Nu får Macron och Merkel ny energi driva EU framåt

Det är snart ett år sedan britterna chockade världen med att rösta för ett utträde ur EU. Det såg ut som början på slutet för EU, belägrat av kritiker som förutspådde systemkollaps över flyktingströmmar, terrorism och eurokris. Nationalister stormade också framåt i opinionsmätningar över hela Europa. De ledde regeringar i Östeuropa och hade goda chanser i stundande val att välta regeringar i Frankrike, Nederländerna och kanske Italien. Skulle även impopulära Angela Merkel dras med i fallet?

Valet till USA:s president av den störste populisten av alla, Donald Trump, förstärkte intrycket att det politiska landskapet hade förändrats för gott. Nu skulle dominobrickorna falla, en efter en.

Men brickorna föll inte. Och när britterna gick till val i juni i år igen – än en gång med chockresultat – begränsas skadan till de brittiska öarna. Premiärminister May bad om mandat för en ”hård” brexit, att kunna lämna EU utan något samarbetsavtal om européerna inte ställer upp med vad britter kan önska. Väljarna sa ett tydligt nej. 

Protester utanför brittiska parlamentet mot Theresa May efter valet den 8 juni. Foto: Brian Minkoff/Shutterstock

Vändningen har skett blygsamt, nästan obemärkt. Kanske borde bedömarna ha noterat att när EU-länderna efter brexitomröstningen omedelbart sa att de tänkte fortsätta sitt samarbete och rentav fördjupa det, så var de ovanligt nog fullständigt eniga. Ett toppmöte i Bratislava några månader senare förseglade beslutsamheten.

Också relativt obemärkt valde Österrike ny president i december 2016. Ett land sönderslitet av gräl över massinvandringen valde bort en ung, dynamisk högernationalist och stannade för en judiskättad andragenerationsinvandare och intellektuell EU-vän. Till allmän förvåning vann sedan inte favorittippade högerextremisten Geert Wlders regeringsmakten över Nederländerna i mars 2017. Vad som stoppade honom tycks ha varit att de unga beslöt sig för att rösta på de traditionella partierna för att slippa ett ”nexit”.

Det franska presidentvalet i maj 2017 slog spiken i kistan för alla som fortfarande hoppades att europeiska nationalister skulle ta fler länder ut ur EU. Emmanuel Macron gick till val med EU-flagga, ackompanjerad av EU-hymn och fick väljarna med sig. Att hans seger inte bara berodde på avsky för nationalisten Marine Le Pen, demonstrerade söndagens franska parlamentsval när Macrons ”En Marche” gick mot att vinna egen majoritet.

Någon har kallat Macron och hans kompisar i EU:s regeringskretsar för Erasmusgenerationen, alltså den generation som uppfattar det som självklart att kunna plugga utomlands, resa, hitta flickvän och jobb i Europa. Att brexit hotar dessa ”självklarheter” kan vara förklaringen till att unga holländare nobbar nexit, urbana britter målar sig blå i ansiktet och sjunger ”Never gonna give EU up” och tyskar att varje söndag sedan ett halvår tillbaka samlas på torg i  cirka 90 tyska städer för att vifta med EU-flaggan.

Eramusgenerationen. Foto: View Apart/Shutterstock

Emmanuel Macron är ovanlig på fler sätt än att han gick till val på löftet att ge väljarna ”mer” Europa”. Han kommer inte från ett etablerat parti utan har vägrat valet mellan de två stora franska blocken, socialister eller borgerliga. Han lovade just de ting som alla trott skrämmer bort väljare: Åtstramningar, öppna gränser och mer globalisering. Han gick sedan in för optimism när han övertygade väljarna att Frankrike är så bra, så innovativt att landet kan bli en segrare i globalisering istället för en förlorare.

Till och med tyskarna sveptes med av hans övertygande tal. När president Macron anlände till Berlin för sitt första statsbesök i maj, samlades tusentals tyskar utanför kansleramt och ropade ut honom på balkongen för hyllningar. Tyska förbundskansler Angela Merkel har länge känt sig ensam i ledningen för EU, men nu är den fransk-tyska axeln lagad igen och hon andas synbarligen ut. Hennes tyska väljare står på hennes sida i alla opinionsmätningar och höstens tyska val förväntas bekräfta det.

Merkel kampanjar i medvind. Foto: Shutterstock

Även om den spänstige Emmanuel Macron bidrar med välkommen ny energi, så hade EU-maskinen redan arbetat ihärdigt sedan Bratislava-mötet i september 2016. EU:s nya försvarssamarbete kunde beslutas formellt under senvåren 2017 och ett militärt högkvarter i Bryssel har börjat arbeta.
Macron lovade också att gå in för  ett ”socialt” Europa och Merkel är enig; det räcker med åtstramningar i Europa nu. EU-kommissionen har därför lagt projektet ”den sociala pelaren” på bordet.
 
Macron och Merkel gav i Berlin den första veckan i maj dessutom en rivstart åt nästa stora europeiska projekt, en reformerad, tajtare eurozon. Detaljerna var kända, Macron hade lagt fram dem under sin valkampanj. Merkel hade godkänt dem redan 2012 i en fransk-tysk överenskommelse som president Hollande inte vågade ta vidare. EU-kommissionen har nyligen följt upp Macron/Merkels överläggningar med konkreta förslag.

Euro-planerna handlar om att dra konsekvensen av att man har en gemensam valuta. För att slippa en upprepad eurokris, måste nationerna helt enkelt ge upp ännu en del av sitt handlingsutrymme för en mer effektiv överordnad kontroll.

Att detta sker nu, utan en ny kris i sikte för euron är stabilare än någonsin och eurozonens ekonomi går utmärkt, har en hel del med både brexit och Donald Trump att göra. Efter ett Nato-toppmöte i slutet av maj, uttryckte förbundskansler Merkel på ett chockerande öppet sätt (för att vara henne) att det inte går att lita på de gamla allierade USA och Storbritannien längre. EU måste ta ansvar för sitt eget väl och ve.

Angela Merkel talade inte enbart om försvaret. EU är också världens största handelsaktör och kan inte tillåta sig att skakas av eventuella dollarkriser. Euron är världens näst största internationella valuta och den ska stärkas när nu USA drar sig tillbaka från världsscenen och Kina seglar upp som stark utmanare.

I det här läget är britternas uttåg ur EU det sista av EU-regeringarnas bekymmer. USA, Vladimir Putin, den turkiske presidenten Erdoğan, flyktingar och Mellanösternkriser toppar listan. För den fransk-tyska axeln väntar den svåraste uppgiften internt i EU, att ta itu med det ”illiberala” blocket i Östeuropa, bestående av EU-medlemmarna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Följer de med eller kan de pressas ut i periferin när euroländerna sluter sig tätare?

Vad gäller britterna så har de inte ens kunnat komma till förhandlingarna än, regeringen May har inga färdiga förhandlingspositioner. Hon får det inte lättare i en minoritetsregering, klämd mellan nordirländska DPU och nytillkomna skotska tories som är mot en brexit.

Att förhandla med Storbritannien lär bli en mardröm och ta evigheter. EU har allt att vinna på ett bra avtal med Storbritannien – men ganska lite att förlora på inget avtal alls. I väntan på att britterna enas sinsemellan om vad de vill, fortsätter EU-sidan därför att ägna sig åt annat.