Medborgarskap kan förebygga hot i Baltikum

Under sin presidentvalskampanj ställde sig Donald Trump mycket kritisk till försvarsalliansen Nato, som han bland annat kallat förlegad och inaktuell. Sedan dess har dock tonläget förändrats så till den grad att president Trump, efter ett möte med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, fastslog att Nato utgör ett bålverk för fred och säkerhet. De baltiska staterna bekymrar sig över ökad rysk militär aktivitet i Östersjöområdet och ser till USA och Nato som den avgörande garanten för fortsatt suveränitet.

Baltstaternas oro har sin grund i politiska, demografiska och historiska förhållanden. Efter andra världskrigets slut fram till Sovjetunionens upplösning var de baltiska staterna under sovjetisk ockupation. Som en konsekvens av denna ockupation utgörs i dag drygt en fjärdedel av Lettlands och Estlands befolkning av etniska ryssar.

Denna grupp överlappar till viss del med de så kallade icke-medborgarna, det vill säga sovjetmedborgare som flyttat till Baltikum under ockupationen, delvis som en konsekvens av Kremls medvetna ”russifiering” av länderna. Dessa individer blev inte automatiskt lettiska eller estniska medborgare efter Sovjets fall eftersom båda dessa länder återupptog medborgarskapslagar från mellankrigstiden då de var självständiga.

Icke-medborgarna har möjlighet att genomgå en naturaliseringsprocess och därmed bli lettiska eller estniska medborgare. Denna process inbegriper dock ett antal kunskapstest, bland annat inom historia, samhälle och språk. Språktesten, särskilt i de äldre generationerna, uppfattas som ett stort hinder för dessa personer att naturaliseras eftersom många aldrig lärde sig de lokala språken vid tiden då ryska var lingua franca. Vidare anser många icke-medborgare att de inte borde behöva genomgå denna process eftersom de är födda eller har levt hela eller stora delar av sitt liv i Lettland eller Estland och därmed betraktar dessa som sina hemländer.

Frågan rörande icke-medborgarna har varit aktuell sedan Sovjets upplösning. De baltiska staternas hållning i frågan har dessutom varit föremål för internationell kritik från bland annat EU, Europarådet och FN. Ryssland utgör en av de största kritikerna till Estlands och Lettlands behandling av respektive lands icke-medborgare. Moskva menar att begränsningen eller avsaknaden av politiska rättigheter för denna grupp innebär en kränkning av mänskliga rättigheter (även om de innehar sociala rättigheter).

Situationen kan utnyttjas av Kreml för att legitimera och möjliggöra ett inflytande i regionen som utövas genom denna grupp på de länder där de är bosatta. En lösning på denna fråga skulle därför kunna utgöra en viktig faktor för ökad regional stabilitet. Ryssland tycks dessutom tala med kluven tunga då de å ena sidan kritiserar Estland och Lettland för den politik de bedriver men å andra sidan skapar incitament för icke-medborgarna att förbli icke-medborgare, bland annat genom att tillåta dem visumfrihet till Ryssland. Denna förmån som upphör vid naturalisering kan vara lockande för många, särskilt för dem som har släkt och vänner på andra sidan gränsen.

Utsikten över borgen Ivangorod på den ryska sidan av gränsen är en av turistattrationerna i estniska Narva, där huvuddelen av befolkningen är ryskspråkig. Foto: Shutterstock

De senaste åren har även ett flertal icke-medborgarna valt att bli medborgare i Ryssland istället för att bli det i Lettland eller Estland. Detta utgör en ytterligare grund för oro hos dessa länder i och med den ryska doktrinen kring ”skydd av medborgare utomlands” som bland annat användes som ett argument för interventionerna i både Georgien och Ukraina.

För Estland och Lettland kan det bästa svaret tyckas vara att ändra medborgarskapslagarna så att de inkluderar även gruppen icke-medborgare, varvid en grundläggande orsak till problemet skulle försvinna. Det politiska läget i Estland och Lettland gör det dock osannolikt att icke-medborgarna på detta sätt skulle tilldelas fullständiga politiska rättigheter. Många ester och letter ser nämligen icke-medborgarna som ett hot mot den inre politiska stabiliteten, och det finns en misstänksamhet kring huruvida dessa personer skulle vara lojala gentemot den egna staten.

Vidare skulle även ett sådant beslut kunna betraktas som ett symboliskt erkännande av den sovjetiska ockupationen, vilket ytterligare försvårar möjligheten till en politisk lösning.

Vissa steg har tagits i både Estland och Lettland för att liberalisera den naturaliseringsprocess genom vilken icke-medborgarna kan bli medborgare. Trots liberalisering är dock den årliga naturaliseringstakten förhållandevis låg. Detta kan tolkas som ett tecken på att icke-medborgarna är nöjda med sin situation, och att länderna har gjort livet för dessa invånare så pass bekvämt att medborgarskapet inte betraktas som åtråvärt.

Om detta är fallet, vilket i så fall skulle bidra till att göra frågan om icke-medborgarna mer långlivad, så har även det internationella samfundet varit en bidragande faktor. Vid Estlands och Lettlands inträde i EU och Nato krävde båda organisationerna lättnader i naturaliseringsprocessen samt att fler rättigheter skulle bli tillgodosedda.

Vidare kan även det internationella rättssystemet ha spelat en roll i och med sin strävan efter att skapa ett skyddssystem av mänskliga rättigheter, oavsett om individen har ett medborgarskap eller inte. Dock finns det en potentiell baksida av denna utveckling i och med att drivkrafterna för att genomgå en relativt besvärlig naturaliseringsprocess för att bli fullvärdig medborgare kan minska. Därmed, skulle man kunna hävda, har detta system inte lyckats i sin strävan efter att förbättra förutsättningarna för de människor som saknar medborgarskap. Det har istället skapats en situation där icke-medborgarna har möjlighet att leva i sina respektive hemländer med fulla sociala rättigheter, och har möjlighet att röra sig fritt över ländernas gränser både till Ryssland och EU. Dock saknar de tryggheten av ett fullvärdigt medborgarskap. 

De stora grupperna icke-medborgare och ryskspråkiga är något som de baltiska länderna har ärvt till stora delar av den sovjetiska ockupationen. Frågan är minst sagt komplex och får återverkningar på såväl ländernas inrikes-  som utrikespolitik.

De baltiska ländernas oro över en tilltagande rysk aggressivitet är till stor del grundad i ländernas historia och därmed är det viktigt att ha en förståelse för att dessa länder, som bara varit självständiga i drygt tjugofem år, har ett behov av att återbygga sina nationella identiteter. Samtidigt går det inte heller att bortse från att denna fråga kan få konsekvenser för den regionala stabiliteten om den lämnas olöst.

Även om president Trump har ändrat sin syn på Nato och numera anser att organisationen har en viktig roll att spela i försvaret av Baltikum kvarstår dock möjligheten för Estland och Lettland att förebygga ett potentiellt säkerhetshot genom att ändra sin medborgarskapspolitik, och därmed minska Rysslands möjlighet till fortsatt kritik och inflytande. Nato kommer fortsätta att spela en viktig roll i Baltikum men det är även upp till varje enskilt medlemsland att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för stabilitet och långvarig fred utan att blint förlita sig på försvarsalliansen, vare sig Trump sitter i Vita huset eller inte.