Serbien – i balansakt mellan Ryssland och västmakter

Den 2 april vann premiärminister Aleksandar Vučić, ledare för det moderat nationalistiska partiet SNS, presidentvalet med 55 procent av rösterna, men i flera veckor sedan dess har tusentals människor demonstrerat framför parlamentet i Belgrad och andra större städer. Protesterna har riktats mot Vučić ” diktatur”, valkommissionen och massmedia och demonstranterna har krävt en andra valomgång.

Protesterna har huvudsakligen genomförts via sociala medier av studentrörelsen men stötts av den politiska oppositionen, både liberala personer som Saša Janković, före detta rättsombudsman och tvåa i presidentvalet, och radikala nationalister som Vojislav Sešelj. Men det synts mycket få serbiska flaggor och ingen utrikespolitik under protesterna. Dessa har varit fredliga, polisen har inte ingripit och Vučić har tolererat skeendet som tecken på demokrati.

"Ned med diktaturen".  Protestplakatet är ett exempel på att det blivit vanligare med latinska bokstäver istället för kyrilliska i Serbien. Foto: Giovanni Vale/Shutterstock

Protesterna har också en ekonomisk bakgrund. Under 1990-talet var landet inblandat i krig med grannländerna och genomförde en övergång från socialism till marknadsekonomi, vilket resulterade i en halv miljon flyktingar till Serbien, hög arbetslöshet, budgetunderskott, hög inflation, utbredd korruption och rättsosäkerhet. Natos bombkrig 1999 förstörde viktig infrastruktur och många industrier, och 2014 inträffade svåra översvämningar.

Utifrån drabbades landet hårt av den globala finanskrisen 2008 och eurokrisen 2014. Miljontals unga och välutbildade har flyttat utomlands och skickar hem pengar, vilket de många växlingskontoren vittnar om. Samtidigt har tiotusentals krigsflyktingar och arbetsmigranter från bland annat Syrien och Sydasien fastnat i landet.

Ändå har Serbien sedan 00-talet stadigt utvecklats och ”västerniserats”. Latinsk skrift har blivit vanligare än kyrillisk och engelska är det första främmande språket. Mobiltelefoner och kreditkort används snart sagt överallt. Tyskland och Italien har blivit de främsta handelspartnerna och EU-medlemskap har varit landets första utrikespolitiska mål, såväl under Vučić sedan 2014 som under den liberale föregångaren Boris Tadić. År 2012 blev Serbien accepterat som kandidatland och sedan 2014 pågår inträdesförhandlingar. Sedan 2009 är visumtvånget gentemot Schengenländerna avskaffat. Landet har fått lån från Världsbanken och IMF på villkor att man genomför ekonomiska reformer.

Sålunda har staten på senare år sagt upp anställda i den stora offentliga sektorn, minskat subventioner till statliga företag och sänkt pensionerna. Exporten har gynnats av dinarens låga kurs, importen av sjunkande energipriser. Inflationen är låg och tillväxten relativt god (cirka 3 procent). Landet har också mottagit stora investeringar, främst i arbetsintensiva branscher. Kina investerar i infrastruktur. Företag från Förenade Arabemiraten har köpt det statliga flygbolaget Air Serbia och satsar nu på ett enormt lyxbyggprojekt, Belgrade Waterfront, som väckt protester. Ikea ska öppna ett varuhus i Belgrad i år och fem till planeras i landet.

Serbiens största problem är den djuprotade nationalismen, som är knuten till Kosovo och uppmuntras av Ryssland. Man vårdar ömt minnet av nederlaget mot osmanerna vid Kosovo pojle 1389 och ruinerna från Nato-bombningarna 1999, efter vilka Kosovo blev en egen stat. Nationalisterna har en ständig demonstration mot Nato utanför parlamentet och en Natoanslutning är politiskt omöjlig.

Enligt Serbiens konstitution från 2006 är Kosovo fortfarande en del av landet och man stöder den serbiska minoriteten i norra Kosovo. I vintras skickades ett tåg dit bemålat med texten ”Kosovo är Serbien” på flera språk och Serbiens dåvarande president hotade med våld om serber kom till skada, men tåget stoppades lyckligtvis före gränsen. De flesta FN-staterna har erkänt Kosovos självständighet och för att bli EU-medlem måste Serbien normalisera relationerna till Kosovo.

Nyligen hotade Albaniens premiärminister att det kan bli en union med Kosovo om länderna inte kommer med i EU – varpå en serbisk minister varnade att det då kunde bli ett nytt krig på Balkan, där även Makedonien och Montenegro kunde dras in. Däremot har Serbien något förbättrat relationerna med Kroatien sedan 1990-talet. Belgrad ifrågasätter inte officiellt Bosnien-Hercegovinas gränser och stöder alltså inte öppet en utbrytning av Republika Srpska.

Serbien har av tradition nära band med det likaså ortodoxa och nationalistiska Ryssland. Ryssland stödde under 1800-talet Serbiens frihetskamp mot det Osmanska riket och gick 1914 i krig med Österrike-Ungern på Serbiens sida, vilket ledde till första världskriget. Till 100-årsjubileet skänkte Ryssland ett monument över tsar Nikolaj II, som nu står bakom presidentens lilla palats.

Statyn över den ryske tsar Nikolaj II, en gåva från Ryssland. Foto: Ingmar Oldberg 

Sovjetunionen bidrog till befrielsen från nazitysk ockupation och kommunisternas maktövertagande under andra världskriget och Ryssland stödde under 1990-talet Serbiens misslyckade försök att ansluta serbdominerade delar av Kroatien och Bosnien samt att behålla Kosovo. Ryssland vägrar fortfarande erkänna Kosovo som självständig stat, delvis av principiella skäl (trots att man till exempel erkänner Abchazien), och odlar kontakter med Republika Srpska. I november 2016 var Ryssland inblandat i ett kuppförsök i Montenegro, som står i begrepp att gå med i Nato.

Ryssland har en underrättelsebas i södra Serbien, och genomförde tillsammans med Belarus en militärövning i Serbien med udd mot Nato förra året. Nyligen skänkte Ryssland Serbien en mängd pansarfordon och sex MiG-29-jaktplan, vilka gör dess flygvapen till det starkaste i regionen. Serbien planerar nu att köpa S-300 luftvärnsmissiler från Ryssland eller Belarus. Men det ryska inflytandet ska inte överdrivas. Serbien får också vapen från USA och har haft mycket fler övningar med Nato än med Ryssland. I sin säkerhetspolitik balanserar alltså Serbien mellan västmakterna och Ryssland och kallar sig neutralt.

På det ekonomiska området har Serbien frihandelsavtal med bland andra Ryssland och anslöt sig aldrig till EU:s sanktioner mot Ryssland med anledning av kriget i Ukraina 2014, vilket ledde till något ökad handel och täta statsbesök. Ryska Gazprom köpte 2009 det statliga energiföretaget NIS, varigenom Serbien skulle få del av den planerade gasledningen South Stream genom Svarta havet. Men detta projekt har stoppats av EU och övriga ryska investeringar är inte så omfattande. Ryssland oroar sig nu för att EU:s planer på ett tullfritt handelsområde på västra Balkan, som integreras med EU:s inre marknad, ska hota frihandelsavtalet med Ryssland.

 Souvenirstånd i Belgrad. Foto: Ingmar Oldberg 

Även om man kan fråga sig hur lång väg Serbien har till EU-medlemskap, så kan man dra slutsatsen att Ryssland inte kan erbjuda Serbien ekonomisk utveckling så som EU kan. Om Serbiens nationalister skulle satsa på territoriella erövringar med ryskt stöd, blir det en brytning med EU och ekonomisk kris. Protesterna på Belgrads gator skulle då kunna växa så som skedde 2000, då socialistledaren Slobodan Milošević drevs från makten, och 2014 då detsamma hände Ukrainas president Viktor Janukovytj .