Flyktingström utmaning i mångkulturella Kanada

Både Kanada och USA är byggda av invandrare, men deras regeringars syn på invandring har kanske aldrig tidigare varit så väsensskilda. När president Trump föreslog ett invandringsstopp från ett antal utvalda länder, klargjorde Kanadas premiärminister Justin Trudeau att människor från dessa länder var mer än välkomna till Kanada. När Trump beskriver flyktingar från Syrien och andra krigshärdar som potentiella terrorister, markerar Trudeau att dessa människor måste få skydd.

Drottning Elizabeth II är Kanadas statsöverhuvud, ett arv från den brittiska koloniseringen av landet. Foto: Påhl Ruin

Men bilden är inte svart-vit. Även i Kanada oroar sig människor för de potentiella farorna med stor invandring – eller i synnerhet farorna med en okontrollerad invandring. När en stor mängd experter på invandring och integration samlades i huvudstaden Ottawa härom månaden var det många som konstaterade geografins avgörande betydelse: vi kan kontrollera invandringen eftersom vi omgärdas av tre hav (Atlanten, Norra Ishavet och Stilla havet) och en enda granne varifrån ytterst få människor har valt att fly. Tills nu.

Sedan i januari har över 12 000 människor olagligen tagit sig över gränsen från USA. De flesta är latinamerikaner som känner en ökad fruktan att bli deporterade till följd av Trump-administrationens tuffa retorik mot dem. Chanserna att få stanna i Kanada är emellertid små; landet har ett avtal med USA om att det land där asylansökan har gjorts också ska behandla densamma. Flera av flyktingarna har nu gått under jorden i Kanada.

– Detta innebär ett problem för regeringen, säger statsvetaren Keith Banting vid Queens University. Frågan om att bryta avtalet med USA har berörts, men det vore oerhört känsligt.

Strömmen av flyktingar söderifrån är en påminnelse om att Kanada faktiskt inte kan ha full kontroll över sin invandring längre. Även de ökade flyktingströmmarna på andra Atlanten har påverkat landet på ett sätt som kanadensarna själva inte inte riktigt kunde förutse. Den djupt tragiska bilden på den lille drunknade pojken Alan Kurdi, som sköljdes upp på en turkisk strand i september 2015, fick en större betydelse i Kanada än i kanske något annat land. Lille Alans faster bodde i Vancouver och hade ansökt om att få ta emot pojken – och hade till och med ordnat en dagisplats åt honom.

Demonstration utanför USA:s konsulat i Toronto efter Donald Trumps tillträde som president. Foto: Shutterstock

Historien om Alan Kurdi hamnade mitt i den kanadensiska valrörelsen, en valrörelse där den sittande konservativa premiärministern Stephen Harper hade lanserat sig själv som garanten för att IS-krigare inte skulle kunna sig in i Kanada. På några timmar förändrades själva diskursen kring Syrienkriget, från att främst ha handlat om riskerna med att ta emot många asylsökande till plikten att ställa upp när flyende människor dör inför våra ögon. Harper ändrade inställning, men bara halvhjärtat, medan den unga liberala uppstickaren Trudeau bättre förstod vad som rörde sig i folkdjupet – och snabbt lovade att mer än fördubbla mottagandet av kvotflyktingar från kriget. Flyktingfrågan avgjorde inte valet, men den bidrog definitivt till att ge Trudeau segern.

Att öka andelen flyktingar i den totala mängden invandrare som bjuds in till Kanada är inte oproblematiskt. Kanada har även tidigare ökat den andelen, som på 1970-talet med båtflyktingarna från Vietnam, på 1990-talet med flyktingarna från krigets Jugoslavien och några år senare med somalierna från den sönderfallande staten på Afrikas horn. Gemensamt för dessa grupper, och det gäller i synnerhet somalierna, är att det har tagit längre tid för dem att få jobb och integreras i Kanada än vad gäller gruppen arbetskraftsinvandrare. Om andelen flyktingar bland samtliga invandrare ökar, så ökar också risken att fler hamnar utanför arbetsmarknaden eller ännu värre i utanförskap och kriminalitet.

Här finns den avgörande skillnaden mellan invandrarländerna Sverige och Kanada (som bägge har cirka 20 procent utlandsfödda): andelen arbetskraftsinvandrare i den totala gruppen invandrare i Sverige utgör idag en mindre del, medan den i Kanada alltid utgjort den dominerande delen. Ja, Kanada har sedan 1960-talet vuxit fram som förebilden framför andra vad gäller kontrollerad och minutiöst utformad arbetskraftsinvandring. Landet har inte stuckit under stol med att man har försökt hitta "the best and the brightest". Landet har utvecklat ett poängsystem för att bedöma vilka som har störst chans att få jobb och integreras i Kanada. Eller kanske ännu viktigare: vilka som bäst kan bidra till att utveckla och berika det kanadensiska samhället. Bland annat bedömer och betygsätter man deras yrkeskunskaper, utbildningsnivå, arbetserfarenhet och kunskaper i engelska och franska.

En familj från Latinamerika blir kanadensiska medborgare vid en ceremoni i Toronto. Foto: Shutterstock

Alla arbetskraftsinvandrare har inte lyckats lika väl, en del har jobb under sin utbildningsnivå. Men sammantaget har det gått bra för dessa "nya kanadensare"; efter tio år i landet har de i snitt bättre levnadsvillkor än de som är födda i landet. Och de är klart överrepresenterade bland landets framgångsrika innovatörer och nyföretagare.

Arbetskraftsinvandrarnas framgångar har fått följdeffekter för de invandrare som kommit till landet som flyktingar, de har i viss mån kunnat rida på den här framgångsvågen. Det tar förvisso längre tid för flyktingarna att bli självförsörjande, men det tar kortare tid än i exempelvis Sverige – mycket beroende på att arbetsgivare över lag har en mer positiv inställning till att anställa invandrare, eftersom det stora flertalet är arbetskraftsinvandrare och väl rustade att möta den kanadensiska arbetsmarknaden.

På invandringskonferensen i Ottawa i maj underströk den ena talaren efter den andra invandringens positiva effekter, det hölls lovtal till det mångkulturella samhället. Flera av talarna hade nyligen varit i USA eller i Europa och slagits av hur ensamma deras röster varit, hur de chockats av allt tal om våld och misär i invandringens spår.

– Jag vet att stämningarna är annorlunda i Europa, men de var mer annorlunda än jag kunnat föreställa mig, sade bland annat Craig Alexander, chefekonom vid den ideella organisationen Conference Board of Canada.

– Den negativa inställningen till invandrare i USA och stora delar av Europa kan gynna oss i den globala jakten på talanger. Det är lättare att locka dem till ett land som omhuldar det mångkulturella!

Bland de mest entusiastiska kanadensarna finns idéer om att mångdubbla invandringen under de kommande decennierna. Kate Subak, vd för Century Initiative, menar att landet skulle kunna växa från dagens 36 miljoner invånare till över 100 miljoner invånare vid nästa sekelskifte.

– Vi har utrymmet och vi har kapaciteten, sade hon till en fylld kongresshall.

Att någon helt seriöst kan driva en sådan linje vittnar om hur annorlunda Kanada betraktar invandring jämfört med exempelvis Sverige. I Sverige ses ofta invandringen som ett hot mot ett färdigbyggt samhälle, i Kanada är invandring tvärtom en förutsättning för landets utveckling och välstånd. "Populate or perish" är devisen (ungefär: utan fler invånare tynar landet bort), man talar om invandring som en del av sin "nation building”.

Flyktingvänlig demonstration i Toronto. Foto: Shutterstock

Journalisten John Ibbitson vid den ansedda dagstidningen Globe and Mail har följt invandringsfrågan i många år och konstaterar att en kraftig majoritet är positiv till den starkt reglerade invandringspolitiken som alla regeringar drivit i decennier. Men om man frågar vad folk tycker om det mångkulturella samhället är opinionen nu delad i tre ungefär lika stora läger:

– En tredjedel älskar det mångkulturella, en tredjedel accepterar det mångkulturella om det bidrar till att utveckla samhället och en tredjedel är kritisk. Den sista tredjedelen kan lätta växa till hälften om den ökade invandringen leder till ökade sociala problem. Opinionsläget är inte så stabilt som regeringen vill få omvärlden att tro.

Statsvetaren Keith Banting håller med:

– Kanada har fått bra press nyligen som "öppenhetens sista bastion" och Trudeau som "the last liberal standing" (intervjun gjordes före Macrons segertåg i Frankrike). Men situationen är mer komplicerad än så. Vårt samhälle lider också av ökade klyftor och 37 procent av invånarna anser att vi tar emot för många invandrare. Vi är inte immuna mot den främlingsfientliga opinion som ökat i andra länder.

Den känsliga frågan är invandringens sammansättning. Ända sedan 1970-talet har fördelningen varit rätt så stabil (bortsett från några toppar i flyktinginvandringen): 60 procent arbetskraftsinvandring, 20 procent familjeåterförening och 20 procent flyktingar. Ett litet fåtal flyktingar har självmant lyckats ta sig till Kanada, det stora flertalet är så kallade kvotflyktingar som Kanada väljer ut tillsammans med FN:s flyktingkommissariat.

Själva urvalet av kvotflyktingar har lett till kontroverser, i vissa fall av en art som aldrig nått offentligheten. En tidigare chef vid migrationsmyndigheterna, historikern Robert Vineberg, avslöjar för utrikesmagasinet.se att Sverige, Nederländerna och ytterligare några länder i FN kring sekelskiftet satte press på Kanada efter att det framkommit att landet tenderade att handplocka de mest lättintegrerade individerna i FN:s flyktingläger.

– Det blev pinsamt för regeringen och rutinerna förändrades i tysthet, säger Robert Vineberg. Numera kommer de humanitärt mest ömmande fallen till Kanada, vi tar i första hand hit folk som annars skulle bli kvar i lägren i åratal.

När den nyvalde premiärministern Justin Trudeau hösten 2015 beslutade att landet skulle ta emot 25 000 syriska flyktingar före årsskiftet följde man just denna strategi. Men med ett viktigt tillägg: man undvek ensamma män och fokuserade på familjer, i synnerhet på ensamstående kvinnor med barn. Paris-attentaten hade precis ägt rum, det handlade om att minimera risken för terrorattentat. Skulle ett sådant äga rum så kunde opinionen mot en ökad flyktinginvandring skjuta fart.

Den globala flyktingkrisen har inte mattats sedan den dramatiska hösten 2015, FN-lägren i Syriens grannländer fortsätter at fyllas. Här måste Trudeau, en av världens mest flyktingvänliga regeringschefer, gå balansgång mellan olika grupperingar i det kanadensiska samhället. Från vänster kommer påtryckningar om att landet borde öka andelen flyktingar i det totala antal invandrare som släpps in i landet. Från mer näringslivsvänliga kretsar finns tvärtom åsikterna att andelen arbetskraftsinvandrare måste återgå till den nivå som rådde före 2015.

En annan uppmärksammad del av invandringspolitiken är den avgörande roll som ideella organisationer och vanliga kanadensare spelar som privata sponsorer för invandrarna. I många mindre samhällen, med stora behov av nya invånare, står människor idag i kö för att få sponsra "nya kanadensare", även de som kommer som flyktingar. Cirka 15 000 av de 56 000 flyktingar som landet tog emot 2016 var privatsponsrade.

Kanada är ett av få rika länder som saknar ett populistiskt och invandringkritiskt parti på nationell nivå. Det multikulturella Kanada stoltserar gärna med detta när man nu fyller 150 år som självständig nation. De problem som samhället har att tackla förknippas sällan med invandring, till skillnad från i många andra länder. Kritiker varnar emellertid för överdriven självgodhet; situationen kan snabbt förändras.