Ingen får stå i vägen för Maduros jätteprojekt

Den senaste tiden har Venezuelas president Nicolás Maduro låtit lägga ut små videofilmer på internet. Filmerna visar hur han kör bil någonstans i Caracas. Kameramannen sitter i baksätet. Medan Maduro kör kommenterar han något om dagens agenda eller om nödvändigheten att besegra de kriminella fienderna till freden och fäderneslandet eller om den militär-civila enighetens obrytbarhet eller om något möte han har haft. Hans hustru Cilia Flores som sitter i det regerande socialistpartiets ledning och tidigare var talman i parlamentet och som Maduro kallar ”nationens första kämpe” istället för ”första dam”, är också med i bilen. Men hon säger ingenting. Det är bara Nicolás Maduro som talar. Han låter självsäker och trygg. Men Cilia Flores ser lite spänd ut, ler inte ens.

Videosnuttarna är mellan en och två minuter långa. Syftet är att visa att allt är som vanligt och att Maduro, presidenten, har allt under kontroll. Men effekten blir den motsatta – istället för en man som har kontroll över läget, visar videosnuttarna en man som verkar alldeles oberörd.

Som om ekonomisk kris, ständiga protestdemonstrationer och kriminellt våld av samma dimension som ett inbördeskrig inte hade med honom att göra.

Eller som när hälsoministeriet nyligen publicerade statistik som visar att barna- och mödradödligheten ökat dramatiskt och att sjukdomar som sedan länge varit utrotade, som dysenteri och malaria, nu kommit tillbaka, då avsatte Maduro helt resolut ministern, som om det var hon som var problemet.

För en dryg månad sedan försökte han på samma sätt göra sig av med problemet med en kongress där oppositionen har majoritet.

Redan tidigare hade högsta domstolen, på Maduros order, ogiltigförklarat så många av kongressens beslut att det är svårt att veta vilka lagar som egentligen gäller. Men när HD den här gången helt enkelt upplöste kongressen och övertog dess lagstiftande behörighet, gick den för långt. Riksåklagaren Luisa Ortega Díaz, som stod Hugo Chávez nära och som länge uppfattats som mer lojal med ”chavismen” än med lagarna, gick överraskande ut och förklarade att HD:s beslut var grundlagsvidrigt och Maduro tvingades backa.

Men för två veckor sedan, i det tal han höll på första maj medan tårgasen regnade på Caracas gator, meddelade Maduro ett beslut som kan komma att ha samma effekt, nämligen utlysandet av en konstituerande församling i syfte att skriva en ny grundlag.

Den konstituerande församlingen ska, förklarade presidenten, inte väljas i allmänna val, utan huvudsakligen av olika ”sektorer”, som regeringen ska definiera.

En konstituerande församling som utlyses och väljs på det sättet bryter också mot grundlagen, vilket många, även inom det regerande socialistpartiet, har påpekat. Men det är ett mindre skandalöst brott än att rakt av upplösa kongressen. Maduro har dessutom redan brutit mot grundlagen så många gånger utan att något hänt, som när han blockerade både lokalvalen och en rad fackliga val på de största arbetsplatserna förra året, så vad spelar det för roll att göra det en gång till.

Och riksåklagaren Luisa Ortega Díaz kan säkert neutraliseras om det skulle visa sig nödvändigt.  

Den gällande författningen har av president Maduro beskrivits som världens bästa. Nu vill han ändra den. Foto: Marcos Salgado/Shutterstock

Men Maduros beslut att sammankalla en konstituerande församling är ändå anmärkningsvärt, inte minst i ljuset av att han brukar beskriva den rådande grundlagen, som ju skrevs under Hugo Chávez ledning, av en konstituerande församling 1999, som världens bästa grundlag. Varför ändra på den? Och på vilket sätt skulle en ny grundlag kunna angripa de problem som de vanliga venezuelanerna kämpar med, som till exempel en ekonomi med negativ tillväxt för femte året i rad, världens högsta inflation, akut brist på mat och mediciner, det kriminella våldet... Och även om man skulle acceptera Maduros argument att de problemen är orsakade av ”det ekonomiska kriget”, imperialistiska konspirationer och fascistiska terrorister, så kvarstår frågan hur en ny grundlag ska kunna besegra de fienderna.

Men kanske finns det en logik bakom allt.

I ett avseende är Nicolás Maduro nästan övernitiskt ansvarsfull; han håller alltid deadlines för betalningarna av Venezuelas utlandsskuld. De senaste sex åren har Venezuela betalat 15 miljarder dollar, lite mindre än Kubas BNP, per år – fram för allt till kinesiska banker. Men i takt med att oljepriserna sjunkit så har kassakistan börjat tömmas och för att kunna betala måste regeringen sälja av guldreserven, pantsätta egendomar utomlands som till exempel bensinmackskedjan Citgo i USA och fram för allt skära ner importen – det är därför det inte finns tillräckligt med mat och mediciner.

Det finns heller inte kapital till nödvändiga investeringar i oljeindustrin vars produktionskapacitet har sjunkit kraftigt på grund av bristande underhåll. Venezuela behöver färskt kapital för att lyfta.

I och för sig finns det pengar. Enligt undersökningar finns uppemot 400 miljarder dollar, nästan lika mycket som Sveriges BNP, på bankkonton som ägs av venezuelaner i utlandet. Om de pengarna kom tillbaka skulle läget se betydligt ljusare ut.

Men att på allvar ta itu med den uppgiften skulle innebära att konfrontera en stor del av den nya — och gamla — elit som står bakom regeringen. Det skulle förmodligen också leda till ett smärre inbördeskrig inom själva regeringen. De nya pengarna måste därför komma från annat håll. Men utländska investerare är tveksamma. Dels på grund den politiska osäkerheten och det kriminella våldet. Men framför allt därför att Venezuela ännu inte betalt flera utländska företag som nationaliserats.

Det är intrycket av att vara en opålitlig partner som när som helst kan nationalisera utländska tillgångar och ändra på spelreglerna, som Maduro vill ändra på genom till varje pris sköta utlandsskulden, även om det innebär att människor inte längre har tillräckligt med mat.

Och det är för att kunna ge ännu bättre garantier till de utländska investerarna som han vill ha bort kongressen för att den inte ska blockera hans projekt.

För ett projekt har han — ett ess i ärmen som mycket väl skulle kunna vända krisen. Även om det skulle ske till ett mycket högt pris.

Projektet heter ”el arco minero de Orinoco” – ”Orinocos mineralbåge”, ett nästan poetiskt namn på ett område stort som Kuba söder om Orinocofloden där det finns enastående mineralreserver allt från guld över diamanter till coltan. Här finns också landets rikaste ekosystem. Unik flora och fauna som skyddas i flera naturreservat. Här finns därtill Venezuelas viktigaste vattenreserver – nästan allt dricksvatten kommer härifrån, liksom 65 procent av landets energi som produceras av vattenkraftverk. I det här området har också ett dussintal indiangrupper sitt habitat.

Men ”el arco minero de Orinoco” är inte bara rikt, det är också skört och ekologer och miljöaktivister har sagt att en omfattande exploatering av mineraltillgångarna skulle vara en katastrof.

Men här finns redan gruvor. De flesta av dem illegala. Över 150 000 människor arbetar i dem och här produceras 20 procent av allt guld i Latinamerika. Men det Nicolas Maduro vill se här har helt andra dimensioner.

”El arco minero de Orinoco” utgör en av de ”strategiska utvecklingszoner” som regeringen bildat i syfte att locka till sig utländska investeringar i joint-venture med statliga bolag. De som investerar inom dessa zoner får enastående fördelar – inga skatter, fritt vinstuttag, strejkförbud; områden där venezuelansk lag inte gäller.

I syfte att ta del av dessa nya affärsmöjligheter bildade militären förra året ett eget bolag, Camimpeg, ”Compañia Anónima Militar de Industrias Mineras, Petrolífera y de Gas”, för att exploatera mineraler, olja och gas.

”El arco minero de Orinoco” beskrivs inte bara som Räddningen, utan som Framtiden – en blandning av El Dorado och Silicon Valley.

Förra året hölls också ett möte i Caracas där 150 intresserade företag från 35 länder deltog.

Nicolás Maduro har vid flera tillfällen antytt att mötet var en succé och att investeringar är på väg att välla in i Venezuela. Men den enda kända investering hittills är det kanadensiska gruvbolaget Barrick Gold Reserves satsning på en guldgruva. Det lustiga i sammanhanget är att Barrick, som funnits länge i Venezuela, sparkades ut ur landet av Hugo Chávez som samtidigt exproprierade bolagets tillgångar. Det krav Barrick ställde för att komma tillbaka var att Venezuela först ersatte den förlorade gruvan och alla extrakostnader som var förknippade med exproprieringen. Det har Venezuela nu gjort och Barrick är alltså därmed det första utländska företag som lovat investera i ”el arco minero de Orinoco”.

Om fler ska komma efter beror på om Maduro kan övertyga dem om att deras investeringar är trygga och vinstgivande.

Det är här kongressen och grundlagen kommer in. Kongressen kan nämligen, enligt den nu gällande grundlagen, ogiltigförklara kontrakt som berör allmänna intressen och som inte auktoriserats av kongressen. Och vare sig ”el arco minero de Orinoco” eller de ”strategiska utvecklingszonerna” har auktoriserats av kongressen. Tvärtom; under en session röstade kongressen, av miljöskäl, mot bildandet av en strategiska utvecklingszon i ”el arco minero de Orinoco”.

Så, för att kunna ge de potentiella utländska investerarna absoluta garantier, vore det säkrast att göra sig av med kongressen. Eller ändra grundlagen. Och det tycks vara det som Nicolás Maduro framför allt sysslar med dessa dagar.

Men det är knappast frågor som han behandlar under sina filmade bilturer genom Caracas. I så fall skulle han låta betydligt mindre självsäker.