Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien

Kataloniens ministerpresident Carles Puigdemont aviserade nyligen att den katalanska regionregeringen har för avsikt att hålla en folkomröstning om Kataloniens självständighet. Folkomröstningen är tänkt att hållas den 1 oktober i år. Det mesta tyder dock på att denna folkomröstning kommer gå ett liknande öde till mötes som den ogiltigförklarade ”folkomröstning” som hölls i november 2014. Den gången förkunnade den spanska författningsdomstolen att initiativet bröt mot den spanska konstitutionen och det finns inget som tyder på att domstolen skulle komma till en annorlunda slutsats denna gång.

Spaniens högerregering under ledning av Mariano Rajoy har också tydligt gjort klart att man inte kommer att förhandla om villkoren för en katalansk folkomröstning såsom den brittiska regeringen gjorde inför Skottlands folkomröstning 2014 eller för den delen Kanadas regering inför folkomröstningen i Quebec 1995. Varför framhärdar då Kataloniens regionregering med folkomröstningsinitiativet, trots att företaget verkar lönlöst? Särskilt då det folkliga stödet för självständighet ser ut att minska i Katalonien, efter toppnoteringarna i opinionen för ett par år sedan.

Kataloniens ministerpresident Carles Puigdemont. Foto: Shutterstock

Delvis handlar det om att den nuvarande katalanska regeringen försöker hålla ihop den brokiga skara partier som utgör regeringsunderlaget. Inför regionvalet 2015 bildade det konservativa Convergència Democràtica de Catalunya (CDC) (tidigare en del av Convergència i Unió, CiU) och vänsterpartiet Esquerra Republicana de Catalunya (ERC) en valplattform med namnet Junts pel Sí (ung,”Tillsammans för ett ja”). De ideologiska motsättningarna mellan partierna lades åt sidan i syfte att samfällt främja Kataloniens självständighet.

Regionvalet framställdes av företrädare för Junts pel Sí (JxSí) som en slags ställföreträdande folkomröstning om självständighet. Valkampanjen dominerades helt av självständighetsfrågan men JxSí erhöll enbart 39 procent av rösterna och 62 av 135 mandat i regionparlamentet. För att kunna bilda regering tvingades valplattformen söka stöd hos det radikala vänsterpartiet Candidatura d’Unitat Popular (CUP). Med CUP:s stöd erhåller JxSí 72 mandat i parlamentet men likväl endast 44 procent av rösterna.

CUP förespråkar att Katalonien ensidigt utropar självständighet utan att söka en förhandlingslösning med regeringen i Madrid och dessutom att ett självständigt Katalonien lämnar EU såväl som Nato. CUP krävde att CDC:s dåvarande partiledare Artur Mas inte skulle bli ministerpresident på grund av de korruptionsanklagelser som riktats mot honom, vilket föranledde att Mas avgick och banade väg för Puigdemont istället. Dessutom krävde CUP att en ”självständighetsprocess” skulle inledas och den folkomröstning som nu har aviserats är således det senaste steget i el procés som det har kommit att kallas i folkmun (med mer eller mindre grad av ironi och uppgivenhet beroende på vem man frågar, bör kanske tilläggas).

Spaniens och Kataloniens flaggor. Foto: Shutterstock 

Ett annat skäl till varför den katalanska regeringen aviserat ännu en folkomröstning är antagligen att den vill försöka öka stödet utomlands för Kataloniens rätt att folkomrösta om självständighet. En viktig del av den katalanska regeringens strategi har varit att försöka ”internationalisera” konflikten med Madrid genom att försöka påverka opinionen hos allmänheten och beslutsfattare i andra länder i syfte att öka trycket på regeringen i Madrid att ge efter för Kataloniens krav. Även om andra länder inte nödvändigtvis behöver stödja målet om ett självständigt Katalonien så kan de möjligen tänkas stödja katalanernas rätt att själva avgöra om de vill fortsätta vara en del av Spanien, på liknande sätt som befolkningarna i Skottland och Quebec tidigare har gjort i sina respektive folkomröstningar.

Rätten till nationellt självbestämmande är erkänd i folkrätten och respekteras, i princip, av de flesta stater. Men hittills har den katalanska regeringens försök att internationalisera konflikten inte lyckats särskilt väl. Tidigare i år anordnades en konferens i Europaparlamentet till stöd för katalanernas rätt till självbestämmande men genomslaget bör nog beskrivas som starkt begränsat. Ingen av EU:s medlemsländer stödjer Kataloniens krav och förra året förkunnade exempelvis den tyska författningsdomstolen att inga tyska delstater har rätt att besluta om utträde ur den tyska förbundsrepubliken.

EU-kommissionens officiella linje är att detta är en ”intern” fråga för Spanien som rör landets territoriella organisering och således inget som EU har något att säga till om. USA:s linje var länge densamma som EU:s men president Obama ändrade 2014 den amerikanska hållningen till att uttryckligen säga att USA värnar om Spaniens territoriella integritet.

Trots detta bakslag finns det möjligen ett litet hopp om att opinionen i USA kanske kan komma att bli mer vänligt inställd till Kataloniens krav framöver. Carme Forcadell (sedan 2015 talman i det katalanska regionparlamentet) publicerade tidigare i år en debattartikel i New York Times där hon argumenterade för att det katalanska folkets rätt till självbestämmande förvägrades av den spanska statens ”juridiska auktoritarianism” (en benämning som osökt för tankarna till Francoregimens Spanien). New York Times ledarsida uttryckte så sent som den 23 juni sitt stöd för Kataloniens rätt till självbestämmande efter att Puigdemont aviserat planerna på en ny folkomröstning, även om tidningen inte gav sitt stöd till självständighet. Detta bör hursomhelst ses som en av få internationella framgångar för den katalanska regeringen, och beskedet att man avser hålla en folkomröstning i höst är ett sätt att försäkra sig om att den ”katalanska frågan” inte försvinner från den internationella agendan.

En rådgivande folkomröstning om självständighet hölls i november 2014. Den ogiltigförklarades av den spanska författningsdomstolen. Foto: Shutterstock

Men det finns ytterligare en aspekt av den politiska dynamiken kring folkomröstningsfrågan som bör lyftas fram i sammanhanget och det är kampen om den politiska hegemonin i Katalonien. Att partier som ERC och CUP styvnackat kämpar för självständighet för Katalonien med alla till buds stående medel är kanske inte så konstigt. De har företrätt denna position under lång tid och i ERC:s fall sträcker sig partiets självständighetssträvande tillbaka till tiden före det spanska inbördeskriget (1936-1939) och det katalanska självstyret under den andra spanska republiken (1931-1936).

Vad som däremot framstår som märkligt är den helomvändning som delar av den katalanska borgerligheten har gjort i frågan. Konservativa politiker som Jordi Pujol och Artur Mas har, allt sedan demokratins återupprättande i Spanien på 1970-talet, företrätt en variant av katalansk nationalism som inte gör anspråk på självständighet utan snarare utökat regionalt självstyre och främjandet av det katalanska kulturella särarten. Men under de senaste åren har dessa politiker kommit att omfamna en långt mer radikal position. En position som för övrigt inte alls rimmar väl med de grupper av välbärgade katalaner och företagare som länge utgjort deras naturliga väljarbas.

Det handlar till stor del om en anpassning till ett nytt politisk läge som uppstått i kölvattnet av den ekonomiska kris som drabbat södra Europa hårt. Föreställningar om att den spanska staten ”stjäl” från Katalonien (fångat av slagordet ”Espanya ens roba”) för att hålla hjulen snurrande i de fattigare delarna av landet tenderar att få bredare genomslag i tider av ekonomisk kris. Att den spanska författningsdomstolen redan 2010 underkände delar av de nya regionala statuterna för Katalonien som var menade att utöka självstyret och erkänna Katalonien som en nation inom Spanien bidrog också med stor sannolikhet till att stärka stödet för självständighet då detta av många katalaner uppfattades som en kränkning.

Men den katalanska borgerlighetens omsvängning i självständighetsfrågan handlar också om att den kämpar för sin överlevnad som politisk kraft. Det är inte bara det spanska högerpartiet Partido Popular som plågas av korruptionsskandaler. Höga representanter för det tidigare maktbärande partiet CiU, inte minst Pujol som var ministerpresident i Katalonien i hela 23 år (1980-2003) och hans politiska arvtagare Mas, plågas också av olika korruptionsskandaler. Föreställningar om att Katalonien skulle vara i grunden annorlunda än resten av Spanien, mindre korrupt och mer strävsamt, har således fått sig en rejäl törn de senaste åren.

Manifestation för ett självständigt Katalonien vid en av FC Barcelonas matcher på hemmaarenan Camp nou. Foto: Shutterstock

Det ligger nära till hands att tänka sig att flera borgerliga politiker omfamnar självständighetsfrågan som ett sätt att avleda uppmärksamheten från de pågående korruptionsskandalerna samt för att försöka förhindra att ett vänsterparti som ERC hamnar i dominerande ställning i katalansk politik. Att avisera en ny folkomröstning, utan att nödvändigtvis avse att hålla den, kan ses som ett sätt att försöka behålla det politiska initiativet i Katalonien.     

Detta ska dock inte tolkas som att man kan avskriva katalanska självständighetssträvanden som helt orealistiska och lönlösa. Så länge regeringen i Madrid inte på allvar tar itu med frågan om Kataloniens ställning inom Spanien kommer konflikten med största sannolikhet att fortsätta. En lösning som brukar framhållas i sammanhanget är att Spanien tar ytterligare ett steg i federaliserande riktning och stärker det regionala självstyret i Katalonien samt erkänner att Spanien är en ”nation av nationer”. Man behöver inte vara en anhängare av katalansk självständighet för att inse att tiden är mogen för en genomgripande konstitutionell reform i Spanien.