Dramatiskt maktskifte i Makedonien

Den 17 maj i år fick Makedonien en ny regering för första gången sedan 2006: det nationalistiska, högerpopulistiska, regerande VMRO-DPMNE fick ge vika åt det socialdemokratiska, reformerade kommunistpartiet SDSM efter en lång och hård maktkamp. 

Att Makedonien genomlevt en svår politisk kris har stått klart länge: de senaste åren har varit kantade av avslöjanden om bland annat maktmissbruk, valmanipulation, demonstrationer och upplopp. Den kanske mest dramatiska händelsen kom den 27 april i år då bilder från det makedonska parlamentet kablades ut som visade bland annat slagsmål med tillhyggen och en blödande partiledare i samband med att en ny talman skulle väljas fem månader efter nyvalet i december 2016.

Den socialdemokratiske ledaren Zoran Zaev tillträdde nyligen som premiärminister. Foto: Shutterstock

Bataljen i Skopje denna kväll illustrerade maktstriden väl där VMRO-DPMNE försökte hindra SDSM från att bilda en majoritetsregering tillsammans med partier som representerar den albanska minoriteten i landet. SDSM:s partiledare Zoran Zaev hade redan blivit nekad att bilda regering i mars av president Gjorgje Ivanov (VMRO-DPMNE) med hänvisning till den nya regeringens ”utländska influenser”, som skulle komma från de albanska koalitionspartierna och deras krav på språkrättigheter. Nu tog sig striden till parlamentet.

Valet av ny talman var ett viktigt steg i socialdemokraternas försök till maktskifte. Den SDSM-ledda majoriteten hade nominerat Talat Xhaferi från det albanska partiet DUI, som tidigare ingått i VMRO-DPMNE:s regering sedan 2008. Detta kunde inte accepteras av nationalistiska anhängare av det utgående regeringspartiet och de praktiskt taget stormade parlamentet i protest. De kunde helt enkelt inte finna sig i att socialdemokraterna var på väg att ta över makten och att en person ur den albanska minoriteten valdes till detta viktiga ämbete.

Maktkampen mellan de två största partierna har flera bottnar, varav en är etnopolitisk. Makedonien är ett etniskt rikt land, där makedonerna är i absolut majoritet och albanerna den största minoriteten på lite drygt 20 procent. Trots detta har det nationalistiska regeringspartiet byggt upp hela sin politiska legitimitet på att försvara den makedonska nationaliteten mot utländska hot samt att den ska vara den enda statsbärande etniciteten i landet. I deras version finns lite eller ingen plats för minoritetsrättigheter, vilket har lett till att minoriteterna känner sig exkluderade. Det var kanske den största faktorn bakom den beväpnade kris 2001 som efter internationell medling resulterade i ett avtal om just förstärkta minoritetsrättigheter.

Parlamentet i Skopje, där våldsamma scener utspelades den 27 april. Foto: Shutterstock

Inför valet 2016 gjorde socialdemokraterna något så ovanligt som att inkludera albanska kandidater på sina partilistor. Dessutom adresserade de albanska väljare, på albanska, i ett land som är känt för sin etniskt tudelade politiska arena. Traditionellt har partierna hållit sig inom ”sin” sfär, så detta utgjorde något av en revolution. Det verkar ha fungerat som valstrategi, eftersom de gick kraftigt framåt, men det retade samtidigt upp nationalisterna något oerhört.

Den andra viktiga dimensionen i denna maktkamp är den faktiska politiska makten. VMRO-DPMNE har regerat i koalition sedan 2006 först med DPA och sedan 2008 med DUI, och har under tiden urholkat den redan sköra demokratin genom att med typiskt populistiska maktmedel attackera pressen och informationsfriheten, stärkt den politiska kontrollen över domstolsväsendet, begränsat civilsamhällets oberoende samt tydligt stärkt politiseringen av anställningar inom den offentliga sektorn. De har dessutom blivit ertappade med att sätta press på offentliganställda att inte bara rösta på VMRO-DPMNE utan även se till att deras vänner och familj gör det, för att inte förlora jobbet eller andra sociala förmåner.

Efter 10 år vid makten har funktionärer från det högerpopulistiska, nationalistiska regeringspartiet hunnit bli anklagade för en rad åtalsberättigade brott, inklusive maktmissbruk, hot och korruption. Att förlora den politiska makten innebär därför att de inte bara förlorar sina klientelisitiska nätverk och maktbas, utan även sin åtalsimmunitet. ”Politisk makt betyder att man kan stjäla ifred” sa en gång en makedonsk politiker till mig i en intervju. Det förklarar delvis varför de regerande nationalisterna kämpat hårt för att inte socialdemokraterna ska kunna bilda regering.

SDSM har förgäves försökt att vinna över VMRO-DPMNE i val, men allt sedan 2008 har valen varit taktiskt utlysta nyval vid tidpunkter då premiärministern Nicola Gruevski ansett sig ha extra medvind i opinionen. Han har dessutom som sann populist skickligt spelat på nationalistiska strömningar och näst intill utmålat Makedonien som offer i en större internationell komplott att förneka makedonerna existensberättigande som nation och etnicitet.

Valen 2016 var ett försök att lösa den politiska kris som började gry under 2014, och förvärrades svårt under 2015. År 2014 hölls nyval tillsammans med det ordinarie presidentvalet, och VMRO-DPMNE vann stort. Valen var kantade med motsättningar, och socialdemokraterna vägrade acceptera resultatet och bojkottade parlamentet, först sex månader, men sedan på obestämd framtid.

SDMS:s partiledare Zoran Zaev spädde på krisen genom att publicera utskrifter av ljudupptagningar av telefonsamtal under våren 2015, framförallt mellan VMRO-DPMNE-politiker och domare, journalister, affärsmän och religiösa ledare, som indikerade att det nationalistiska regeringspartiet varit inblandade i maktmissbruk, korruption och försökt styra journalister och nyhetsredaktioner. 

Krav på premiärminister Nicola Gruevskis avgång vid en demonstration 2015. Foto: Shutterstock

Dessa avslöjanden ledde till kraftiga protester och demonstrationer under lång tid. VMRO-DPMNE försvarade sig genom att hävda att inspelningarna gjorts av främmande makt, och att detta var ett externt försök att destabilisera Makedonien. Andra hävdar att det var säkerhetsorganen som låg bakom, med Gruevskis kusin i ledande position.

Krisen blev så akut att EU gick in och medlade fram ett avtal i juli 2015 som stipulerade att Gruevski skulle avgå som statsminister, att SDSM skulle återvända till parlamentet, att en samlingsregering skulle formas, att vallagen skulle reformeras och kanske viktigast av allt: att nyval skulle hållas i april 2016.

Avtalet hölls på alla punkter utom en – de var inte redo för val i april, så valet sköts upp hela två gånger innan oppositionen och det internationella samfundet ansåg att landet var redo för nyval i december 2016.

Valet blev väldigt jämt. VMRO-DPMNE tog 51 platser, SDSM 49, och DUI 10 (se faktaruta). Jämfört med 2014 års resultat gick alltså nationalisterna bakåt och socialdemokraterna framåt, men ingen fick egen majoritet. SDSM lyckades övertala två albanska minoritetspartier att skapa en koalitionsregering med parlamentariskt stöd av ett tredje. Men den VMRO-DPMNE-anknutna presidenten Gjorgje Ivanov vägrade låta Zoran Zaev bilda regering.

Men Zaev gav inte upp. Istället fortsatte han förhandlingarna och de fyra partierna kom överens om att det albanska partiet DUI:s Talat Xhaferi skulle väljas som talman, vilket skedde den 27 april, tumultet och protesterna till trots.

En kort tid därefter fick även president Ivanov acceptera valresultatet: Zoran Zaev fick mandat att bilda regering, och maktskiftet är ett faktum. Hans nya regering presenterades den 29 maj. Givet den svåra politiska krisen och de olika politiska avgrunderna som behöver överbryggas har han en svår nära framtid. Men Makedonien har en chans att gå vidare och bygga upp förtroende och demokrati efter den förre premiärministern Nicola Gruevski.

Efter tio år av högerpopulistiskt styre kommer Zaev behöva ta itu med domstolsväsendet och polisen, den politiserade statsapparaten, släppa statens grepp om media, stärka korruptionsbekämpande organ, och allmänt stärka meritokrati och professionalitet inom statens institutioner. Premiärminister Zoran Zaev har medvind och det internationella samfundets välvilja i ryggen, men bara tiden kan utvisa om han är rätt man till uppgiften och om han kommer att lyckas.