter i Iran. I min kommande bok, Losing an Enemy - Obama, Iran and the Triumph of Diplomacy, beskriver jag hur Rafsanjani spelade en avgörande roll när Hassan Rouhani vann presidentvalet i Iran 2013. Av allt att döma hade Rafsanjani också kunnat spela en viktig roll inte bara i årets presidentval, som ska hållas i maj, utan också i det ännu viktigare maktspelet om vem som ska bli högste ledare i Iran den dag ayatolla Ali Khamenei går bort.
En av huvudkombattanterna till posten som näste högste ledare är den sittande presidenten Rouhani, som varit nära allierad till Rafsanjani. Men Rouhanis möjligheter att vinna den maktkampen är kraftigt reducerade när inte längre Rafsanjani kan dra i trådarna i bakgrunden.
Rafsanjani hade inte bara en central betydelse för den nuvarande präststyrda regeringen i Iran utan var också en nyckelspelare i ansträngningarna att förbättra relationerna med USA, västvärlden och Saudiarabien.
Han spelade huvudrollen på iransk sida när Iran och USA förde hemliga förhandlingar 1985-1986, något som med tiden ledde till Iran-contras-skandalen. Rafsanjanis motiv att engagera sig i dessa hemliga samtal var inte bara hans önskan om att få avancerade vapen från USA utan också att hitta en väg att förbättra relationerna med Washington.
Som president i början av 1990-talet gjorde han nya försök att etablera kontakt med Washington. Till en början, efter Iraks ockupation av Kuwait i augusti 1990, intog han en hållning av ”positiv neutralitet”. Men i praktiken tog han ställning för USA mot Saddam Hussein. Han lät exempelvis USA använda sig av iranskt luftrum för att slå till mot Saddam Husseins styrkor.
Men eftersom han visste hur intensiva spänningarna med Washington var, och hur långt avståndet var, gick hans kalkyl ut på att ett politiskt närmande skulle underlättas om Iran och USA hade ömsesidiga ekonomiska intressen av det.
Därför lät han det amerikanska företaget Conoco bli det första utländska bolag som fick teckna ett oljekontrakt med Iran efter revolutionen 1979. Men det kom som en chock för honom när Bill Clinton tog död på det kontraktet och bröt alla handelsförbindelser med Iran genom två exekutiva presidentbeslut 1995.
Men Rafsanjani gav inte upp. Trots att han led svidande förluster i flera val, däribland mot Ahmadinejad i presidentvalet 2005, eftersom den iranska allmänheten misstrodde honom på grund av hans rykte av att vara korrupt, fick han i det stora hela en återupprättelse i allmänhetens ögon när han försvarade den Gröna rörelsen 2009.
Men den iranska allmänhetens kärlek vann han aldrig. De såg honom snarare som en välbehövlig motkraft till de konservativa som sökt göra det inhemska förtrycket ännu hårdare och hålla Iran på en konfrontationskurs med väst.
För de i väst som hoppas att Iran ska ta fler steg i måttfullhetens riktning, inklusive samarbete med väst i centrala säkerhetsfrågor, kommer hans död säkerligen att innebära ett kraftigt bakslag. Trots sin höga ålder och trots alla de politiska nederlag han lidit, spelade han en nyckelroll i Irans system. Han använde ofta sitt inflytande till att få Iran att röra sig i mer moderat riktning genom att söka reparera landets skadade relationer med väst och med Irans arabiska grannländer.