Macron måste nå ut till globaliseringens förlorare

Tusentals hurrande människor intill den mäktiga Louvren-pyramiden, den nyvalde presidenten Emmanuel Macron som ensam kommer gående till tonerna av Beethoven för att möta folkmassan.

Bilden är högtidlig, Macrons uttryck allvarligt.

Och situationen som Frankrike befinner sig i är på många plan allvarlig  — politiskt, ekonomiskt och socialt. Macron, som blir den 25:e och yngste president som landet har haft, måste nu leda ett splittrat Frankrike.

Den första och mest konkreta utmaningen för Macron väntar i juni. Den 39-åriga före detta bankiren har vunnit presidentposten, men för att kunna utnyttja den starka makt som presidentämbetet har i Frankrike och för att få igenom lagstiftning gäller det att lägga vantarna på ett viktigt vapen — parlamentets underhus, nationalförsamlingen. Att få en majoritet i valet till nationalförsamlingen som hålls den 11 och 18 juni är alltså avgörande för hur väl Macron kan lyckas som president.

Frankrike har ett politiskt hybridsystem, en blandning av presidentmakt och parlamentarism där den verkställande makten är uppdelad mellan regering och president. Presidenten utser premiärministern, som måste tillhöra majoriteten. Om majoriteten då inte överensstämmer med presidentens politiska läger tenderar samregerandet mellan de två delarna av den exekutiva makten, så kallad ”cohabitation”, bli komplicerat och presidentens manöverutrymme begränsat.

Macrons unga rörelse ”En Marche!” som sedan presidentsegern döpts om till ”la République en marche” (ungefär ”republiken på väg”), har kort tid på sig att bygga upp en fungerande valmaskin som effektivt sträcker sig ut i de 577 valkretsarna där de traditionella partierna, Les Républicains (LR) och Parti socialiste (PS), redan är närvarande sedan decennier och har etablerade nätverk.

Men båda dessa partier befinner sig i fritt fall sedan presidentvalet sprängt den klassiska uppdelningen mellan vänster och höger. Situationen är unik. Sedan femte republikens födelse har det politiska livet byggts runt de två största partierna, som aldrig förr tillsammans fått så liten andel av rösterna som i årets val.

Inom LR finns de som nu vill ha revansch för en katastrofal presidentkampanj där kandidaten François Fillon tidigt körde fast på grund av anklagelserna om att hans fru ska ha avlönats med statliga medel trots att hon inte arbetat, den så kallade ”Penelope Gate”. Samtidigt lockas vissa högt uppsatta inom LR att hoppa på det vinnande tåget genom att ansluta sig till Emmanuel Macrons projekt.

Också PS kris är ett faktum, och än värre. Deras officiella kandidat Benoît Hamon kom på femte plats i första valomgången med drygt 6 procent av rösterna — det sämsta resultatet sedan partiet grundades 1969. PS är sedan länge splittrat mellan olika falanger, där den mest högerlutande står relativt nära Emmanuel Macron i vissa frågor. Nu gäller det för PS att förhindra en massflykt från partiet till Macrons rörelse. Före detta premiärminister Manuel Valls har redan flaggat intresse för ”la République en marche”.

Samtidigt måste Macron lyckas med en balansakt. Han har byggt en stor del av sitt politiska kapital på bilden av sig själv som förnyaren. Därför är det å ena sidan riskfyllt för honom att plocka upp ”gamla” politiker. Å andra sidan måste han bredda sig för att lyckas.

I Macrons läger menar dock vissa att presidentvalet i sig är ett bevis på hur snabbt och brett man är kapabel att mobilisera stöd, och att detta bådar för gott resultat i parlamentsvalet.

Samtidigt har Macron inte gjort det lätt för sig då han har satt upp flera kriterier för kandidaterna till nationalförsamlingen, bland annat att hälften ska vara kvinnor och att hälften ska komma från civilsamhället.

När väl parlamentsvalet är över börjar allvaret på riktigt. I fransk politik talar man om ”état de grace” för presidenten under en första tid — en sorts smekmånad innan kritiken slår till. Macron riskerar att knappt få någon sådan alls med de reformer han utlovat under valkampanjen.

Den mest brådskande för honom gäller arbetslagstiftning. Redan till sommaren vill han börja modifiera denna genom ”ordonnance”, en typ av snabbspår som presidenten enligt fransk grundlag kan använda sig av på vissa områden.

Även om lagtextens exakta ändringarna inte är specificerade än är det känt att Macron vill ge mer utrymme åt företagen att förhandla på företagsnivå och enligt sina behov om till exempel arbetstid, och inte på branschnivå. Detta är het fråga i Frankrike, som skapade våldsamma protester från fackföreningsrörelsens sida förra våren i samband med att regeringen då drev igenom den nya arbetsmarknadslagen ”loi el Khomri”, döpt efter sittande arbetsmarknadsminister Myriam el Khomri.

Macron vill gå längre än el Khomri, och redan dagen efter valet kom en fingervisning om vilka reaktioner detta kan komma att väcka. Tusentals gick ut på gatorna i Paris på initiativ av flera fackförbund på yttervänsterkanten som bland annat protesterade mot det man ser som Macrons ”ultraliberala” hållning.  Att 7 miljoner fransmän i första valomgången röstade på yttervänsterkandidaten Mélenchon, som är starkt emot Macrons reformidéer, är inte en oviktig detalj. Den nye presidenten kommer att behöva föra en dialog med dessa väljare.

Ordet ”reconciliation”, ungefär ”förenande”, har varit återkommande i Macrons tal och nu återstår att se just hur han tänker omsätta detta i praktiken. Presidentvalet har blottlagt tydliga frakturer i det franska samhället.

Soffliggandet blev det högsta sedan 1969 — en av fyra fransmän röstade inte. Även om Macron gjorde en relativt stark seger med 66 procent av rösterna var en betydande del av dessa röster snarare en protest emot Le Pen än ett stöd för Macron, enligt opinionsmätningarna som gjordes inför valet. Och även om Macron fick över 80 procent av rösterna i nästan alla stora städer får man inte glömma att nära 11 miljoner väljare röstade på högerpopulistiska Marine Le Pen i andra valomgången.

Geografiskt befinner sig hennes väljarkår främst på landsbygden och i mindre städer. Särskilt stark är hon i nordöstra Frankrike som präglas av hög arbetslöshet, haltande jordbruk, döende industri, dåliga kommunikationer med tätorter och en åldrande befolkning. Utbildnings- och inkomstnivå är andra skiljelinjer: Le Pen-väljaren har i regel lägre utbildningsnivå och lägre månadsinkomst än Macron-väljaren.

Att nå ut till dessa desillusionerade och EU-kritiska fransmän som ser sig själva som globaliseringens förlorare, och som ser Macron som en direkt produkt av ett verklighetsfrånvänt och maktgirigt etablissemang i huvudstaden, blir den nye presidentens övergripande uppgift kommande fem år. Annars är ett troligt scenario att Nationella fronten gör ett ännu bättre val 2022.