Östra Jerusalem – en hård och ockuperad plats

Jerusalem har kommit i blickfånget genom Donald Trumps presidentskap. Under sin kampanj deklarerade han sin avsikt att flytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till ”det judiska folkets eviga huvudstad” som en av sina första åtgärder som president. Detta skulle bli del av en rad djärva beslut som skulle visa att ”Amerika först” var här, ytterligare understruket genom nomineringen av en ledande bosättaranhängare som USA:s nye ambassadör i Israel.

Det Jerusalem som kom i fokus var storpolitikens: de tre monoteistiska religionernas heliga stad, Israels mest vördade erövring under sexdagarskriget för femtio år sedan och ett av de återstående hindren för en fredlig lösning av konflikten mellan Israel och Palestina.

Men det finns ett annat, mycket mindre känt Jerusalem – 370 000 palestiniers hem, 40 procent av stadens befolkning, östra Jerusalems invånare – det Jerusalem som turisterna inte kommer att se, med undantag av Gamla stan, en vit fläck på de flesta israelers karta. Det är här vågen av våldsamma palestinska attacker mot israeliska poliser, soldater och civila inleddes i början av oktober 2015. Det är den del av Jerusalem som Israel olagligt annekterade 1967 och platsen för en lång rad brott mot mänskliga rättigheter och mot folkrätten.

Annekteringen har aldrig accepterats av det internationella samfundet som därför inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Östra Jerusalem förblir ockuperat, därav den internationella konsensus som råder om att ambassader ska förbli i Tel Aviv och inte flyttas till Jerusalem.

Som ockupationsmakt är Israel skyldigt att skydda befolkningen under ockupation och se till dess välfärd. Istället har en rad politiska beslut gjort palestiniernas dagliga tillvaro alltmer osäker. Avskuren från landsbygden och städerna på Västbanken tjänar Jerusalem inte längre som centrum och primär marknad för den palestinska ekonomin. Palestinier från Västbanken och Gaza kan inte besöka staden utan tillstånd vilka utfärdas på ofta oklara grunder och är svåra att erhålla. Att komma in i Jerusalem genom gränskontrollerna är regelmässigt en förödmjukande upplevelse för palestinier som blir föremål för unga israeliska soldaters nyckfullhet.

Silwan – en arabisk stadsdel i östra Jerusalem där bosättarna flyttar fram sina positioner. Foto: Leospek/Shutterstock

Ockupationspolitiken har lett till svåra socio-ekonomiska förhållanden i östra Jerusalem. Drygt 80 procent av palestinierna lever under den israeliska fattigdomsgränsen, arbetslösheten är hög och kommunens investeringar och service favoriserar det judiska västra Jerusalem trots att palestinierna betalar samma skatter. Avhoppen från det fragmenterade och resurssvaga skolsystemet är många fler än i övriga Palestina.

Nära 100 000 av invånarna i östra Jerusalem är avskurna från sin stadskärna genom separationsbarriären – muren – vilket ytterligare hindrar dem att som skattebetalare utnyttja den service de borde vara berättigade till. Palestinier har ingen politisk representation i Jerusalem – PLO:s högkvarter Orient House tvingades stänga under den andra intifadan 2001. Därefter har den palestinska handelskammaren och en rad andra institutioner stängts genom israeliska myndigheters påbud. Idag råder ett i det närmaste fullständigt institutionellt vakuum i östra Jerusalem.  

Det begränsade område som avsatts för palestinier i östra Jerusalem, endast 9 procent av stadens yta, leder till en svår bostadssituation. Byggnadstillstånd är svåra att få för den växande befolkningen, många familjer tvingas bygga utan tillstånd efter år av resultatlös väntan. Sedan 1967 har omkring 2000 sådana palestinska hem rivits av de israeliska myndigheterna.

Alla dessa manifestationer av ockupationen skapar umbäranden för palestinierna, men för individen är nog deras osäkra personliga status den mest problematiska aspekten.

De palestinier som hamnade i den annekterade östra delen av Jerusalem 1967 behandlas som främlingar av de israeliska myndigheterna. Trots att de flesta hade bott i Jerusalem sedan flera generationer fick de bara permanenta uppehållstillstånd vilka kan dras in av en rad olika anledningar. Palestinier kan sändas i exil för handlingar som betraktas som olagliga av myndigheterna, eller som kollektiv bestraffning för handlingar som begåtts av andra familjemedlemmar eller släktingar – i sig en krigsförbrytelse enligt 4:e Genèvekonventionen.

Men det finns också en mer diskret procedur för att dra in uppehållstillstånd som är minst lika traumatisk för den drabbade. Palestinier måste kunna visa att Jerusalem är deras ”livscentrum”. Om man inte kan visa att man levt i Jerusalem under de senaste sju åren kan uppehållstillståndet dras in med automatik, utan att man informeras. Palestinier som gör karriär eller studerar utomlands riskerar att förlora rätten att leva i sin födelsestad.

Systemet med uppehållstillstånd är ett brott mot palestiniers mänskliga rättigheter och mot folkrätten. Den tyske folkrättsjuristen Michael Bothe skrev nyligen att Israels sätt att dra in permanenta uppehållstillstånd strider mot principen i internationell rätt att individen har en grundläggande rättighet till en plats där han eller hon kan leva under anständiga förhållanden. ”För palestiniern som bor i östra Jerusalem innebär det den säkra rätten att leva i östra Jerusalem”.

När International Crisis Group 2012 analyserade situationen i östra Jerusalem kallade man den en vissnande stad, ”en hård och ilsken plats”.

Israeliska myndigheter har skyllt de våldsamma händelserna sedan oktober 2015 på ”uppvigling” från den palestinska myndigheten, trots det säkerhetssamarbete som äger rum mellan israeliska och palestinska myndigheter. För de flesta observatörer, inklusive det israeliska säkerhetsetablissemanget, står det klart att vågen av attacker har utförts av enskilda, oftast unga, palestinier som agerar på egen hand, kanske inspirerade eller uppmuntrade genom sociala medier, men utan någon organisation som står bakom. Våldet är en produkt av den vissnande staden – en befolkning som lever i hopplöshet, förödmjukad och traumatiserad.

Bilden av Jerusalem som Israels odelade huvudstad fick en svår knäck under de allra våldsammaste veckorna och månaderna nyligen, då dess inre gränser återuppstod genom att israeliska checkpoints spärrade av de palestinska stadsdelarna. Inget israeliskt firande av den snabba segern för femtio år sedan kan dölja att östra Jerusalem är en ockuperad stad.