Är EU:s måttfulla politiker en utrotningshotad art?

Låt oss ägna en medkänslans tanke åt Europas etablerade politiker. Nej, sådant hör man inte ofta. Politiker väcker sällan våra djupaste sympatier. Men dagens politiska klimat ger anledning till oro, eftersom etablerade mainstreampolitiker tvingas ut i omöjliga riktningar.

Å ena sidan angrips ledare av populistpartier, som utnyttjar djupt rotade utmaningar som samhället har att hantera. Å andra sidan hanteras de flesta av dessa bekymmer bäst genom europeiskt och internationellt samarbete. Migrationskrisen kan bara lösas genom kompromisser och hederligt samarbete om Europa ska förbli öppet. Finansiella problem kräver givande och tagande av långivare och skuldsatta länder. Att åtgärda klimatförändringarna kräver uppoffringar inom arbetsintensiva industrisektorer. Men att föreslå mer samarbete vinner man knappast några röster på, när måttfulla partier i hela Europa snabbt förlorar terräng inför en alltmer nationalistisk politik.

Den europeiska politiken vittnar om detta. Frankrike är mitt uppe i sin dégagisme  – ett populistiskt krav att ledare som är belastade av valda ämbeten ska kastas ut.  En lång rad veteraner av det traditionella snittet sitter nu i avbytarbåset, ersatta av två huvudkandidater – Marine Le Pen och Emmanuel Macron – som aldrig har innehaft en ledande position. Macron kvarstår, tillsammans med den svårt intrasslade François Fillon, som den ende företrädaren för etablerad fransk mainstreampolitik. Österrike har med ett nödrop lyckats behålla en traditionell politiker i presidentämbetet. Den formellt oberoende Alexander Van der Bellen var nära att besegras av sin högerradikale utmanare från Frihetspartiet, som samlade 46,7 procent av rösterna. Nederländerna, som är politisk trendskapare i Europa, ska snart välja mellan två kandidater från tidigare marginella partier – det ultraliberala VVD, nuvarande premiärminister Mark Ruttes parti, och högerextrema PVV, som leds av den populäre Geert Wilders. Wilders har ledningen med en agenda som kräver utvisning av muslimer och utträde ur eurozonen. Det en gång mäktiga holländska Arbetarpartiet (PvdA) förväntas falla från andra till femte plats i valet. Tysklands AfD (Alternativ för Tyskland) har fått ökat väljarstöd sedan 2013, särskilt på lokal nivå, genom agitation mot invandring och EU.

Allt går inte illa för dem som håller sig i mittfåran. Marine Le Pen förutses förlora mot antingen Macron eller Fillon om alla de etablerade partierna enas mot henne. Alexander Van der Bellen från De gröna ökade faktiskt sin väljarandel i det österrikiska presidentvalets andra omgång. Nederländernas högerextrema PVV har visserligen gått framåt i opinionsundersökningarna, men brukar prestera sämre på valdagen. Tyska AfD drabbades av ett bakslag i regionalvalen. Och Portugals uppåtgående Socialistparti har kanske utformat receptet för hur de etablerade politiska partierna åter ska få vind i seglen.

Innebär dessa händelser en omsvängning för de traditionella politikerna, eller bara en kort paus i en långsiktig nedgång? Faktum är att det nu är populisterna som bestämmer den politiska agendan – även om de inte innehar de politiska posterna. Den liberale Mark Rutte skrev nyligen en debattartikel i en holländsk dagstidning där han hutade åt nykomlingarna att ”bete sig som holländare eller lämna” – ett lån från Wilders populistiska handbok. Angela Merkel har hamnat på defensiven efter Tysklands populistiska flodvåg och ingått omstridda avtal med Turkiet om att stoppa invandringen. Och Marine Le Pen har redan omvandlat fransk politik genom att locka socialistiska arbetarväljare till Nationell fronten. Det finns klara belägg i Bryssel för att mycket få nya EU-program har utsikter att godkännas i ett läge då även traditionella politiker är rädda för att ge populistiska partier mer ammunition. Europa vänder sig inåt, blir nationalistiskt och defensivt i oroväckande fart.

Vad kan göras för att bryta denna utveckling? Hur kan politiker i mittfälten vända nedgången bland väljarna? Att begära ett ”starkare ledarskap” låter ihåligt, men det kan inte förnekas att de traditionella politikernas svaghet är självpålagd. I valet mellan pest och kolera har de duckat i stället för att ta initiativet. Vi har större behov än någonsin av modigt ledarskap, med principiellt ställningstagande för en öppnare attityd och en förklaring om varför samarbete i många fall är den enda vägen till en effektivare politik. Ärlighet skulle inte heller skada.

Globaliseringen har inte varit till fördel för alla; medelklassen har fastnat i status quo och den europeiska integrationen har fått vissa negativa effekter på tillväxten, vilket behöver ändras. Men budskapet är reform och inte reträtt, mer statsmannaskap och mindre anpasslighet. Valet står ofrånkomligen mellan Europas långa historia av blodiga territoriella konflikter och den senare historiens öppenhet och välstånd. Man kan bara hoppas att nästa omgång av europeiska val ska visa vägen mot det sistnämnda.