Iskall Putin utnyttjar väntläget i USA

När Vladimir Putin strax före jul höll sin årliga presskonferens var det en både självsäker och avspänd rysk president som framträdde.

Donald Trump hade nyligen valts till president i USA, och Putin hade svårt att dölja sin belåtenhet. ”Ingen utom vi trodde att han skulle vinna”, sa Putin.

Sedan dess har mer och mer avslöjats om en direkt rysk inblandning i den amerikanska valrörelsen hösten 2016. Både FBI och CIA har varit tydliga med att de anser ha bevis för att Rysslands genomförde hackerattacker som ledde till att dokument läcktes som svärtade ned Hillary Clinton. För närvarande pågår omfattande utredningar i den amerikanska kongressen om omfattningen av det ryska engagemanget i valkampanjen. Ytterst handlar det  inte om att ta reda på om Ryssland verkligen var inblandat. Nu gäller det snarare att klarlägga om den ryska hjälpen var avgörande, alltså om det var tack vare Ryssland som Donald Trump vann sin seger.

Kanske kommer det aldrig att klarläggas huruvida den negativa publiciteten kring Hillary Clinton till följd av läckorna var det som fick vågskålen att tippa över till förmån för Trump. Men betydde Putins uttalande på presskonferensen inte bara att Ryssland trodde att Trump skulle vinna, utan också att Ryssland visste att Trump skulle vinna?

Det kanske vi heller aldrig får veta. Men det är lätt att konstatera att Vladimir Putin var nöjd och lättad över att han kommer att ha med Donald Trump, och inte med Hillary Clinton, att göra. Hillary Clinton var sedan sin tid som utrikesminister avskydd i Kreml där man bland annat lastade henne för att ha legat bakom revolutionen mot Janukovitj på Majdantorget i Kiev på våren 2014.

Donald Trump däremot uttryckte i valrörelsen ofta sin beundran för Vladimir Putin, och han utnämnde ministrar och nära rådgivare som var kända för goda kontakter i Moskva och som uttalade sig för varmare och närmare relationer med Putins regim.

Putin vid sin årliga presskonferens dagen före julafton 2016. Foto: Shutterstock

Så när Putin visade självförtroende och belåtenhet på sin presskonferens tolkades det allmänt som ett uttryck för att den ryske presidenten ansåg att utvecklingen i omvärlden har gått hans väg på senare tid. I Syrien har Ryssland visat, efter de urskillningslösa bombningarna mot Aleppo, att det inte kan bli något slut på kriget om inte Ryssland får vara med och sätta tonen i kommande fredsförhandlingar. Putin bombade sig till förhandlingsbordet. Med Turkiets president Erdoğan har relationerna värmts upp. Förhållandet till Iran är bättre än på länge.  Och i Europa hoppas Putin på fortsatta framgångar i arbetet på att försvaga sammanhållningen inom EU genom stödet för nationalistiska och populistiska regeringar och partier. Målet är att splittra EU:s medlemsländer så att enigheten om att behålla sanktionerna mot Ryssland upphör.

När det gäller annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina går den ryska politiken för närvarande ut på att vänta tills omvärlden tröttnar på att bestraffa Ryssland. Krim är för alltid återbördat till Ryssland; det budskapet hamrades senast in av utrikesminister Sergej Lavrov när han cyniskt utfärdade en inbjudan till Margot Wallström att besöka ”denna ryska region”.

I östra Ukraina är det uppenbart att Moskva kan vrida upp eller dra ned den brinnande lågan i det pågående kriget efter behag. Tre års krig har nu krävt mer än 10 000 människors liv, och några tecken på att villkoren i Minskavtalet från februari 2015 på allvar skulle börja uppfyllas syns inte (se faktarutan).

Vapenvilor ingås, men varken den ukrainska sidan eller separatistregeringarna i Donbass är redo att börja förverkliga de politiska villkoren för att den militära konflikten ska upphöra. Moskva finansierar i praktiken utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk, och så länge det politiska och ekonomiska stödet från Ryssland fortsätter, blir det ingen lösning. Putins regim förefaller nöjd med att östra Ukraina förblir en frusen konflikt och att hela världen får se att regeringen i Kiev inte har kontroll över hela landets territorium.

Mycket tyder på att Moskva har bestämt sig för att helt enkelt vänta ut Petro Porosjenkos regering i Kiev och att man räknar med att den kommer att försvinna antingen i nästa val eller i en kupp och sedan ersättas med en mer Rysslandsvänlig regim. Det officiella ryska språkbruket är ju att en junta genom en kupp tog makten i Kiev för tre år sedan, och man ignorerar att både president och regering i Ukraina är folkvalda.

Under presskonferensen i Moskva efter Margot Wallströms samtal med Sergej Lavrov uttalade sig den ryske utrikesministern närmast hatiskt om ”de nuvarande ukrainska myndigheterna” som han anklagade för att tolerera att ryssar behandlas illa i Ukraina och att hålla tyst när nynazister jublar över att ”de som försvarar det ryska språket och rysk kultur i Ukraina dödas eller dör”. Det är ett barbariskt och omänskligt uppträdande men inte längre förvånande med tanke på vad som sker i Ukraina, sa Lavrov.

Men det mest illavarslande för Porosjenkos regim i Kiev var kanske att Lavrov tyckte sig se en utveckling där ”de så kallade europeiska värderingar som de nuvarande ukrainska ledarna förespråkar inte är något att offra nationella intressen för”. I klartext betyder det att den ryska regeringen anser att allt fler länder i Europa har förstått att det är viktigare att prioritera sina egna intressen – och med det menas att tina upp relationerna med Ryssland – än att fortsätta att stödja Porosjenko i Kiev. Tydligare kan det knappast sägas att Ryssland kallt räknar med att EU:s uppbackning av den demokratiskt valda regeringen i Ukraina ska upphöra när egenintresset tar över.

Det viktigaste för Vladimir Putin är ändå just nu hur förhållandet till den nya administrationen i Washington utvecklas. Valet av Donald Trump hälsades med jubel av bedömare och experter i Moskva, och även regeringsföreträdare hade svårt att dölja sin belåtenhet.

Men efter hand har entusiasmen svalnat när tunga företrädare för Trumps administration som vicepresident Pence, försvarsminister Mattis och utrikesminister Tillerson alla har försäkrat USA:s allierade i Europa att USA inte kommer att vackla i sitt stöd för den transatlantiska alliansen. USA kommer inte att förbättra sin relation med Ryssland till priset av en försvagning av det starka stödet för Nato och EU, var budskapet från Trumps betrodda män, och det var inte riktigt det som Moskva hade räknat med att få höra.

Problemet för både Putin och Västeuropa är att det fortfarande kommer så många motstridiga signaler från den nya administrationen i Washington. Även efter lugnande och återhållsamma uttalanden från Pence, Mattis, Tillerson och den nya FN-ambassadören Haley kvarstår frågetecknen kring vad Trumps regering egentligen vill med relationen till Ryssland. Vem är det som talar för president Trump? Är det de republikaner som företräder en traditionell djupt skeptisk attityd mot Ryssland, eller är det de ideologiska hetsporrarna med chefsstrategen Steve Bannon i spetsen? Bannon har uttalat sig föraktfullt om den säkerhetsordning som uppstod i Europa efter det kalla krigets slut och därmed uttryckt samma inställning som Vladimir Putin.

Den medarbetare till Trump som föreföll vara mest prorysk, alltså den nationelle säkerhetsrådgivaren Mikael Flynn, avskedades efter sina kontakter med Rysslands Washingtonambassadör. Men har Moskva ändå kvar sympatiskt inställda krafter i Trumpadministrationen? Det är framför allt kring utrikesminister Rex Tillerson som det har rests frågetecken. Tillerson fick som vd för Exxon Mobil en vänskapsorden av Putin, och han är personlig vän till Igor Setjin, chef för det stora statliga oljebolaget Rosneft. Setjin är en av de viktigaste maktspelarna i Moskva. Han har samma KGB-bakgrund som Putin, och av de lojala männen runt den ryske presidenten anses Setjin vara den som är allra mest lojal och inflytelserik. Vad kommer det att betyda att amerikanska UD nu leds av en person som både Setjin och Putin ser som en nära vän?

På många håll i Europa, och inte minst i länder som under det kalla kriget lydde under Moskva som Ukraina och Baltikum, finns en stark oro för att Trump och Putin ska komma fram till en gemensam geopolitisk syn som går ut på deras egna nationella intressen sätts i första hand. Ryssland hoppas att USA under Trump ska respektera det ryska kravet på intressesfärer och inflytande i ”det nära utlandet”. Och kanske hoppas president Trump på fördelaktiga affärsuppgörelser med Ryssland i utbyte.

I bakgrunden finns också spekulationerna om att Putins Ryssland har någon sorts hållhake på Donald Trump och att det snart är payback time ur Moskvas synvinkel. Det behöver inte handla om att ryska säkerhetstjänster är i besittning av ”kompromat”, alltså komprometterande uppgifter, om vad Trump har haft för sig vid tidigare Moskabesök. Det kan helt enkelt handla om det ryska agerandet med hackerattacker mot demokraterna under valrörelsen i USA. Ryssland ingrep för att hjälpa Trump till segern. Nu förväntar sig Moskva gentjänster.

Mot signalerna om en mjukare amerikansk linje mot Ryssland med Donald Trump står alltså försäkringarna till Natoallierade och till EU om att USA:s stöd och solidaritet inte kommer att svikta. Och mot farhågorna för att USA kan komma att erkänna Rysslands rätt till Krim står ett Twitter-uttalande från Trump om att ”Krim togs av Ryssland”.  Vita Husets talesman Sean Spicer har sagt att sanktionerna kommer att vara kvar tills Krim har återlämnats till Ukraina.

Med så många motsägelsefulla besked från den nya amerikanska administrationen inväntas naturligtvis det första mötet öga mot öga mellan Donald Trump och Vladimir Putin med spänning och intresse från en hel värld. Ska frågetecknen om Donald Trumps inställning till Vladimir Putins regim rätas ut i samband med det mötet? Det är knappast troligt att Trump reser till Moskva när han första gången ska träffa Putin, snarare äger mötet rum någonstans i tredje land.

Då kommer den iskallt beräknande före detta KGB-mannen Vladimir Putin, med 17 års erfarenhet av att leda Ryssland och av internationell storpolitik på högsta nivå, att sätta sig mitt emot affärsmannen Donald Trump, en nybliven president utan någon erfarenhet av att inneha ett politiskt ämbete och dessutom ofta beskriven som oberäknelig och utan impulskontroll. Det mötet kan få avgörande betydelse inte minst för Europa för åratal framåt.