Korruptionsavslöjare ställer Putin inför ett dilemma

Alla utgår ifrån att Vladimir Putin i mars nästa år tänker låta sig omväljas för en ny sexårsperiod som rysk president. Hans maktposition tycks stabil och ohotad, och han har fortfarande mycket höga popularitetssiffror i opinionsmätningarna.

Men det finns samtidigt en hel del frågetecken kring Putins framtid. Själv har han ännu inte gett sitt folk något besked om huruvida han tänker kandidera, och förmodligen tänker han vänta in i det längsta. Putin har alltid hållit sina kort tätt in till bröstet.

Vad händer om Putin meddelar att han har tröttnat? Han fyller 65 år i oktober, och han har redan lett Ryssland längre än någon annan i modern tid, Brezjnev undantagen. Skulle Putin avgå före nästa presidentval, kommer han att följa Boris Jeltsins exempel, alltså att själv utse vem som ska efterträda honom och kräva garantier för sina tillgångar och skydd mot alla former av ansvarsutkrävande senare.

Men just nu tyder det mesta på att Vladimir Putin fortfarande är tillräckligt makthungrig för att vilja ställa upp för omval. Hans seger i det kommande presidentvalet ter sig dock inte lika enkel och betryggande som för bara ett år sedan. Den politiska oppositionen, som verkade krossad efter protesterna 2011-2012, har plötsligt fått nytt liv, och utvecklingen kring Alexej Navalnyj ställer Putin inför ett svårlöst dilemma.

En demonstrant grips av kravallpolis i Moskva vid protesterna mot korruptionen i Ryssland den 26 mars. Foto: Shutterstock

Några dagars samtal i Moskva med bland andra företrädare för oppositionen mot Putins styre ger en bild av att Putins kritiker har repat nytt mod. Mina intryck bekräftar också det som utmärkte protesterna mot korruptionen bland makthavarna den 26 mars i år, nämligen att det här handlar om en ny ung generation som inte längre är rädd att gå ut på gatorna, trots att de med Putins egna ord ”får räkna med en batong i huvudet”. Jag blev snarast överraskad över att återväxten i den ryska oppositionen tycks så god. I åtminstone storstäderna är det påfallande många unga som är beredda att engagera sig för kraven på ett bättre samhälle.

I protesterna i mars, i hundratals städer från Vladivostok till S:t Petersburg, deltog tusentals skolungdomar, många minderåriga. Trots kravallpolisens brutala ingripanden demonstrerade de sitt missnöje med allt som de upplever som fel med det system som Putin och männen runt honom har skapat. De kallas redan för ”Youtubegenerationen”, och deras anförare och inspiratör är Navalnyj som har gjort premiärminister Medvedev till Rysslands mest förlöjligade makthavare och som nu manar till nya protester och demonstrationer den 12 juni, på Rysslands nationaldag.

Navalnyj har fått sällskap av förre oljemiljardären Michail Chodorkovskij som från sin exil i väst har dragit igång rörelsen ”Nu är det nog” (Nadojelo). Chodorkovskij vill skapa opinion i Ryssland för kravet att det räcker med 17 år av Putinstyre och att det är dags för Putin att meddela att han inte ställer upp för omval. Även Chodorkovskij kallar till protester den 12 juni.

Chodorkovskijs förhoppningar är säkert fåfänga, och hans stöd bland ryssarna är svagt eftersom många minns honom som en hänsynslös oligark. Men hans tio år som politisk fånge skapade respekt, och själv säger Chodorkovskij att han arbetar långsiktigt. Det första målet är att efter Putin få till stånd rättvisa och hederliga president- och parlamentsval.

President Putin har styrt Ryssland i 17 år. Foto: Shutterstock 

Putin kontrollerar alla maktens institutioner i Ryssland, och han kan med lätthet kväsa alla gatuprotester och demonstrationer den 12 juni, hur omfattande de än blir. Men konsekvenserna av förnyad brutalitet kan bli förödande för honom. Det skulle kunna äventyra den solida seger i nästa års val som Putin tros vilja uppnå.

Bedömare i Moskva anser att Putin vill säkra sitt omval med siffrorna 70-70. Det bör bli 70 procents valdeltagande, och 70 procent av rösterna ska läggas för Putin. Det är klart att det går att åstadkomma mycket med ”administrativa metoder”, alltså den sorts valfusk som i Ryssland har förfinats under hela 2000-talet. Men även för det finns en gräns, och det är här Navalnyj kommer in i bilden.

Navalnyj reser nu runt i Ryssland och försöker öppna valkontor för sin kandidatur i presidentvalet. Han motarbetas överallt, men han tycks helt inställd på en definitiv konfrontation med den sittande makten. Han ska ställa upp i valet, upprepar han.

Putin och hans administration kan hänvisa till formella skäl för att hindra Navalnyj att ställa upp. Navalnyj har en villkorlig dom hängande över sig, och då får han enligt lagen inte kandidera.

Putins dilemma är att om Navalnyj inte tillåts ställa upp, riskerar han att många av Navalnyjs anhängare, särskilt de unga väljarna, stannar hemma. Bojkotten av valet kan bli så omfattande att Putins seger inte uppfattas som legitim. Och om Navalnyj tillåts ställa upp, kanske han drar så många röster till sig att Putin inte kommer upp i ett återval runt 70 procent. Tipset är dock fortfarande att Navalnyj inte kommer att tillåtas att delta i presidentvalet.

Men Putin har fler problem än Navalnyj. Eftersom någon riktig opposition till Putin eller maktpartiet Enade Ryssland aldrig har fått utvecklas riskerar presidentvalet nästa år att bli en tröttsam upprepning av hur det har sett ut i alla tidigare val. Kommer Putins motkandidater ännu en gång att bestå av kommunisternas Ziuganov, liberaldemokraternas Zjirinovskij och Rättvisa Rysslands Mironov? Hur mycket entusiasm bland väljarna kan en sådan uppställning mobilisera? Går det att få till 70 procents valdeltagande om kandidaterna i stort sett är desamma som förra och förrförra gången?

I valet 2012 tilläts affärsmannen Michail Prochorov ställa upp som oberoende kandidat, för att framför allt ”urbana och moderna” väljare skulle få ett alternativ. Prochorov fick 8 procent, Putin 64 procent. Än så länge finns ingen liknande kandidat som får ställa upp med Kremls välsignelse, i sikte.

Men det kanske kommer eftersom åtminstone något nytt namn lär behövas för att skapa intresse för valet i mars. I Moskva hörde jag ett namn nämnas som kan verka absurt, men kanske ändå inte. Tänk om Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens omstridde och fruktade ledare, blir kandidat i det ryska presidentvalet! I så fall skulle Kadyrov förmodligen ställa upp bara rent formellt, han skulle rent av kunna uppmana till röstning på Putin. Men han skulle definitivt kunna leverera flera miljoner muslimska röster som Putin kanske annars har svårt att vinna.

Ett sådant scenario är naturligtvis långsökt. Men säkert är att männen i Kreml just nu är intensivt sysselsatta med att lösa de dilemman som Vladimir Putin befinner sig i, både med den utomparlamentariska oppositionen och med den icke befintliga oppositionen bland de etablerade partierna.