Bolivarismen har alltid satt sin prägel på Venezuela

– Låt oss presentera Bolívar som har återvänt, utbrister Hugo Chávez medan tevekameran zoomar in på ett förvånansvärt välbehållet skelett.

Det är den 16 juli 2010 och Chávez har just låtit avtäcka nationalhjältens lämningar i direktsändning.

Simon Bolívar är 1800-talsaristokraten som vigde sitt liv och sin förmögenhet åt att befria nuvarande Venezuela, Colombia, Panama, Ecuador, Peru och Bolivia från spanskt styre. Förutom landet Bolivia är otaliga provinser, städer och torg i Sydamerika döpta efter honom.

Men hans många framgångar till trots så misslyckades Bolívars dröm om en enad latinamerikansk federation och i slutet av sitt liv fick han bevittna hur Gran Colombia slets sönder av interna maktstrider.

Den 17 december 1830 dör Simon Bolívar av tuberkulos; ensam, desillusionerad och pank. På sin dödsbädd skriver han ett brev till Ecuadors nytillträdde president general Juan José Flores där denne uppmanas att fly den kontinent som Bolívar, efter två årtionden vid makten, anser dömd att misslyckas. Hans slutsats är dyster: “Landet kommer oundvikligen att falla ner i ofattbart kaos för att därefter hamna i händerna på en serie likartade tyranner av alla tänkbara färger. När vi förtärts av all sorts kriminalitet och brutits ned av våldets frenesi kommer ingen, inte ens européerna, att vilja härska över oss.”

Så här knappt 200 år senare kan man konstatera att Bolívar har fått rätt i mycket. Men han hade knappast kunnat föreställa sig att han själv skulle bli prototypen för den serie demokratiskt valda ledare som skulle förvandlas till autokrater.

Bolívar har gjort avtryck i hela Latinamerika. Både Ecuadors och Bolivias nuvarande presidenter är självutnämnda bolivarianos, men inget land har präglats mer av honom än Venezuela.

Under Hugo Chávez kulminerade kulten kring El Libertador, eller befriaren, som Bolívar kallas. Chávez förvandlade honom från ett substantiv till ett adjektiv; från en historisk personlighet till ett karaktärsdrag som alla goda revolutionärer förväntades ha. Men Chávez var varken den förste eller den siste att åkalla Bolívar. Ända sedan 1800-talet har generationer av politiska ledare och deras motståndare manipulerat Bolívars arv för att främja sina egna intressen.

Det hela börjar knappt tolv år efter Bolívars död. I november 1842 samlas en grupp dignitärer i Caracas för att fira repatrieringen av Bolívars lämningar till hemlandet Venezuela. Bara hans hjärta finns kvar i Santa Marta-katedralen. Det har Colombia insisterat på att behålla. President José Antonio Páez kämpar för att behålla kontrollen över ett land som plågas av inre stridigheter. Man behöver enas kring något och detta något blir Bolívar. Som död är han inte längre en rival. Nu kan Páez ha överseende med Bolívars brister och överdriva hans styrkor, fast besluten att återupprätta hans fallna ära och därmed sin egen.

År 1870 tar diktatorn Antonio Guzmán Blanco makten i Venezuela. Imponerad av den positiva effekt som Páez lyckades uppnå genom att associera sig med Bolívar bestämmer sig Guzmán Blanco för att också han ska gräva upp Bolívars grav och flytta befriarens lämningar till en nybyggd nationell Pantheon. Guzmán Blanco försöker ena landet kring Bolívars nationalistiska ideal och skapar Venezuelas moderna valuta döpt till bolívar efter befriaren.

Venezolanska bolívarer. Foto: Shutterstock

Och så fortsätter det. Ledare efter ledare hittar sitt sätt att knyta befriarens gärning till sin egen. I slutet av 1930-talet bestämmer sig till och med de utländska oljebolagen Shell och Standard Oil för att inkludera Bolívar i sin lokala PR-strategi i hopp om att blidka de venezolaner som är missnöjda med bolagens dominans i landet.

Eftersom Bolívar lämnade efter sig mängder av motstridiga tal och skrifter kan de flesta politiska ståndpunkter finna stöd någonstans i hans kanon. Han var både befriare och tyrann. Han var slavägaren som avskaffade slaveriet. Demokraten som utnämnde sig själv till diktator. “Regelbundna val är nödvändiga för folkligt styre” och “ett land som styrs av en enda man är en nation av slavar,” sa Bolívar i början av sin karriär. Några år senare meddelade han att diktatur var det enda sättet att åstadkomma någonting när man som han ledde ett “obildad och omoget folk”. “Vart jag än vänder mig ser jag bara misär och misstro. En diktatur skulle lösa allt”, skrev han. Strax därefter lanserade Bolívar en ny konstitution som gav honom makten att såväl regera på livstid som att utse sin efterträdare.

För Hugo Chávez börjar anknytningen till Bolívar vid militärhögskolan i Caracas där han och en grupp likasinnade kadetter drömmer om ekonomisk och social frigörelse. År 1982, på Bolívars dödsdag den 17 december, bildar de den Bolivarianska revolutionära armén, MBR, och svär samma ed som Bolivar svor 1805 när han lovade att ägna sitt liv åt att befria Venezuela från spanskt förtryck: “Jag kommer inte att låta min arm slappna av eller min själ vila förrän jag har brutit de kedjor som förtrycker oss.”

Hädanefter är Bolívar införlivad i allt Chávez gör. Varje kuppförsök, varje tal till nationen, sker i befriarens namn. Den första plats som Chávez besöker efter att ha benådats från fängelset 1994 är Bolívars grav. Och när Chávez väl kommer till makten 1999, låter han skriva en ny, bolivariansk konstitution och döper om landet till den Bolivarianska republiken Venezuela.

Chávez på frimärke för den bolivariska republiken Venezuela.

Den bolivarianska revolutionen får en bolivariansk säkerhetstjänst, det bildas bolivarianska universitet och på Avenida Bolívar kampanjar Chávez för en ändring av grundlagen som ska ge honom samma rätt som befriaren att förbli president livet ut.

Och år 2010 låter alltså även Chávez gräva upp Bolívars skelett. Han har fått för sig att Bolívar inte alls dog av tuberkulos, utan att han i själva verket blev förgiftad av dåtidens oligarker.

Utan att invänta resultatet av de vetenskapliga testerna upplyser Chávez det venezolanska folket om att lämningarna i kistan definitivt tillhör Bolívar:

– Detta fantastiska skelett måste vara Bolívars för man kan känna hans låga. Min Gud, Bolívar lever. Vi är hans låga!

Någon förgiftning lyckas Chávez aldrig bevisa, men han är angelägen om att visa att gravskändningen inte varit förgäves. År 2012, på Bolívars 229:e födelsedag, överraskar Chávez nationen med att presentera ett jättelikt porträtt i 3D av Bolívar. Det har konstruerats med hjälp av teknisk analys av hans lämningar. Nu kan folket äntligen få reda på hur deras befriare faktiskt såg ut.  

I mars 2013 går Chávez bort i cancer, men hans efterträdare Nicolás Maduro fortsätter i samma stil. Den magiska realism som präglar regionens litterära traditioner spiller över alltmer på politiken. Nationalhjältarna sägs leva i vinden, i regnet, och i hjärtat på varje revolutionär. Maduro hävdar till och med att inkarnationer av de döda kommer till honom när han ber, bland annat Chávez i formen av en liten fågel.

Den 14 maj 2013 inviger Maduro ett nytt mausoleum åt Bolívar. Det är en 54 meter hög byggnad som sägs föreställa de snötäckta Anderna som Bolívar korsade i sin kamp mot spanska förtryckare. Bygget kostar 140 miljoner dollar.

Maduros politiska motståndare gör också vad de kan för att knyta an till Bolívar. Den fängslade oppositionsledaren Leopoldo López brukar exempelvis betona sitt avlägsna släktskap med befriaren och förstår väl sitt folks behov av en heroisk ledare. Våren 2014 överlämnar han sig till nationalgardet klädd i vitt, med Venezuelas flagga draperad som en hjältecape och en bukett prästkragar i hand. López är del av den nya generation ledare som nu tävlar om att befria folket från den förre befriaren. Och så rullar det på. Ad infinitum. Som José Martí en gång sammanfattade arvet efter Bolívar: “Så länge Amerika lever ska ekot av hans namn skalla i våra manliga hjärtan.”