Inga alternativ kan leva i Syriens ruiner

Den syriska statsledningens förstörelse av det egna landet är unik och bör analyseras i ett historiskt perspektiv. Hälften av Syriens befolkning har drivits på flykt, vilket till stor del har orsakats av det syriska flygvapnets bombkampanjer. Hälften av landets infrastruktur såsom bostadshus, skolor, sjukhus och administration har bombats bort från Syriens jord. Frågan uppstår varför ett lands suveräna ledning frivilligt kan bomba sitt eget land sönder och samman?

En förklaring till varför den syriska statsledningen är beredd till det står att finna i de omständigheter under vilka landet uppstod ­ och mer speciellt på den ojämna maktfördelningen mellan den alawitiska minoriteten och den sunnitiska majoriteten.

I det franska mandatet över Syrien (1922-46), uppmuntrades och befordrades olika minoritetsgrupper till samhällets maktpositioner. En nationell syrisk rörelse som var grundad i dess sunnitiska majoritetsbefolkning upplevdes som ett hot mot franska intressen. Av den anledningen valde Frankrike att liera sig med olika minoriteter. Den alawitiska minoriteten fick en framträdande position inom framförallt militärapparaten. Greppet om säkerhetsstrukturerna blev den alawitiska sektens garanti för sin egen överlevnad, i synnerhet efter det att Hafez al-Assad tog makten genom en kupp 1970. Landet fördes i en hegemonistisk riktning i vilken ledaren, säkerhetsapparaten och Bathpartiet utövade fullständig dominans över samhället. Assadregimens betoning på pan-arabism och sekularisering dolde det faktum att Syrien inte är sprunget ur de 70 till 80 procent av befolkningen som utgörs av sunnimuslimer. Detta medverkade till en politisk schizofreni i vilken statsmakten var fientligt inställd till stora delar av befolkningen.

Timothy Snyder har i sin bok Den svarta jorden  –  Förintelsen som historia och varning (Albert Bonniers förlag, 2016) skrivit övertygande om vad som händer då banden mellan människan och det organiserade samhället klipps av. Den rättslöshet och anarki som skapas blir en politisk tillgång som dåvarande Nazi-Tyskland och Sovjetunionen kunde utnyttja för att driva genom sin politik av söndring, befolkningsfördrivningar och massmord.  Anarkin var en tillgång, så länge makthavarna kunde styra den och hålla den utanför sina egna domäner. Assadregimen opererar på ett liknande sätt. Flygbombandet av befolkningscentra och den civila infrastrukturen skapar en rättslöshet och en djungelns lag som i sin tur omöjliggör uppkomsten av en alternativ politisk struktur utanför regimens kontroll. Det är i det rättsliga och politiska tomrummet som den syriska oppositionen befinner sig. Ömsom försöker den upprätta något slags struktur för den befolkning som finns kvar, ömsom försvarar den sig mot regimtrogna styrkor och ömsom strider den sinsemellan om makt och inflytande. Den civila befolkningen lämnas i stort sätt vind för våg, utan något rättsligt skydd från någon part.

Denna skeva balans mellan makt och demografi kom upp till ytan i samband med demonstrationerna 2011. Flera av de mekanismer som kan leda till massmord är relevanta i det syriska fallet. Klas-Göran Karlsson redogör i en artikel om forskningsläget kring några av dessa mekanismer som finns i situationer av folkmord.[1] Det handlar till exempel om en maktelit som utvecklar konspiratoriska förklaringsmodeller, en svart-vit världsbild som beskriver världen i termer av vi och dem och som avhumaniserar motståndaren. Timothy Snyder har beskrivit Nazi-och Stalinregimens demolering av staten i Polen som en första väg mot Förintelsen. Då den polska staten upplöstes, förlorade medborgarna sitt politiska existensberättigande vilket i sin tur möjliggjorde massmord, befolkningsfördrivningar och slutligen Förintelsen.

Det går att spåra en liknande mekanism som Timothy Snyder beskrivit vad gäller Assadregimens demolering av landet. I många avseenden ser vi tecken på ett organiserat statsmord. En schizofren maktelit ser förekomsten av den demografiska majoriteten som ett existentiellt hot och riktar statens eldkraft inåt för att förändra den syriska demografin. Då den egna befolkningen drivs på flykt flyttar regimen över ansvaret för sina egna medborgare till omvärlden. På så sätt blir de flyktingvågor som regimen själv har iscensatt ett politiskt påtryckningsmedel gentemot grannländerna och Europa för att klamra sig fast vid makten.

På ett sätt går Syrien tillbaka till ruta ett. Under det franska mandatet var Syrien uppdelad i fyra olika kantoner längs etniska och sekteristiska gränsdragningar. Syftet var att hålla den sunnitiska majoritetsbefolkningen i schack. Nu när den syriska statsledningen har visat sig oförmögen att hålla ihop landet och förvalta dess självständighet blir landet återigen uppdelad i fyra så kallade ”de-eskaleringszoner”.

Under mandatperioden förvaltades Syrien av Frankrike. Nu är det Ryssland, Turkiet och Iran som trätt in som förvaltare av landet, som ger vapen, pengar och politiskt stöd för att hålla regimen under armarna. Under mandatperioden odlades en syn att araberna var fanatiska och intellektuellt underutvecklade och att Frankrike ansåg sig ha en civilisatorisk uppgift att tygla dem.[2] Det går att spåra ett liknande synsätt i den ryska och syriska regimens retorik. I den stämplas alla motståndare som terrorister.

Kombinationen av den trefaldiga politiken att demolera det egna landet, att frånta motståndarna ett politiskt existensberättigande genom att stämpla dem som terrorister och att dela in landet i vaga och icke-förpliktande ”de-eskaleringszoner” bidrar till att avpolitisera konflikten och skapa det rättsliga tomrum som Snyder varnat för i sin bok.

[1] Stat, Nation, Konflikt, Klas-Göran Karlsson, ”Folkmordets etiologi,” ss 127-154.

[2] Khoury, Philip S. (1987). ”Syria and the French mandate: the politics of Arab nationalism, 1920-1945”, sid 28.