Irans reformister flyttar fram positionerna

Under den korta men intensiva valkampanjen i Iran blev den sittande presidenten Hassan Rouhani, som setts som en klar favorit att vinna, allt mer ifrågasatt. Hans konservativa motkandidater försökte kopiera den populism som fungerat så väl för deras tidigare vapenbroder  Mahmoud Ahmadinejad (president 2005-2013) och sedan koncentrera sina krafter genom att den ena kandidaten, Teherans borgmästare Qalibaf, drog sig ur till förmån för för den andra, Ebrahim Raisi. 

Trots dessa politiskt smarta drag vann Rouhani med 57 procent av rösterna, en signifikant ökning från valet 2013 (50,7 procent).  Raisi lyckades endast få ihop 38 procent och det finns flera strukturella skäl till detta magra resultat.

Den Högste ledaren Ali Khamenei har inte gratulerat Rouhani till valsegern och det kanske reflekterar den ambivalens som en konservativ politiker i hans position känner. Khamenei är ofta mån om att framhålla vikten av att delta i valen och hur dessa visar på den islamiska republikens legitimitet. Samtidigt vet han att i presidentvalen så gynnar ett högt valdeltagande alltid reformisterna. I detta val deltog 72 procent av de röstberättigade (41 miljoner av 56 miljoner) vilket är högt, men i linje med de senaste 20 åren av presidentval. 

De konservativa krafterna i den politiska eliten har, genom den Högste ledarens försorg, kontroll över de flesta utnämnda positionerna i republikens institutioner. Viktiga organ som Väktarrådet används för att undergräva reformister och andra konkurrenters möjligheter att flytta fram sina positioner i de institutioner som väljs direkt av folket. Men de konservativa vill också vinna valen för att få den folkliga uppbackning som gör att deras vision av den islamiska republiken inte bara kan genomföras utan också överleva. 

Fadd populism
I detta avseende är den populism som Ahmadinejad ägnade sig åt, och som Raisi och Qalibaf försökte efterlikna, ett potentiellt viktigt vapen. Alla vet att ekonomin och kringliggande fenomen som korruption, ekonomisk ojämlikhet och arbetslöshet, är nyckeln till valvinster. Att komma med fantastiska löften och ge mannen på gatan intrycket av att kandidaten kan "fixa" dessa djupt strukturella problem var något som fungerade för Ahmadinejad. Det fungerade i viss mån även för Raisi och Qalibaf i den meningen att de kunde vinna poänger mot Rouhani i debatterna.

Men det verkar som den iranska väljarkåren lärt sig läxan från Ahmadinejads era — storvulna löften kommer sig ofta av en oförmåga att förstå problemens vidd, eller ett genuint ointresse. Kontentan är med andra ord att det som genererar den populistiska impulsen, ekonomiska orättvisor, finns det gott om i Iran och alla är smärtsamt medvetna om dem. Men förmågan att lura sig själv att tro att populistiska politiker kan lösa dessa problem finns inte i tillräckligt stor utsträckning bland väljarkåren för att få dem att rösta mot den sittande presidenten.

Men detta betyder inte att väljarkåren är en gång för alla vaccinerad mot dylika frestelser eller tror att reformisterna i varje val är de bäst lämpade för att lösa dessa eviga plånboksfrågor. Om fyra år får Rouhani inte ställa upp och då kommer startfältet också att vara en mycket mer öppen fråga. 

Rouhani — upp till bevis
Därmed kommer vi till de stora förväntningar och utmaningar som Rouhani nu står inför. Att genomföra en mindre strukturomvandling av den iranska ekonomin frivilligt (det vill säga utan den typen av diktat som IMF och Världsbanken brukar ge utfattiga stater) är som att spatsera genom ett minfält. En hel del av den storskaliga korruption och dolda styrning som sker av den iranska ekonomin härrör från staten och den politiska elit som styr den. De smärtsamma reformer som är nödvändiga kommer med andra ord att kräva ett visst mått av självrannsakan.

Därtill kommer en närmare integration av den iranska ekonomin med världen utanför också kräva att statens säkerhetsapparat accepterar ett större flöde av människor, information och idéer in och ut ur landet. Det är en grannlaga uppgift men inte omöjlig. Och den Högste ledaren är själv medveten om att ekonomin måste ha en tillväxt som är högre än den man har idag om de cirka 800 000 nyexaminerade ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden varje år ska ha en chans till ett jobb. I ett land med en medianålder på 29 och en ungdomsarbetslöshet på 25–30 procent låter sig detta inte göras utan en mycket öppnare ekonomi. 

Även parlamentsvalet 2016 blev en framgång för reformisterna. Foto: Farzad Frames/ Shutterstock

Till skillnad från 2013 har Rouhani nu ett parlament som är mycket mera samarbetsvilligt och ett större folkligt mandat genom valvinsten. Om han vill bygga vidare på den tydliga reformistiska retorik han använde sig av i kampanjen kommer han nu att kunna bygga om sin regering och ta in fler reformister utan risk att dessa förkastas av parlamentet.

Överhuvudtaget är det intressant att se vilken comeback för reformisterna detta val har utgjort. Efter det kontroversiella valet 2009 och protesterna då gick säkerhetsapparaten och de konservativa in hårt för att marginalisera, kriminalisera och smutskasta reformisterna. Sedan dess har den förra presidenten Khatami till exempel inte visats i bild i statsmedia.

Men i kampanjen identifierade sig vice president Jahangiri stolt som reformist och i sitt tacktal i direktsänd stats-tv tackade Rouhani "min bror Seyyed Mohammad Khatami". Detta är inte nödvändigtvis ett tecken på reformisternas inneboende politiska skicklighet så mycket som det faktum att de kanaliserar stora delar av befolkningens ambitioner och aspirationer (mer demokrati och kulturella friheter). Enkelt uttryckt:  hade reformisterna inte funnits så hade folket uppfunnit dem.

De konservativa har signalerat att de kommer att bjuda på motstånd. Den polarisering vi såg i kampanjen har funnits där hela tiden och nu kommer de konservativa gör allt för att påminna alla om den institutionella makt de besitter. 

Den verkliga skrällen
Kanske än viktigare än Rouhanis segermarginal är att Hoppets lista (Rouhanis koalitionslista), som vann stort i parlamentsvalet i februari 2016, nu i många iranska storstäder. Lokalval hölls samtidigt som presidentvalet. I Teheran, Mashad, Isfahan, Tabriz och Shiraz ska enligt de senaste uppgifterna listans kandidater tagit alla platser i stadsfullmäktige. Detta skulle innebära att de konservativas 14-åriga dominans i Teheran, där Qalibaf varit borgmästare i 12 år, nu är bruten.

Teheran är synnerligen viktigt eftersom det varit en plattform för politiker med nationella ambitioner och som landets huvudstad med en befolkning på över 15 miljoner är det som ett land i sig. Även i städer som Kerman, Yazd och Qazvin ska reformistkandidaterna vunnit en majoritet. Dessa vinster är stora och spelar troligtvis större roll för invånarna i dessa städer än presidentposten eftersom det är stadsfullmäktige  som har domvärjo över alla de beslut som definierar människors vardag. 

Iran i världen
Den trötta ironin är att medan Irans befolkning gick till val och röstade för en fortsatt reformpolitik, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt, så reste USA:s populistiska president till Saudiarabien för att tala om islam. I sitt tal gjorde Donald Trump några tafatta försök till att sträcka ut en hand men i sedvanlig ordning var det mer riktat mot de autokrater USA är lierat med i arabvärlden än till världens muslimer.

Mer signifikant är att han passade på att härma Bush-administrationens retorik om Iran vilket efterfrågats av Riyad. Att tala om regimskifte är den typ av neokonservativ retorik som ger Irans konservativa ammunition i deras försök att hävda att Iran är utsatt för försök från amerikansk sida att störta den islamiska republiken.

Det är illa nog, men framförallt visade Trump att han och hans innersta krets vare sig förstår eller är särskilt intresserade att lära sig om Iran bortom de karikatyrer som går hem i Washington och Riyad. Dubbelmoralen i att  kritisera Iran för brott mot de mänskliga rättigheterna från ett podium i Riyadh samtidigt som 72 procent av iranierna gått till valurnorna gick inte heller någon spårlöst förbi.