Kan en tradition av konsensus överleva Nedeländernas val?

Aldrig förut har det internationella intresset för ett val i Nederländerna varit så stort. Det är lätt att förstå varför. Parallellerna mellan Geert Wilders och Donald Trump är lätta att se; i allt ifrån åsikter om islam till förkärlek till Twitter liknar de varandra. Dessutom har det här valet framställts som en temperaturmätning inför andra kommande val i Europa i år. Skulle den populistiske kandidaten vinna över etablissemanget även här?

Nu vet vi att valet inte blev någon succé för Geert Wilders och hans Frihetsparti (PVV). PVV brukar backa i opinionsmätningarna ju närmare valet kommer och så skedde även i år. Även om partiet får fler mandat än 2012 når det inte upp till 2010 års rekordnotering. Valets stora vinnare är istället det gröna partiet (GL) som nästan fyrdubblade sitt stöd. GL:s ledare Jesse Klavers har också liknats vid nordamerikanska politiker, som Bernie Sanders och Justin Trudeau. Partiets ”meet-ups” har samlat tusentals deltagare och vallokalsundersökningen tyder på att GL lockat många unga och välutbildade väljare. Klavers hade under valkampanjen en uttalad ambition att föra in GL i regeringsställning för första gången, gärna med honom själv som premiärminister.

En annan vinnare i onsdagens val är premiärministern Mark Rutte och det liberala partiet VVD som han leder. Trots att partiet backade rejält och tappade åtta mandat jublades det på valvakan när resultaten rapporterades. För det första var tillbakagången betydligt mindre än väntat och partiet blev med god marginal det största. Länge var det osäkert om VVD eller PVV skulle bli största partiet och så sent som dagen före valet förutspådde opinionsmätningarna en förlust på ungefär 15 mandat. För det andra pekar allt på att Rutte kommer att kunna fortsätta som premiärminister ännu en mandatperiod.

Nederländerna styrs i princip alltid av en koalitionsregering. Traditionellt brukar det största partiet alltid ingå i regeringen och ofta inneha premiärministerposten. Den stora frågan är vilka partier utöver Ruttes parti som ska ingå i regeringen. VVD-ministern Edith Schippers fick dagen efter valet uppdraget att sondera terrängen och ska på onsdag presentera tänkbara koalitionsförslag för parlamentet.

För att bilda en majoritetsregering krävs 76 av parlamentets 150 mandat. Det faktum att inget av de andra partierna vill samarbeta med PVV begränsar möjligheterna. Den kommande koalitionen behöver politisk bredd och att förhandla fram ett gemensamt politiskt program kan ta tid. Socialliberala D66 och kristdemokratiska CDA är sannolika koalitionspartners till VVD, men de har bara sammanlagt 71 mandat. Ett alternativ är att även bjuda in GL, ett annat att ta med ett eller två av de mindre kristna partierna. Eftersom båda de alternativen är problematiska spekulerar nederländska medier i att det kanske kommer att sluta med en minoritetsregering som får söka stöd hos olika partier i parlamentet. 

Och partier finns det gott om i parlamentet, hela 13 partier har fått mandat. Det största partiet har inte fått mer än 21 procent; sex partier har mellan fem och tretton procent vardera och ytterligare sex partier är mycket små med någon procent av rösterna och några få mandat. De traditionellt stora partierna har gått bakåt kraftigt de senaste valen.

Socialdemokratiska PvdA:s resultat kan inte beskrivas som annat än katastrofalt. Inget parti har någonsin förlorat så många mandat i ett nederländskt val, och PvdA är nu markant mindre än såväl de gröna GL som socialistpartiet SP. Kristdemokratiska partiet CDA gick visserligen framåt jämfört med 2012, men gårdagens resultat var ändå det näst sämsta i partiets historia.

På ett sätt är detta inte något nytt. Nederländerna har ett av världens mest proportionella valsystem och har alltid haft många småpartier. Det fungerar eftersom det finns en stark tradition av konsensuspolitik och kompromiss. Enstaka partier som vägrat förhandla utan istället sett det som sin roll att föra fram sina principer i parlamentet har ofta funnits, men de har alltid varit små.

Det som förändrats de senaste mandatperioderna är att de partier, som inte är med och kompromissar om regeringsbildning eller lagstiftning, ökat i både antal och mandat. I årets val finns många exempel. Förutom PVV som är isolerat av de andra partierna har SP uteslutit att sitta i en regering tillsammans med VVD, seniorpartiet 50+ tänker inte stödja en regering som inte lovar att sänka pensionsåldern och djurrättspartiet PvdD har traditionellt inte velat delta i kompromisser om sina hjärtefrågor, för att nämna några exempel. Det ökar pressen på de återstående partierna att kompromissa och kanske sätta sig i en regering med partier vars ideologi de inte egentligen gillar.

Partier, som väljer att ingå sådana kompromisser, brukar argumentera att detta är det ansvarsfulla sättet att agera. Landet måste regeras på något sätt och genom att delta i kompromisser kan man flytta politiken i sin egen riktning. Men de senaste valresultaten antyder att väljarna inte är övertygade av det argumentet. Paradexemplet är PvdA som 2012 gick i koalition med VVD och blev tvungna att gå med på tuffa och impopulära nedskärningar. När de kritiserats av andra vänsterpartier under valrörelsen har försvaret varit att nedskärningarna ändå skulle kommit och att PvdA minsann tog ansvar under den ekonomiska krisen till skillnad från oppositionspartierna. Väljarna delade uppenbarligen inte denna uppfattning.

Och kanske är det minskade utrymmet för omhuldandet av kompromisser och konsensus den viktigaste trenden i nederländsk politik. För det går inte i längden att ha så många partier om de inte vågar ta risken att sätta sig i en koalitionsregering eller vika en tum från det egna partiprogrammet. Ständiga regeringskriser och handlingsförlamning är en uppenbar risk.

Inom partiforskningen diskuteras ofta risken av att allt för nära samarbete mellan de etablerade partierna skapar utrymme för missnöjesröstning och populism. Och visst går det att se spår av det i Nederländerna – inte bara i rösterna på den ständige outsidern Wilders, utan också på att det nya partiet Forum för Demokrati (FvD) fått mandat genom att lova att bryta upp ”partikartellen”.

Men de flesta mandat som de traditionella regeringspartierna tappat har gått till partier som inte är lika svåra att se som tänkbara koalitionspartner, även om några av dem i dagsläget ställer tuffa krav.

Huruvida den nederländska konsensusmodellen i längden kommer att överleva beror till stor del på hur de partier, som nu vuxit, ställer till frågan om regeringssamverkan och policykompromisser – och givetvis på hur väljarna reagerar.