Krisen med Qatar kan spränga Gulfstaters samarbete

KAIRO 
Under den arabiska våren 2011 såg de arabiska monarkierna ut att sitta säkrare än de auktoritära regimer som leddes av presidenter. I Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen föll presidenter som pärlor på ett radband.

Ett tag gungade det även under fötterna på kungahuset i Bahrain. Men när saudiska trupper, stödda av polisstyrkor från Förenade Arabemiraten, rullade in i mars 2011 krossades proteströrelsen där. Monarkierna i Gulfstaterna sökte i det läget konsolidera sin ställning.

Men arabvärlden är en snabbrörlig region. Felkalkylerna är många. För drygt två år sedan inledde Saudiarabiens vice kronprins och försvarsminister, Mohammed bin Salman, vad han trodde skulle bli ett blixtkrig i Jemen för att återinsätta en störtad president – men detta krig pågår än och har kostat både ohyggligt lidande, förluster i människoliv och ett skadat saudiskt anseende.

Och nu har en ny kris seglat upp mellan monarkierna på Arabiska halvön som hotar att spränga det som tidigare såg ut som Arabförbundets enda framgångsexempel: Gulfstaternas samarbetsråd, GCC, mellan Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Kuwait. Det har länge funnits en irritation över Qatars stöd till Muslimska brödraskapets grenar i olika länder och redan 2014 uppstod en kris, men inte lika skarp som nu. Till detta kan läggas rivaliteten mellan Saudiarabien och Qatar om vilket land som ska sitta i förarsätet när det gäller stöd till olika väpnade grupper i Syrien.

Men när GCC:s samarbetsplaner smiddes som mest intensivt förutspåddes att GCC skulle bli nära nog som ett arabiskt EU, med en försvarsallians, en gemensam valutaunion och en politisk union. Men av den gemensamma valutan blev intet och genom dessa sex monarkier går nu en djup förkastningsspricka och några mindre sprickbildningar.  

– Det här är bara början på krisen, inte slutet på den, säger en välplacerad bedömare i Kairo sedan Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten (UAE) och Egypten har klippt sina förbindelser med Qatar.

Av GCC medlemsländer har hälften valt att ge Qatar stryk under förevändning att landet skulle stödja terrorister, något som tillbakavisas i Doha. Två övriga GCC-stater, Oman och Kuwait, har ställt sig vid sidan för att värna sina egna intressen. Kuwait har dessutom försökt medla. Att Qatar har relationer till Iran läggs qatarierna till last. Oman och Kuwait har båda närmare förbindelser med Iran, av historiska och geopolitiska skäl. Ändå straffas inte dessa båda monarkier av Saudiarabien.

Förklaringen är Qatars attityd som uppstickare. TV-nätverket Al Jazeera har via sina arabiska sändningar i åratal gett arabiska regimkritiker en plattform – ofta krafter som stått Muslimska brödraskapets olika grenar nära. Hit skickades också på sin tid, via mellanhänder, videoupptagningar med al-Qaidas ledare Usama bin Ladin. Dessutom har Qatar gett regimkritiker från Saudiarabien, UAE och Egypten en fristad.

Al Jazeera, ett av världens bäst finansierade mediebolag, har retat gallfeber på de flesta arabregimer, men har sällan stört AKP-regeringen i Turkiet. Foto: Shutterstock

I Egypten har istället Al Jazeera-journalister blivit inspärrade. Men även om det finns hundratusentals egyptiska migrantarbetare i Qatar, är det många egyptier som närmast ser skadeglatt på att det lilla emiratet får pisk av sina större arabiska grannar. Här i Kairo kan man möta både intellektuella och vanliga egyptier som hyser en djupt rotad irritation över att den qatariska tv-stationen tidigare lade ned enorma resurser på att hålla sig med en särskild kanal, Al Jazeera Mubasher, som sände live enbart från Egypten – innan egyptierna släckte ned kanalen och kastade ut Al Jazeera. På den lista av 59 terroriststämplade individer i Qatar som Saudiarabien och dess tre arabiska allierade lagt fram märks den egyptiske tv-predikanten sheikh Qaradawi, som fungerat som andlig inspiratör för Muslimska brödraskapet.

Men när strypsnaran dras åt mot Qatar tvingas Doha ironiskt nog närmare både Iran och Turkiet. Iran har sänt livsmedelshjälp till emiratet medan Natolandet Turkiet struntar i vad både Trump och saudierna tycker och lovar att skicka trupp.

Krisen kan leda till en palatskupp i Doha. Sådana har inträffat tidigare. Den förre emiren Hamad Al Thani störtade sin far Khalifa vid en oblodig kupp 1995. Hamad avgick för några år sedan till förmån för sin son, sheikh Tamim. När en militäranalytiker i Abu Dhabi påpekar att den 37-årige emiren nu satts under enorm press, kan det läsas som en antydan om att en palatskupp kan vara på gång.

Annars kan dessa påtryckningar leda till att sheikh Tamim tvingas på knä av sina mäktiga saudiska grannar. Men Qatars enorma gasfyndigheter, i ett land vars inhemska befolkning uppgår till endast en kvarts miljon (migrantarbetarna ej inkluderade), ger detta lilla emirat en ofantlig BNP/capita och ekonomisk uthållighet.

I arabvärlden, som här i Kairo, riktas nu blickarna mot USA, där Donald Trump driver en annan utrikespolitik än sin utrikesminister Rex Tillerson. Medan Trump har anklagat Qatar för att stödja terrororganisationer – vilket är ljuv musik för Kairo och Riyadh – har Tillerson uppmanat Gulfstaterna och Egypten att upphöra med sin blockad av Qatar.

Blockaden försvårar för USA:s flygräder mot IS-fästen i Irak och Syrien. På Udeid-basen i Qatar finns US Central Command. Basen har varit viktig för USA sedan Saudiarabien bad amerikanerna flytta sitt stridsflyg från saudisk mark, varvid Doha tog emot dem med öppna armar, som en livförsäkring. Från Udeid-basen leddes de amerikanska flyganfallen vid USA:s invasion av Irak 2003, liksom rader av flygräder över Afghanistan. Doha har till skillnad från Saudiarabien också varit förskonat från terroristdåd, vilket har förklarats med att Qatar gått in för att ha tentakler i alla riktningar – återigen i självförsvarssyfte. Detta lilla emirat har också en historisk konflikt med sitt stora grannland Saudiarabien.

Det faktum att president Donald Trump valde att göra sin första utlandsresa till Saudiarabien gav huset Saud råg i ryggen. Det ryktas om att den enorma lösensumma som Qatar betalade ut, sedan qatariska prinsar på falkjakt i Irak tagits som gisslan, blev droppen för Riyadh. Enligt Financial Times betalades en lösensumma på en miljard dollar vilket påstås ha hamnat i fickorna på dels Iran och dels en al-Qaidaanknuten grupp. På andra håll heter det att lösensumman kom Iranstödda shiamiliser i Irak till godo.

Från officiellt håll i Kairo heter det i sin tur att Qatar skulle ligga bakom finansiering av terroristgrupper på Sinaihalvön och i Libyen – vilket emiratet i Doha tillbakavisar.

För att få Trump med på strypgreppet mot Qatar har emiratets motståndare pekat på dess stöd till Hamas i Gaza (något en gång Saudiarabien stod för). Att de afghanska talibanerna har en representation i Doha används också som argument för att slå in en kil mellan Washington och Doha. Men emiratet vid Persiska viken tvår sina händer mot alla anklagelser om stöd till terrorism. ”Vi blev värdar för talibanerna efter USA:s önskemål”, hette det i ett uttalande från Qatars utrikesministerium, där man påpekar att Doha varit mötesplats för samtal mellan USA, regeringen i Kabul och talibanerna.

USA skulle ha svårt att flytta sitt Central Command från Qatar under pågående offensiv mot IS. Men Förenade Arabemiraten skulle säkert välkomna en flytt av 10 000 amerikanska soldater till sitt land.

Om resultatet av krisen blir att Qatar kastas ut ur GCC kommer ledarna i Doha snart att upptäcka att Turkiet och Iran är ännu besvärligare att ha att göra med än Saudiarabien, hävdar bedömare i Kairo. Men riktigt hur denna kris kan sluta kan ingen säkert förutspå. ”It’s all in the kitchen”, kommenterar en välplacerad källa i Kairo.

Men i slutändan kan det komma att avgöras av  vilken politik gentemot Iran som president Trump bestämmer sig för. Ett nytt storkrig mellan Saudiarabien, USA och Israel på ena sidan och Iran med på den andra (och med Qatar som en munsbit mitt emellan) tror dock inte denna källa på.

– Men det kan bli ökad konfrontation mot Irans allierade som Hizbollah i Libanon, i Irak, Syrien, Bahrain.

Det redan uppenbara är emellertid att en djup spricka mellan sunnistater nu kan fogas till flera andra i Mellanöstern. Detta är en region som inte bara karaktäriseras av hårda motsättningar mellan sunniledda stater och det shiadominerade Iran. Nu går det också en förkastningspricka mellan sunnistater som Turkiet och Qatar på en sida och med Egypten, UAE och Saudiarabien på den andra.