Inkludering nyckeln för att mota Boko Haram

Boko Haram fortsätter att sprida osäkerhet, attacker genomförs fortfarande regelbundet. Men en förbättrad säkerhetssituation har gjort området runt Tchadsjön tillgängligt och konsekvenserna av konflikten har synliggjorts.

Efter åtta års konflikt med över 20 000 dödade är den humanitära katastrofen i Tchadsjöregionen så omfattande att det kan bli den som skördar de flesta dödsoffren. Över 2,5 miljoner människor är på flykt och 6,4 miljoner människor är i behov av nödhjälp varav närmare en halv miljon barn lider av akut hungersnöd. Den internationella uppmärksamheten riktas nu mot den akuta nödsituationen i gränsområdet mellan Nigeria, Kamerun, Tchad och Niger. 

Nigerias president Muhammadu Buhari.  Foto: US Insitute for Peace

Men samtidigt som det pågår en humanitär katastrof och hotet från Boko Haram alltså ännu inte är övervunnet så finns det även flera andra utmaningar som riskerar att resultera i ytterligare våld. Dessa handlar om att ett regionalt samarbete måste inkludera befolkningen i en långsiktig plan för utveckling i regionen, att civila miliser som bekämpat Boko Haram måste avväpnas, och att ökande konflikter mellan boskapsskötare och jordbrukare måste förebyggas.

Regionalt samarbete
Krisen runt Tchadsjön har det gemensamt med andra utmaningar i Västafrika att den kräver regionalt samarbete, då utmaningarna sträcker sig över gränserna. Samtidigt har Västafrika som region blivit mer diffus och uppdelad. I Sahelområdet är de gemensamma intressena med Nordafrika starka och i Tchadsjöregionen ingår länder från Centralafrika. Detta gör att etablerade former för samarbete inte alltid är tillräckliga.

Tydligast är det i Tchadsjöregionen där regionalt samarbete kom till stånd genom Lake Chad Basin Commission (LCBC) snarare än genom samarbete mellan de Västafrikanska respektive Centralafrikanska organisationerna ECOWAS och ECCAS. Vändningen i kampen mot Boko Haram kom när länderna i regionen runt Tchadsjön skapade en gemensam styrka för att bekämpa rörelsen inom ramen för LCBC, en organisation som från början skapades i syfte att hantera frågor kring hur vattnet i Tchadsjön ska användas. Men samtidigt som det militära samarbetet varit avgörande för att pressa tillbaka Boko Haram är det också nödvändigt med regionalt samarbete för social och ekonomisk utveckling. 

Idag har varje land sin egen nationella utvecklingsplan för de drabbade områdena, men det är väsentligt att dessa länkas samman och att folket i området inkluderas. Befolkningen i regionen är beroende av handel och utbyte över gränserna, vilket inte minst har visat sig när gränser stängts till exempel mellan Nigeria och Kamerun och mellan Niger och Libyen. Det har ökat befolkningens sårbarhet och fattigdom, vilket är förödande för en långsiktig strategi mot Boko Haram.

Civila miliser
I kampen mot Boko Haram har alla staterna i området haft en hårdför strategi som satt mänskliga rättigheter på undantag. De militära styrkorna har begått grova övergrepp vilket förvärrat och förlängt konflikten. Det har inte bara lett till att oskyldiga dödats och arresterats utan också varit kontraproduktivt därför att befolkningen vänt sig mot militären och i vissa fall bidragit till Boko Harams rekrytering. Den inledningsvis hårdföra och ineffektiva reaktionen ledde till att befolkningen inte kunde räkna med militärens skydd. 

För att försvara sina byar skapades då lokala beväpnade miliser. Dessa har i många fall varit mer framgångsrika än militären i att stå emot Boko Haram. Liksom militären har även dessa miliser begått omfattande övergrepp, inklusive avrättningar. Totalt beräknas miliserna ha över 23 000 medlemmar. De kräver nu erkännande och kompensation för sina insatser. 

Flertalet medlemmar var tidigare utan försörjning och för dessa har medlemskapet inneburit ökat status och respekt vilket gör dem ovilliga att lämna sina positioner. Grupperna är svåra för myndigheterna att kontrollera och det finns risk att lokala ledare utnyttjar dem för politiska syften. I Nigeria har likande grupper använts i exempelvis valkampanjer för att skrämma och attackera motståndare.

Vid Tchadsjön i Niger, dit tusentals nigerianer flytt över gränsen undan Boko Harams terror. Foto: : Anouk Delafortrie/EC/ECHO

Ökande konflikter mellan boskapsskötare och jordbrukare
En fråga som blivit alltmer akut i regionen är de attacker som kopplas till konflikter mellan boskapsskötare och jordbrukare. Under 2016 orsakade dessa konflikter fler dödsoffer än Boko Haram. Det är en typ av konflikt som funnits under lång tid men som nu intensifierats. Boskapsskötare drivs längre söderut, bland annat som följd av den osäkerhet som Boko Haram bidragit till. Men även minskad tillgång till betesmark på grund av ökande kommersiella markinvesteringar, klimatförändringar och ökenutbredning bidrar. 

Våldet mellan boskapsskötare och jordbrukare har krävt mer 10 000 liv det senaste decenniet men frågan har rönt lite internationell uppmärksamhet då den inte kopplas till globala hot. Konflikterna underblåser etniska och religiösa motsättningar. Boskapsskötare tillhör främst folkgruppen fulani och är övervägande muslimer. I kristet dominerade områden i till exempel centrala och södra Nigeria är det vanligt att koppla ihop attacker av boskapsskötare med politiska ambitioner. 

Alltmer sofistikerade vapen ses som bevis för förbindelser till inflytelserika aktörer. I vissa områden, såsom i konfliktdrabbade delstaten Kaduna i norr, finns starka uppfattningar om att det är politiker som ligger bakom attackerna. Detta har också lett till en organisering av civila miliser, då befolkningen inte litar på att säkerhetsstyrkorna vare sig kan eller vill stoppa attacker. Det finns både en överhängande risk och exempel på att dessa miliser i sin tur attackerar boskapsskötare och fulani generellt, vilket leder ytterligare försämring av lokala relationer mellan grupperna. 

Det gäller därför att nu att bemöta det missnöje och den brist på utsikter som stor del av befolkningen i området kring Tchadsjön upplever och som har varit grogrund för Boko Harams framväxt. Utan en koordinerad plan för social och ekonomisk utveckling i regionen riskerar vunna säkerhetsmässiga framsteg att bli kortsiktiga vinster. Det är avgörande att skapa incitament för unga att hitta alternativ till att kapitalisera på osäkerhet för att undvika nya våldsamma grupperingar. Att initiera en utvecklingsplan som är förankrad bland befolkningen är den väg framåt som inte bara kan leda fram till en situation som liknar den som var innan Boko Harams härjningar, utan också en situation där ett nytt Boko Haram inte uppstår.