Tvådelad strategi behövs mot militant islamism

Den våldsbejakande, radikala islamismen är ett av vår tids stora säkerhetshot. Majoriteten av inbördeskrigen i världen utkämpas av eller mot militanta islamister (8 av 11 inbördeskrig vid senaste mätningen, år 2015). Mer än hälften av världens väpnade konflikter inom stater är konflikter där åtminstone en sida har självdefinierade islamistiska politiska mål. Ungefär två tredjedelar av dessa konflikter innehåller grupper med transnationella mål, till exempel att skapa ett kalifat som spänner över etablerade nationsgränser. Det internationella samfundets förmåga att finna långsiktigt hållbara lösningar på islamistiska konflikter är därför avgörande för att finna vägar till en fredligare värld.

En långsiktig politisk lösning som ofta diskuteras är att öka det demokratiska spelrummet för den politiska islamismen. Det finns två orsaker till varför detta skulle kunna bidra till en minskning av militant islamism.

För det första kan politisk islamism utgöra ett icke-våldsligt alternativ till den militanta islamismen. För de som anser att den muslimska tron har sociala och i längden politiska, inte bara privata, implikationer kan det finnas andra kanaler att uttrycka sin politiska hållning än genom slagfältet. Den muslimska tron, liksom andra religiösa traditioner, kan inte bara ha implikationer för hur individen ska leva sitt liv, den har också publika konsekvenser. Religiös tro är inte nödvändigtvis endast en privatsak utan handlar för många troende om hela livet, också den politiska sfären. En politisk islamism inom ramen för de demokratiska institutionerna visar att det finns alternativa kanaler att framföra den typen av åsikter.

För det andra skulle det demokratiska deltagandet av politiska islamismen också kunna förändra och moderera den islamistiska ideologin. Det demokratiska ansvarsutkrävandet skulle innebära justeringar och anpassningar, när religiösa ideal ska implementeras i praktisk politik. Det är lätt att vara radikal i opposition, svårare när man faktiskt ska genomföra de politiska programmen, och i synnerhet om man måste stå till svars inför väljarna efteråt.

Utifrån detta perspektiv är det därför avgörande att politisk islamism kan fungera som en långsiktig politisk demokratisk kraft. För att öppenhet för politisk islamism ska fungera som konfliktlösningsmekanism gentemot den militanta islamismen behöver den politiska islamismen vara såväl kraftfull som demokratisk. Utvecklingen i tre stora muslimska länder där politisk islamism fått verka – Turkiet, Egypten, och Indonesien – ger dock här skäl till viss oro.

I vårens folkomröstning i Turkiet vann ja-sidan med knapp (och omtvistad) marginal. Folkomröstningen kan ses som en milstolpe i ett längre och mer globalt perspektiv: den minskade potentialen i politisk islamism som demokratisk kraft. Turkiet har länge lyfts fram som en demokratisk arena i den muslimska världen och regeringspartiet AKP visade tidigare att en tolerant, värdekonservativ islamism kunde utgöra en politisk kraft att räkna med. Turkiet och AKP lyftes länge fram som ett föregångsexempel, som visade att politisk islamism kunde vara både politiskt kraftfull och verka som en demokratisk kraft. Detta inspirerade länder bortanför Turkiet som önskade finna fungerande politiska modeller för det demokratiska bygget, som kunde fungera i sin kulturella kontext.

Denna form av islamism har dock succesivt gått i riktning mot mer centralstyrning, brist i respekt för mänskliga rättigheter, ett underminerande av de demokratiska institutionerna och medierna. Även om många inom det regeringsbärande AKP i Turkiet också röstade nej i vårens folkomröstning, är det otvetydigt att AKP under Erdoğan utvecklats i mer auktoritär riktning, en process som accelererade med full kraft efter det misslyckade kuppförsöket den 15 juli 2016 (som avvärjdes genom ett folkligt ickevåldsmotstånd).

Anhängare till den förre president Muhammed Mursi firar på Kairos gator efter hans segerval i juni 2012. Ett år senare var han störtad av militären – efter massiva folkliga protester. Foto: Senderistas/Shutterstock

I Egypten har dragkampen mellan islamismen (företrädesvis Muslimska brödraskapet) och mer sekulärt inriktade politiska krafter pågått i decennier. En transformativ period uppstod i samband med den arabiska våren. I Egypten lyckades ickevåldsrevolutionen 2011 fälla Hosni Mubarak. På Tahirtorget protesterade tusentals demonstranter mot regimen och när regimen slog tillbaka med våld medförde det bara att fler demonstranter anslöt sig till revolten. När militären och omvärlden började dra tillbaka sitt stöd till regimen föll Mubarak, medan militärledningen satt kvar. Efter revolutionsvåren genomfördes ett val, men eftersom de unga och entusiastiska demokratiaktivisterna inte hade någon välorganiserad kampanj kom istället det islamistiska Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Mursi till makten. Efter det att islamisterna förvägrats sina demokratiska vinster på andra håll i regionen – i Algeriet genom militärernas ingripande gentemot FIS och i Gaza genom omvärldens brist på erkännande av Hamas – sågs Egypten av många som en möjlighet för den politiska islamismen att visa sin demokratiska potential.

Men Brödraskapets tid vid makten blev kort, delvis också på grund av en serie impopulära politiska beslut. Många egyptier var därför positivt inställda till den militärkupp som fällde den folkvalda regimen och satte general Abd al-Fattah al-Sisi som ny makthavare. Efter kuppen 2013 förbjöds Muslimska brödraskapet och Sisi lät sig väljas i ett presidentval 2014, vilket han vann med 93 procent av rösterna – i ett val som bojkottades av de flesta andra partier. En militärpresident har ersatts av en annan och landet befinner sig i ekonomisk och social kris.

Hyllningar till Jakartas förre guvernör "Ahok" efter vårens valförlust. Foto: GeorginaCaptures/Shutterstock 

I Indonesien förlorade under våren den tidigare populäre borgmästaren i Jakarta, känd som Ahok, valet. Ahok är etnisk kines och religiöst kristen, men hade ett stort väljarstöd på grund av en effektiv och uppskattad administration av staden, efter det att han tog över borgmästarskapet då Joko Widodo blev Indonesiens president. Indonesien är välkänt som ett exempel på en utbredd moderat och tolerant islamism. Den största islamistiska organisationen i Indonesien, Nahdlatul Ulama (NU) har kampanjat mot extremism och religiös sekterism.

Men mer extrema islamistiska rörelser polariserade mot Ahoks religiösa bakgrund. Efter att ha blivit anklagad för hädelser mot Koranen, blev han rättsligt åtalad (och nyligen dömd till två års fängelse) för blasfemi. De extrema islamistiska grupperna – fortfarande en liten minoritet i Indonesien – lyckades mobilisera protester mot Ahok, som förlorade valet, vilket måste ses som en förlust för den demokratiska toleransen i Indonesien.

I en kommande studie argumenterar jag tillsammans med min kollega Daniel Finnbogason vid Uppsala Universitet för att Indonesiens och de andra östasiatiska ländernas erfarenhet av att öppna upp demokratiska kanaler för politisk islamism (i kombination med repressiva medel samt avsaknad av internationalisering av pågående väpnade konflikter) har gjort att de varit relativt framgångsrika i kampen mot den militanta islamismen. Östasien är en region vars utveckling skiljer sig från andra regioner med religiöst definierade konflikter. De östasiatiska länderna har upplevt mycket religiöst definierat våld, men ändå lyckats hålla det på en relativt låg nivå. Framförallt har man lyckats med att undvika inbördeskrig mellan regeringar och jihadistiska grupper.

De militanta nationalist-islamistiska upproren i framförallt Filippinerna och Thailand har varit långvariga och svårlösliga, men har inte eskalerat till generella inbördeskrig. De extremaste islamistiska grupperna har inte lyckats få fotfäste i regionen. En möjlig förklaring till de relativt låga våldsnivåerna – och detta, vill jag understryka, är en hypotes, snarare än ett vederlagt faktum – kan stå att finna i ländernas relativa öppenhet för politiska islamistiska rörelser. Genom fredsförhandlingar, genom acceptansen för politiska islamistiska partier och för islamistiska organisationer inom civilsamhället, har man tagit udden av de militanta islamisterna.

Det är för tidigt att avgöra om detta är en global trend. Gemensamt för de tre länderna Turkiet, Egypten och Indonesien är att de är stora och viktiga i den muslimska världen och samtliga är exempel på att politisk islamism fått chansen att verka inom den parlamentariska demokratin. Det som skett under de senaste åren är alltså att det skett en demokratisk tillbakagång för den politiska islamismen genom två olika, delvis motstridiga, processer. För det första har flera tongivande företrädare för politisk islamism utvecklats i mer auktoritär och intolerant riktning. I Turkiet har den politiska islamismen – manifestaterad av AKP under Erdoğan – avdemokratiserats inifrån: Erdoğan har själv drivit landet i en mer auktoritär riktning.

I Indonesien har den gradvisa ökade rollen för politisk islamism nu visat tecken på att gå åt ett mer sekteristiskt och icke-pluralistiskt håll på grund av hur dess företrädare har agerat. Även här tycks den politiska islamismen av egen kraft röra sig bort från de demokratiska spelreglerna och den demokratiska kulturen. För det andra har det demokratiska utrymmet för politisk islamism minskat. I Egypten blev de islamistiska företrädarna bryskt avsatta i en militärkupp. Där skedde alltså, tvärtom, avdemokratiseringen utifrån. Oavsett från vilket håll, har i samtliga de tre länderna den demokratiska manifestationen av politisk islamism minskat. Avdemokratisering beror i dessa fall inte främst på politisk islamism som sådan, utan på hur företrädarna har hanterat det politiska utrymme som de har fått tillgång till.

Ska världen långsiktigt och hållbart lyckas vinna kampen mot militant islamism räcker det inte med militära medel, därom är de flesta ense. Även politiska verktyg behövs. Men de senaste årens tecken på ett minskat demokratiskt utrymme eller roll för den politiska islamismen minskar tyvärr våra möjligheter därtill. Omvärlden behöver därför en tvådelad strategi: både verka för ökad demokratisk öppenhet i auktoritära stater och vara tydlig med förväntningarna på företrädarna för den politiska islamismen, att de måste acceptera demokratins institutioner och kultur.