Reformer på basnivå ska stärka Libyens rättsväsende

EU har dragit igång ett nytt program för att skapa förtroende för den FN-stödda regeringsadministrationen i Tripoli. Alla försök att stoppa migrationsströmmen från Libyen över Medelhavet har misslyckats, så nya tag ses som nödvändiga.  Enligt FN:s migrationsorganisation IOM hade 65 450 migranter ankommit till Italien hittills under året fram till mitten av juni, en uppgång med nästan 10 000 jämfört med samma tid förra året. Sammanlagt har drygt 1800 människor hittills i år drunknat på väg över Medelhavet efter att ha skickats ut på öppet hav av flyktingsmugglarna, sammanpackade i sjöovärdiga gummibåtar. De allra flesta på väg från Libyens kust till Italien.

Den tyske utrikesministern Sigmar Gabriel drog i början av maj tillbaka sitt stöd till Italien och landets överenskommelse med regeringen i Tripoli om att kunna skicka tillbaka migranter till Libyen, eftersom landet håller tusentals migranter fångna i läger “under katastrofala förhållanden”.

Libyens stats- och regeringschef Fayez al-Sarraj och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Foto: Europeiska rådet

Parallellt försöker EU nu åter kickstarta ett nygammalt program som det återuppblossande inbördeskriget 2014 satte stopp för. Det går ut på att med den FN-stödda regeringen i Tripoli inleda små, men tydliga reformer på basnivå för att få igång landets avsomnade rättsväsende och tillhörande polisiära funktioner. Det handlar för EU om att hjälpa regeringen i Tripoli att skapa intresse för transparens och demokrati inom den bräckliga statsapparaten.

Dryga 90 miljoner kronor (9 miljoner euro) har avsatts, där förutom EU också Tyskland, Storbritannien och Holland pytsar in pengar i separata projekt som FN:s särskilda kommission för Libyen (UNSMIL) enats om med den FN-stödda regeringen i Tripoli. Formellt sett leds de internationella insatserna av UNSMIL, där de olika FN-organisationerna som flyktingorganet UNHCR, migrationsorganisationen  IOM, Unicef och Världsbanken är på gång att skicka in personal till Libyen igen.

–Vi står redo att expandera och öka vår närvaro i alla delar av landet. De humanitära aktörerna, inklusive FN och icke-statliga organisationer, har hela tiden hjälpt utsatta libyer, liksom flyktingar och migranter, säger Kathleen Maes, chef för FN:s råd för mänskliga rättigheter i Libyen.

Medan FN främst håller sig till humanitär hjälp är EU:s roll att bland annat hantera polisiärt samarbete. Det har dock blivit tydligt att EU:s utbildning av libyska gränspoliser och försök att skicka tillbaka flyktingar till Libyens miserabla migrantcentra som skett inte räcker för att flyktingars och migranters rättigheter ska tillgodoses.

Så fort det går finns en plan att öka exponentiellt. En minutiös genomgång över den libyska statens skrymslen och vrår har gjorts i en EU-kartläggning publicerad i februari. Det handlar om att ta små små steg med enskilda väldefinierade projekt. Målet är att höja moralen hos libyer genom att stärka mänskliga rättigheter, få myndigheter att följa internationell regelverk och behandla fängslade mer humant.

–Vi har samarbete med Libyens kriminalvårdsinstitution (Judicial Police). Vi identifierar med dem hur de nära 8 000 fängslade i landet, nästan alla utan att ha dömts i rättegång, ska få bättre villkor och att bland annat tortyr ska upptäckas och minskas.  Vi samarbetar också med en frivilligorganisation (NGO) och utbildar  läkare i att hitta spår av tortyr, säger Andrea Cellino, ansvarig för Nordafrikadesken på Geneva Institute for Democratic Reform of Armed Forces (DCAF).

Genève-baserade DCAF får stöd av bland andra Tyskland och Nederländerna för sitt arbete i Libyen. Sverige är ett av 62 medlemsländer. DCAF driver också webbsidor som samlar det mesta som skrivs om säkerhetsläget i Libyen samt har en juridisk databas där all säkerhetslagstiftning publiceras.

EU:s mediestöd i Libyen, för att få igång en demokratisk utveckling och debatt, hanteras av tyska public servicebolaget Deutsche Welle där den tyska staten skjuter till 10 procent. Också BBC World Action har medieprojekt i Libyen. Sverige stöder båda dessa initiativ åtminstone indirekt via Sidabistånd.

Den statliga förvaltningen i Libyen behöver en fullständig omstöpning. Några processer att bygga på efter Gaddafi-tiden fanns knappast. Statsanställda tog inga initiativ, transparent planering saknades, ingen vågade ställa frågor. EU:s kartläggning konstaterar bland annat att två tredjedelar av de offentliganställda, 1,6 miljoner, är dubbelbokförda, dvs de får ut dubbel lön. Detta tynger förstås på statskassan som nästan helt är beroende av oljeintäkter. För att få grepp om korruptionen har Världsbanken fått i uppgift att få ordning på räkenskaperna – också det delvis med EU-pengar.

Libyen har en 150 mil lång kust. Foto: Shutterstock

Även om en breddad strategi kan skönjas är det tveklöst så att mycket av EUs politik vis-a-vi Libyen är påhejad av den kontroversiella migrationsfrågan. EU sitter fast i ett två decennier gammalt dilemma: det kan inte få bukt med smugglingen av människor från Libyens 150 mil långa kust. Och det kan inte få stopp på migrationen till Libyen främst via Sahel. Så var det på diktatorn Muammar Gaddafis tid och så är det nu. Smugglingen av människor var omfattande även på Gaddafis tid och han använde även migrationsfrågan för att pressa pengar från EU.

Trots en stor iver från EU att få ordning på flyktingströmmen, med löften om mångmiljardbelopp till Libyen för att återuppbygga landet, har vare sig Libyens FN-stödda regering eller konkurrerande makthavare sett sig tillräckligt motiverade att samarbeta. Den springande punkten är att Libyens olika ”regeringar” måste komma överens först.  Det är omöjligt i nuvarande säkerhetsläge. Enligt UNSMIL dödades nära 100 personer runt om i Libyen under maj månad, en stark uppgång på månadsbasis. Men totalt sett bedöms läget likväl något stabilare hittills i år.

FN:s migrationsorganisation IOM ser en strimma ljus i horisonten. IOM redovisar att antalet internflyktingar, dvs libyer som flytt inbördeskriget, fallit till en kvarts miljon. Det är en nedgång med 74 procent från när det var som värst 2014. IOM uppger att internflyktingarna helt sonika har begett sig hem till städer som tidigare var för osäkra, inklusive Sirte, förre diktatorn Gaddafis hemstad.

IOM påpekar också att runt hälften av de som tar sig till Libyen från Nigeria, Sudan, Somalia och långväga som Bangladesh, inte nödvändigtvis planerat att ge sig till Europa. Många söker sig till Libyen med förhoppningen att få arbete inom oljeindustrin eller sektorer som servar den.