Parlamentsvalen avgör president Macrons makt

Har Marine Le Pen någon chans att vinna presidentvalet i konkurrensen med Emmanuel Macron? Ledaren för Front National (FN, eller Nationella fronten) fick med sina 21,43 procent ett historiskt högt valresultat i den första omgången. Hennes chanser i den andra omgången är dock små. Samtidigt vore det för framtiden ödesdigert  om Macron inte fick mer än 60 procent majoritet.

Det skulle nedvärdera hans seger och ge FN ökad styrka. Risken finns. I motsats till vad som var fallet 2002 då Jacques Chirac stod mot Jean-Marie Le Pen (Marine Le Pens pappa), så har inte en enad ”republikansk front” av övriga partier samlats för att stoppa den extrema Nationella fronten. Den politiska kartan i Frankrike har ritats om.

På högersidan, inom Les Républicains (Republikanerna) finns djupa klyftor. En flygel inom partiet består av grupper som är hårt konservativa i moral- och samhällsfrågor men som samtidigt vill driva en mycket liberal ekonomisk politik. De konkurrerar med konservativa men mer moderata politiker inom partiet, som ser samarbete i mitten som framtiden för Frankrike. Partiets ledning, som skall samla dessa olika åsikter, uppmanar nu sina väljare att rösta mot Marine Le Pen men undviker att uttryckligen rekommendera röstning för Emmanuel Macron. Ett annat, starkt EU-kritiskt, litet högerparti under en ledare som fick nästan 5 procent stöd i första omgången har förklarat sig vilja ingå i en allians med Nationella fronten.

Socialistpartiet har uppmanat till stöd för Macron. Den karismatiske ledaren för ”La France insoumise”, (”Det okuvade Frankrike”), Jean-Louis Mélenchon, som fick 19,6 procent i presidentvalets första omgång, har däremot hittills vägrat att ge någon rekommendation till sina väljare. De många som stött denne extreme, populistiske och EU-fientlige vänsterkandidat, säger sig ofta vilja avstå eller rösta blankt. För dessa är tröskeln hög att stödja den marknadsliberale, EU-engagerade, tidigare bankiren Macron – även om man skulle vilja stoppa Nationella fronten.

Om Macron valrörelsens slutspurt lyckas driva en slagkraftig kampanj inför presidentvalets andra omgång och vänder sig till den stora massa av franska medborgare som anser sig ekonomiskt och socialt förfördelade så borde han kunna få omkring 60 procent stöd mot 40 procent för Le Pen. Så har hittills opinionsundersökningarna sagt. Valrörelsens inledning stärkte dock inte ledaren för ”En Marche”. Risken finns att ett stort antal väljare röstar blankt eller avstår från att rösta. Särskilt Mélenchons anhängare kan välja denna utväg. Avståndet mellan Macron och Le Pen kan då minska vid valdagen. Allt tyder ändå på att ledaren för ”En Marche” (På väg) avgår med seger den 7 maj. Men efter det kommer ändå parlamentsvalen i juni att avgöra hur denna seger kan omvandlas i makt och handlingsutrymme.

Parlamentsvalen i Frankrike skiljer sig i flera avseenden från presidentvalen. Genomsnittligt deltar två tredjedelar av medborgarna i parlamentsvalen medan valdeltagandet i presidentval brukar ligga på 80 procent. Alla kandidater måste ha hemvist i och vara nära kopplade till sin valkrets. I parlamentsvalens andra omgång får inte bara de två främsta kandidaterna delta utan även de som fått över 12,5 procent i första omgången. Det kan alltså bli förhandlingar om vem som skall stödja vem och komplicerade trekantsförhållanden.

Inför parlamentsvalen finns fyra stora frågetecken. Kan Macrons seger i presidentvalet föras vidare i parlamentsvalen? Ledaren för ”En Marche” hoppas få absolut majoritet det vill säga 289 platser av 577 för sitt parti i Nationalförsamlingen. Det finns en tradition i femte republiken enligt vilken det franska folket ger den nyvalde presidenten majoritet i Nationalförsamlingen för att skapa politisk stabilitet. Men Macrons rörelse ”En Marche” är helt ny och har inga rötter i de olika valkretsarna. Att på grundval av presidentvalet då ge legitimitet åt dess representanter faller sig inte lika naturligt.

Kommer socialisternas valkollaps i presidentvalets första omgång (6,3 procent) och misslyckandet för FrançoisFillon, kandidat för Republikanerna (19,9 procent) att öppna vägen för ”En Marche” och Nationella fronten? Detta är på intet sätt självklart. Väljarkåren är splittrad.

Socialistpartiets framtid efter presidentvalet är osäker. Idag har partiet 287 av 577 platser i Nationalförsamlingen. Partiledningen stöder visserligen Macron i presidentvalet men kommer sedan söka konsolidera partiet och vinna tillbaka så många som möjligt av sina traditionella väljare. Samtidigt vill ett antal socialistiska politiker sluta sig till den framgångsvåg som En Marche kan representera.

Kan högerkrafterna mobilisera sina väljare inför parlamentsvalet? De vill ta revansch för det nederlag som de menar bara berodde på presidentkandidatens, François Fillon, personliga svagheter och kan ställa upp ett antal solida, välkända, lokala kandidater. Republikanerna har dock svårt att enas om en gemensam strategi. Det gäller särskilt eftersom de tvingas ta ställning för Macron (åtminstone indirekt genom motstånd mot Le Pen) i presidentvalets andra omgång. Hur skall man sedan genast kunna byta fot och förklara att den nyvalde presidentens program inte kan antas, särskilt som detta har en liberal och centristisk inriktning?

Kan Nationella fronten övervinna det handikapp som valsystemet innebär och mot bakgrund av den ”republikanska” tradition som innebär att övriga partier förenas i sitt motstånd mot FN:s kandidater? Partiet hoppas få 60 mandat i Nationalförsamlingen där man nu bara har två. Marine Le Pen fick större stöd än Macron i 216 valkretsar men nådde över 35 procent i bara 21 av dem. Hon kan hoppas att splittringen bland Republikanerna och i Socialistpartiet gör det svårare att nå enighet om en gemensam hållning mot Nationella fronten.

Vad kommer då att hända i parlamentsvalet? I ett första tänkbart scenario kan « En Marche » få majoritet i Nationalförsamlingen i en våg av stöd för den nyvalde presidenten. Macron skulle då kunna föra sin politik med de allierade som han själv väljer.

Ett andra scenario ger majoritet åt Republikanerna. Presidentens egen makt inskränks då till utrikes- och försvarspolitiken. Stödd på majoritet i Nationalförsamlingen kan då en högerinriktad premiärminister och regering forma politiken.

Ett tredje alternativ är att inget parti får egen majoritet i parlamentet. En koalitionsregering, ”une entente républicaine”, bildas och Macron får en huvudroll i att skapa denna med inslag från både centrum och moderata grupper med olika politisk schattering. Socialistpartiet hoppas i detta läge få någon revansch efter nederlaget i presidentvalet och åtminstone partiets moderata falang kan då vilja ingå i en sådan koalition. Intresse för en sådan kombination lär finnas också bland de moderata på högerkanten. I den femte republikens Frankrike skulle det bli en unik företeelse, en nyordning som kanske skulle kunna ta de svåra beslut som krävs för att reformera landets ekonomi och politik.