Plånboksfrågor präglar valet i klassklyftornas Iran

Efter mer än ett halvår av spekulationer är nu det iranska presidentvalet officiellt  igång. Många politiker tippades som potentiella kandidater och total över 1 600 registrerade sig, inklusive ett antal kvinnor. De senare mer som protest mot Väktarrådets vägran att acceptera kvinnor som kvalificerade för posten.

Väktarrådet, som med åren självsvåldigt ständigt utökar sin domvärjo, sållade i sedvanlig ordning hårt bland de sökande och kvar blev sex relativt välkända politiker med olika sorters erfarenhet av statlig verksamhet. Förutom den sittande presidenten, Hassan Rouhani, blev det Eshaq Jahangiri (en av Rouhanis vice presidenter), Mostafa Hashemi-Taba (vice president under Rafsanjani och Khatamis ämbetsperioder), Mohammad Baqer Qalibaf (Tehrans borgmästare och tidigare befälhavare i Revolutionsgardets flygvapen), Ebrahim Raisi (rättslärd, nyligen utsedd till ordförande i landets största och rikaste stiftelse, Astan Qods Razavi) och slutligen Mostafa Mirsalim (kulturminister under president Rafsanjani).

Eshaq Jashangiri är en reformist och ses som ett stöd för Rouhani. Att han överhuvudtaget ställde upp kan ses som ett försök att gardera sig mot det konservativa Väktarrådets försök att ständigt sabotera reformister och moderata politikers möjlighet att ställa upp i olika val. Om Väktarrådet hade bestämt sig för att förklara totalt och öppet krig mot sina meningsmotståndare inom systemet, genom att diskvalificera den sittande presidenten, så hade Jahangiri ersatt honom som kandidat för reformister och centrister.

Mostafa Hashemi-Taba och Mostafa Mirsalim ses som jokrar i leken med liten chans att vinna. Under nomineringsfasen var det många som såg de konservativas nya stjärnskott Ebrahim Raisi som den givna huvudmotståndaren till Rouhani. Raisi har ett mörkt förflutet som en av de åklagare som deltog i beslutet att avrätta tusentals fängslade politiska meningsmotståndare 1988. Han utsågs nyligen till chef för Irans rikaste religiösa stiftelse (skattebefriad och utan insyn från några statliga myndigheter annat än den Högste ledarens egen administration). För de spekulationsbenägna har han setts som en potentiell efterträdare till den nuvarande Högste Ledaren Ali Khamenei.

Kontrollerad process – men inte förutsägbar
Man brukar säga att iranska presidentval alltid bjuder på överraskningar, men man måste fråga sig om det inte har lite mer att göra med förstå-sig-påarnas skeva bild av det iranska politiska systemet än med valprocessen. Utifrån föreställningen av valen som fejkade, regisserade, eller manipulerade så borde välrenommerade konservativa kandidater vinna dem lätt – och när de inte gör det är således resultatet överraskande. Att systemet i vissa avseenden tydligt favoriserar konservativa kandidater och strömningar är bortom allt tvivel. Men problemet med den här skeva bilden är att den fullständigt bortser från väljarkårens autonomi, att väljarna, trots alla hinder och försök att mota dem i en viss riktning, ändå tar egna beslut. Denna vilja och förmåga till att, när den egna kandidaten diskvalificerats, då välja bort hens motståndare blev tydligt i parlamentsvalet i februari 2016.

Följaktligen är det svårt att få ihop föreställningen om att den Högste ledaren utser en favorit som då kommer att ha ett (ointagligt försprång) med de faktiska valresultaten. I presidentvalet 1997 var Ali Akbar Nateq Nouri den konservativa favoriten (vann gjorde reformisten Mohammad Khatami i en jordskredsseger). Khamenei hade nog föredragit Mohammad Baqer Qalibaf eller Ali Larijani vann valet 2005. Istället blev det den relativt okände Mahmoud Ahmadinejad som slog ut den gamle räven och insidern Rafsanjani. I valet 2013 var Saeed Jalili den kandidat som stod Khamenei närmast ideologiskt – han fick bara 11 procent av rösterna. Khamenei har tydliga preferenser men det innebär inte att han eller nezam (systemet, dvs stat och elit) är inbördes så överens att de i förväg kan bestämma vem som ska vinna.

För Khameneis del handlar det i mycket större utsträckning om att utöva inflytande på den folkvalde presidenten utan att själv framstå som alltför inblandad i det smutsiga politiska spelet. Det uppstår oundvikligen en spänning mellan den teologiskt legitimerade Högste ledaren och den folkvalda presidenten – oavsett ideologisk kulör och inriktning. Detta blir särskilt tydligt i presidenternas andra mandatperiod när de känner sig lite varmare i kläderna, börjar tänka på sitt eftermäle, och tröttnat på de begränsningar som systemet och Högste ledaren lägger på deras handlingsförmåga.

Vinna väljarnas gunst
Nu har valkampanjen börjat och alla kandidater har påbörjat arbetet med att på olika sätt övertyga väljarna, främst via valmöten och sociala medier. Deras inbördes kamp blir tydligast i de direktsända TV-debatterna. Det är här deras kvalitéer som politiker och valkämpar obönhörligen avslöjas. De måste differentiera sig från varandra och visa att deras position består av något mer än ideologiska floskler, att de har konkreta svar på frågor som rör människors vardag, framförallt plånboksfrågorna. År 2009 var det TV-debatten mellan Ahmadinejad och Mir Hossein Mousavi som gjorde att den senares tidigare rätt slätstrukna kampanj tog fart. I valdebatten mellan de sex kandidaterna 2013 var Rouhani den som gjorde bäst ifrån sig och en av de kandidater som mest övertygande talade om den stora stridsfrågan: hur man ska få igång ekonomin och bekämpa arbetslösheten. Den som var mest ideologiskt motiverad och uppenbarligen inte ägnat ekonomin någon större möda var Jalili.

I valet 2017 hålls tre direktsända debatter – den 28 april, den 5 maj och slutligen den 10 maj – inför valet den 19 maj. Den första debatten skulle handla om ekonomin, men istället ändrades det till sociala frågor – som i slutändan ändå blev en diskussion om landets djupa ekonomiska ojämlikheter och orättvisor. Både Rouhani och Raisis insatser som debattörer var en besvikelse.

Rouhani, som är en van debattör, var osedvanligt tillbakadragen och tycktes inte riktigt beredd på att försvara sig mot en del av den (ibland grundlösa) kritiken som kom från hans konservativa motståndare.

Raisi, som försökte sig på ett populistiskt väljarfrieri à la Ahmadinejad, övertygade inte heller. Han tog upp frågan med subventioner – de infördes på vissa matvaror och bränsle under kriget mot Irak 1980-1988 som ett sätt att hjälpa den mest utsatta delen av befolkningen att överleva. Efter kriget kom subventionerna snarare att växa än minska; det blev för politiskt känsligt att tvinga en relativt stor del av befolkningen att dra åt svångremmen. Under 2010-talet beräknade man att om subventionssystemet inte reformerades skulle de inom loppet av ett par årtionden sluka hela statskassan. Följaktligen försökte Ahmadinejad förändra systemet och fasa ut delar av subventionerna. Det blev som så ofta under hans presidentperiod en halvmesyr utan övertygande resultat – subventioner minskade men ersattes med kontantutbetalningar, vilket bidrog till en redan kraftig inflation. Raisi föreslog att de värsta ekonomiska orättvisorna kunde avvärjas genom att utöka dessa kontantutbetalningar. Förslaget är ogenomtänkt men visar också på en mer strukturell ovilja eller oförståelse för landets ekonomiska problem.

Det föll på Jahangiri att dra en lans för den sittande regeringen och dess prestationer, vilket han också kraftfullt gjorde, främst som svar på attacker från Qalibaf. Förutom att attackera regeringen ägnade Qalibaf sig åt en förrädiskt enkel elit-mot-folket strategi. Han talade ofta och länge om landets ekonomiska klyftor som resultatet av att 4 procent av befolkningen (eliten) äger det mesta och drar mest nytta av landets ekonomiska tillväxt medan övriga 96 procent hankar sig fram i bästa fall. Detta är en taktik som delvis fungerade för Ahmadinejad (2005) som ständigt vinnlade sig om att framstå som outsidern och mannen-på-gatans främsta förkämpe. Qalibaf däremot är otvivelaktigt en del av Iran politiska elit och han undvek också nogsamt att identifiera vilka som ingår i denna mystiska skara av 4 procent som behöver näpsas för att minska landets ekonomiska orättvisor.

Revolutionens löften – ett dejà-vu
Ekonomin, arbetslösheten och fattigdomen återkommer ständigt som en vålnad i varje iranskt presidentval. Detta beror delvis på att ekonomisk rättvisa var en av revolutionärernas viktigaste paroller och utgör en del av den islamiska republikens många ideal. Det är också ett av republikens många och tydligast oinfriade löften. Fattigdomsbekämpning har staten ägnat sig åt relativt effektivt, men de ekonomiska orättvisorna är mer seglivade; där krävs en systemisk självrannsakan som per definition kommer att förarga delar av den politiska elit som styr landet. Följaktligen är många kandidater rätt duktiga på att upptäcka symptomen, men diskussionen om lösningar är desto andefattigare.

Oavsett övriga ideologiska markörer så tycks de lösningar som ofta föreslås handla om välgörenhetsliknande åtgärder eller en allmänt ekonomiskt-liberal from förhoppning om att tillväxt förr eller senare kommer alla tillgodo. Tveklöst behöver landet mycket högre tillväxt för att generera de miljontals jobb som landets unga välutbildade arbetskraft törstar efter. Men oförmågan att identifiera de strukturella orsaker som gör att klyftorna växer, oavsett tillväxt eller ej, tyder på att stora delar av den politiska eliten inte vill ta till sig vad det innebär att även det revolutionära Iran är ett klassamhälle i ordets djupare och mer deprimerande mening.