Kan turkisk-kurdiska strider rädda Islamiska staten?

Den 25 april dödades och sårades flera dussin kurdiska gerillasoldater av turkiska flygangrepp i Syrien och Irak. Sedan dess har skärmytslingar rasat längs Syriens nordgräns och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan säger att han kan beordra en intervention “när som helst”, utan förvarning.

“Mer omfattande turkiska militäroperationer kan komma att kraftigt försvåra en USA-stödd SDF-offensiv mot Raqqa stad, genom att tvinga YPG att omfördela resurser för att försvara sig”, skriver International Crisis Group i en ny rapport. Författarna syftar på den USA-stödda koalitionen Syriens demokratiska styrkor, som kallas SDF på engelska, och dess viktigaste medlemsgrupp Folkets försvarsenheter, vars kurdiska förkortning är YPG.

Förenta staterna kallar flygangreppen “oacceptabla” och har sänt specialstyrkor till gränsområdet, men våldet har ännu inte upphört.

Växande våld

De turkiska flygangreppen den 25 april riktade sig mot PKK-anknutna grupper i både Syrien och Irak, med åtskilliga dödsfall som följd. Syriska YPG har offentliggjort namn och andra detaljer om vad man säger är de tjugo personer som dödades i de egna leden. Hälften tillhörde kvinnogrenen YPJ.

– Denna attack var för att skada oss inom YPG, slå till mot oss där det kunde skada mest. Vi förlorade kamrater och vänner. Attacken var även en strategisk sådan, då Erdoğan hoppas att vi ska avbryta Raqqaoperationen, säger SDF-talespersonen Jesper Söder, en svensk frivillig inom YPG och SDF som nu är baserad i nordöstra Syrien. 

– Vi har gång på gång försökt förklara för (den amerikanskledda antijihadistiska) koalitionen att Turkiet måste tyglas. Vi har uttalat oss om att vi kommer avbryta operation Raqqa om Turkiet går in i Rojava med en invasionsstyrka, eller om de får hållas med att bomba våra städer och högkvarter, säger Söder. (Rojava är det kurdiska namnet för syriska Kurdistan.)

Efter de ursprungliga attackerna den 25 april har våldet och bombningarna i gränsområdet fortsatt. Den turkiska militären meddelade exempelvis att den dödat 11 gerillasoldater när den svarade på YPG:s raketattacker den 28 april, medan YPG sade sig ha dödat 17 turkiska soldater i Efrin en dag tidigare. “Efter detta kommer ingen av den turkiska statens attacker att lämnas utan svar, och attackerna kommer att bemötas med starka svar”, sade den kurdiska gruppen i ett uttalande den 28 april.

Turkiet känner sig trängt

USA:s krav på att våldet måste upphöra har hittills ignorerats. Problemen har sin grund i Washingtons och Ankaras oförenliga bilder av vad YPG är och hur gruppen bör behandlas.

USA vill inte medge det, men YPG och dess politiska motsvarighet Demokratiska unionspartiet, PYD, är i själva verket syriska grenar av Kurdistans arbetareparti, PKK, vars långa och brutala gerillakrig i Turkiet har drivits fram av årtionden av antikurdisk politik hos turkiska regeringar.

Turkiet betraktar YPG:s och PYD:s växande inflytande i norra Syrien som ett allvarligt säkerhetshot, men USA vägrar erkänna banden mellan PKK och YPG-PYD. Ur turkisk synvinkel är det bara ett sätt att strö salt i såren. 

– PYD grundades på order av (PKK:s grundare Abdullah) Öcalan, säger Bünyamin Keskin, som nyligen utgav en rapport om gruppen hos SETA-stiftelsen, en tankesmedja som står nära den turkiska regeringen. 

– Det här är ingen hemlighet och man kan se det i flera av Öcalans egna texter, fortsätter Keskin.

– Med tanke på dess PKK-natur kan PYD-YPG varken vara en samarbetspartner för Turkiet, eller en granne, eller en aktör som kontrollerar närliggande regioner vid gränsen.

I augusti 2016 skickade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan in arméstyrkor i norra Syrien tillsammans med turkiskstödda arabiska och turkmenska syriska rebeller. Interventionen säkrade ett fotfäste för Turkiet i norra Syrien och har hindrat YPG från att koppla samman sina områden i nordöst med den isolerade enklaven Efrin i nordväst, men Erdoğan märkte snart att den inte gav honom det inflytande han hade hoppats på. Vägen vidare in i Syrien blockerades snabbt av ryska styrkor som samarbetade med den syriska regeringen och av amerikansk trupp som samarbetade med SDF/YPG. Den 30 mars i år förklarade Turkiet att interventionen var över, även om trupperna skulle stanna kvar inne i det erövrade området.

Sedan dess Turkiets syn på läget formats av händelseutvecklingen i framförallt två områden.

I Irak riktar sig mycket av Turkiets intresse just nu mot Sinjarområdet, som står i centrum för en inomkurdisk tävlan om inflytande mellan lokala PKK-anhängare och Ankaravänliga trupper från Kurdistans demokratiska parti, KDP. Deras fiendskap har sin egen logik, men Turkiet är angeläget om att hjälpa KDP driva bort sina rivaler.

Sinjar håller dessutom på att få ökad strategisk betydelse, i och med att den syriska regeringen och YPG sägs vara på väg att använda sina senaste landerövringar för att återöppna vägförbindelserna mellan Aleppo och det YPG-styrda nordöstra Syrien för första gången på fyra år. Om PKK säkrar kontroll över Sinjar och den irakiska regeringen till sist lyckas driva ut Islamiska staten från Mosul och det närliggande Tel Afar, kommer man att ha skapat en landförbindelse som löper hela vägen från den iranska gränsen genom Irak och Syrien och vidare till Libanon och Medelhavet, utan att passera något av de områden där Turkiet har inflytande.

PKK kommer att tjäna på detta både genom att man får en säker landrutt för handel och transporter till sina områden i Syrien, och genom att man kan använda sin nyckelposition i vägnätverket för att vinna politiskt inflytande.

I Syrien har Erdoğans blick fallit på Raqqa. Det är inte för att han fikar efter denna dammiga och problemtyngda provinsstad med någon särskild hetta, utan för att den har beståtts med orimligt stor symbolisk betydelse av att beskrivas som Islamiska statens “huvudstad”.

Att riva ner de svarta fanor som just nu fladdrar över Raqqa är att skriva in sig själv i historieböckerna, och Erdoğan har inte en tanke på att låta sin kurdiske fiende spela rollen som den riddare i glimmande rustning som dräper den jihadistiska draken och räddar den västerländska prinsessan – särskilt inte som han misstänker att detta kan komma att belönas med halva det syriska kungariket.

Trots det har YPG obönhörligt marscherat vidare mot Raqqa under hela våren, med stöd från amerikanska flygvapnet. Washington har viftat bort en rad alltmer orealistiska turkiska förslag om hur man ska kunna skaka fram en YPG-fri alternativ styrka att erövra staden med. Vid det här laget verkar Raqqa vara på väg att falla i kurdiska händer närmast nästan oavsett vad som händer; den enda trovärdiga ersättaren vore Assadregimen.

I Ankara upplever man att USA har fångat Turkiet i en ohållbar situation. I hjälplöst raseri tvingas man bevittna hur amerikanerna fortsätter att beskydda, göda och utvidga en PKK-vänlig enklav på Turkiets sydgräns. Det är denna strategiska fälla som den turkiske presidenten hoppas kunna bryta sig ur genom att slå till mot PKK-anhängare i Syrien och Irak och genom att hota med ännu en intervention i norra Syrien.

Vilken roll spelade folkomröstningen? 

Inrikespolitiken tycks ha spelat viss roll för att bestämma tidpunkten för Turkiets upptrappning. Redan i början av april sade Erdoğan att han var redo att beordra nya ingripanden i Syrien och Irak, men han var uppenbart orolig att han skulle irritera väljarna inför den folkomröstning om en ny grundlag som skulle hållas den 16 april, vilken syftade till att utvidga hans befogenheter som president. Trots att han utnyttjade undantagslagar och statliga resurser för att säkra sin seger vann Erdoğan i själva verket bara en knapp seger, med 51.4 procent som röstade för grundlagsreformen.

Den förre svenske Ankaraambassadören Michael Sahlin, som nu är knuten till Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, säger att den tunna segermarginalen är en “betydande besvikelse för Erdoğan” och kan tvinga presidenten utlysa nyval för att stärka sin ställning, vilket lär skrämma bort investerare och ytterligare försämra läget för Turkiets sjukliga ekonomi.

Erdoğans kurdiska motståndare i Syrien betraktar också resultatet med oro, fast av andra skäl. 

– När länder och ledare blir mer diktatoriska blir de farligare för alla, sade PYD:s Sheruan Hassan i en intervju i mitten av april. 

– Jag tror att den kommande perioden blir allt farligare för oss alla, på grund av det här diktatoriska sättet på vilket Erdoğan samlar makt, tillade Hassan.

– Jag tror inte att folkomröstningen gjorde någon drastisk skillnad för huruvida Erdoğan är fri att agera eller inte, sade den välkände turkiske journalisten och Mellanösternexperten Cengiz Çandar i en intervju före de senaste striderna.

Çandar menade dock att det snabba ryska och amerikanska stödet för folkomröstningsresultatet, vilket har förblivit kontroversiellt bland Erdoğans motståndare, kan ha uppmuntrat presidenten att gå på offensiven i Syrien. Erdoğans prioritet, sade han, skulle säkerligen vara att hejda de kurdiska framstegen.

Att bygga inflytande genom att skapa problem 

Turkiet står under press på flera fronter och dess strategiska läge försämras stadigt. Regeringen i Ankara verkar nu gå till våldsam handling främst för att man inte ser några andra alternativ, i hopp om att tvinga fram förändringar och vidga sitt inflytande, snarare än för att uppnå något specifikt slutmål. 

Upptrappningen medför helt egna fördelar. Att turkiska pansarfordon plötsligt rör sig mot gränsen har fått alla krigets parter att haja till och lägga om sina planer för att ta de turkiska hoten om fullskalig intervention med i beräkningen. 

– Om inte Erdoğan tyglas och stoppar sina attacker så kommer vi pausa Raqqaoffensiven för att befästa våra gränser mot Turkiet, säger SDF:s Jesper Söder. 

Men det är kanske precis vad Erdoğan vill höra. Genom att demonstrera att Turkiet kan hindra SDF från att fungera som USA:s partner i Raqqa, kan han kanske tillskansa sig det inflytande över den amerikanska Syrienpolitiken som han hittills har krävt men nekats.

Turkiets allt mer aggressiva militära hållning i Syrien och Irak tycks til syvende og sidst handla mindre om att tillfoga PKK materiella skador, än om att försöka tvinga fram politiska eftergifter från USA. Turkiet vill inte bara stoppa – eller åtminstone minska – det amerikanska stödet för PKK-grupperna, utan försöker också göra sin röst hörd i USA på flera andra punkter. Samtidigt som han ökade trycket längs den syriska gränsen informerade exempelvis Erdoğan en grupp gäster från en amerikansk tankesmedja att hans “krav nummer ett” är att USA ska lämna ut den Pennsylvania-baserade islamiske ledaren Fethullah Gülen, som han anklagar för att ha legat bakom kuppförsöket i juli 2016.

Ingen kan vara säker på hur långt han kommer att gå, men den 16 maj ska Erdoğan för första gången möta USA:s president Donald Trump – och till dess hoppas han sannolikt ha kunnat stärka sin förhandlingsposition betydligt i flera av de frågor som ska diskuteras.