Trumps egna misstag förvärrar relation till spionorganen

WASHINGTON

I slutet av februari, en månad in i Donald Trumps presidentskap, fortplantades chockvågor genom delar av det amerikanska samhället.

Chefsstrategen Steve Bannon radade då upp Trumpadministrationens prioriteringar i ett samtal på konservativa CPAC-konferensen med stabschefen Reince Priebus. Bannon inledde med nationens säkerhet och ekonomisk nationalism – och lade sedan till ”arbetet som består i att montera ner den administrativa staten”.

Paralleller drogs genast till det turkiska uttrycket ”derin devlet”. Det betyder ”den djupa staten” eller en kropp i samhällskroppen – bestående av militären, rättsväsendet, underrättelsetjänsterna, organiserad brottslighet – som motsätter sig förändringar. Där är man beredd att gå mycket långt för att försvara sina revir.

För ett par år sedan utkom en tidigare sakkunnig i kongressen, Mike Lofgren, med en bok som han döpt just till The deep state: The fall of the constitution and the rise of a shadow government. I USA består denna skuggregering av starka intressen inom finanssektorn och näringslivet som tillsammans med den permanenta byråkratin i Washington dikterar in- och utrikespolitik, menar Lofgren.

En ideologisk dragkamp om begreppet pågår i USA. I ultrakonservativa kretsar där Bannon verkade fram till förra året anses den djupa staten i första hand bestå av tjänstemän som bekänner sig till avgångne Barack Obama och vänsterjournalister på ledande medier som CNN, New York Times och Washington Post. Den högerextrema sajten Breitbart News hävdade nyligen att folk i den djupa staten medvetet överlämnar material till dessa medier för att sabotera för Trump. InfoWars publicerade en film om den djupa statens ”krig mot Trump”.

Men Lofgren själv publicerar artiklar på vänstersajter med konstateranden om att Trump som kampanjade mot eliterna snarast införlivat dem. Alltså Wall Street, det militärindustriella komplexet och direktörer från ”big oil” och andra tunga branscher. Lofgren går så långt som att skoja om att George W Bushs regering i jämförelse ter sig som ”ett arbetarråd under bolsjevikerna”. Och förresten, la han till, har Steve Bannon ett förflutet på investmentbanken Goldman Sachs.

Trump uttryckte stor skepsis mot underrättelsetjänsterna i vintras. Han anklagade dem för att härma metoder från Nazityskland och för att ha ”avlyssnat” Trump Tower på order av Obama. ”Hemligstämplat material delas ut som godis av ”underrättelserna”. Mycket oamerikanskt!” twittrade han. Men tonfallet tycks ha mildrats rent generellt nu när han som överbefälhavare fått (i den mån han velat) ta del av information från de massiva spionorganen.

Under de två kaotiska månaderna hittills har Donald Trump hamnat i klistret gång på gång och man måste vara mycket konspiratoriskt lagd för att skylla på den djupa staten. Underrättelsetjänsterna fångade upp signaler som tydde på rysk infiltration i presidentvalskampanjen och att folk i Trumps kampanjstab hade ryska kopplingar. Larm utfärdades via gängse kanaler med varningar som Trump valde att strunta i. Det var Trump själv som bestämde sig för att skryta om topphemliga uppgifter som uppges ha kommit från israeliska källor inför ryske utrikesministern.

Och, det var Trump, den förre tv-stjärnan med repliken ”You’re fired”, som avskedade FBI-chefen James Comey på klumpigast tänkbara sätt. Om han hade tillkännagett att han ville ha en ny FBI-chef i samband med maktskiftet skulle ingen ha lyft på ögonbrynen. Men mitt i ett flöde av motstridiga uppgifter bekräftade han själv att ”Rysslandsgrejen” spelat in.

I det polariserade medielandskapet gror det gamla missnöjet med underrättelseapparaten kvar till vänster. Bland kommentatorer i mitten råder det däremot kompakt enighet om att tillsynsmyndigheterna fungerar i sann demokratisk anda. De anser att det är absolut nödvändigt att gå till botten med det ryska hackandet och att granska ifall Trump gjort sig skyldig till hindrande av rättvisan – eller till något som kan leda till riksrätt.

I det amerikanska systemet finns ett glapp mellan väljare och statsmakten. Det beror bland annat på valkretsindelningar som gör att de sittande kongressledamöterna är så gott som garanterade omval. Lofgren noterar för sin del att eliten tillåts sko sig medan människor i delar av landet halkar efter – eller just det som bidrog till Donald Trumps seger.

Under tiden är Trumpadministrationen på väg att klämma åt staten på annat och klassiskt republikanskt sätt: genom planerade avregleringar som redan börjat ge avtryck på bland annat miljöområdet; krympningar av budgetmedel till departementen och i just Trumps fall dröjsmål med tillsättningar av hundratals tjänster. En fingervisning om Trump och hans närmaste mäns syn på de civila och militära underrättelsetjänsterna kan komma när den första budgeten analyseras. I väntan på det konstateras att Trump rent allmänt vill ha en starkare militär och har gett generalerna i Pentagon större rörelsefrihet – och också flaggat för skärpt cyberförsvar.

Ett tag såg det ut som om Bannon höll på att kuppas ut. Trump ogillade upphöjningen av honom i medierna som den verklige presidenten. Andra i Vita husets inre försökte flytta fram positionerna genom att läcka lämpliga godbitar. Men Bannon var med i Saudiarabien och det var den andre rådgivaren med band till alt-rightrörelsen, Stephen Miller, som stod bakom linjetalet till den muslimska världen i söndags.

I ett tiggarmejl från det republikanska partihögkvarteret RNC nyligen framgick att man räknar med att hatet mot Washington, ”the swamp”, kan få sympatisörer att skicka över pengar: ”Du är medveten om att medierna är ute efter oss. Men beklagligt nog är det inte bara de falska nyhetsmedierna… det finns folk i vår egen icke-folkvalda byråkrati som försöker sabotera president Trump och hela vår Amerika först-rörelse.”

På tidigare lönsamma Fox News råder lite av ett vakuum. De två profilerna Megyn Kelly och Bill O’Reilly har lämnat kanalen och grundaren Roger Ailes avled nyligen. Både Ailes och O’Reilly hade tvingats ut efter anklagelser om sextrakasserier, framförda av bland andra Kelly. Medieanalytiker noterar att publiken blir äldre och att de saknar både O’Reilly och Kelly. Under tiden bidrar motståndet mot Trump till högre tittarsiffror och fler digitala prenumerationer i det som kallas ”main stream media”.