Klasshat och korruption präglar Brasilien

I början av februari i år fick Brasiliens tidigare president Lulas livskamrat och fru Marisa Letícia da Silva en hjärnblödning. Under några dagar svävande hon mellan liv och död innan hon tragiskt avled. Några av de läkare som behandlade henne publicerade datortomografibilder av hennes skadade hjärna på internet och några representanter från en extrem högergrupp sägs också ha samlats utanför sjukhuset där hon behandlades och skanderat: Måtte hon dö!

I ett av begravningstalen sade Lula att hans fru dog i djup sorg på grund av de orättvisa korruptionsanklagelserna mot dem båda. I sociala medier cirkulerade istället olika historier kring Lulas utomäktenskapliga affärer vilka påstods vara den egentliga anledningen till hennes hjärnblödning. Händelserna i samband med Marisa Letícias död är ett ogenerat uttryck för det klasshat som alltid funnits i skymundan i Brasilien.

Lula da Silva hoppas göra comeback i presidentvalet 2018. Foto: Gero Rodrigues/Shutterstock

Efter att president Dilma Rousseff avsattes i en uppmärksammad riksrättsprocess i slutet av augusti förra året har motsättningarna i landet skärpts och klasshatet visas nu öppet.

När Dilma avsattes övertogs makten av hennes vicepresident Michel Temer från det traditionella center-högerpartiet PMDB, som var en del av den gamla regeringskoalitionen med Dilmas parti Arbetarpartiet, PT. Det var Lula da Silva, PT:s legendariske ledare, och sedan Dilma Rousseff som under mer än 13 år ledde Brasilien som presidenter och med en omfattande tillväxt av ekonomin i ryggen genomförde omfattande sociala reformer och förbättrade levnadsförhållandena för stora grupper fattiga i landet.

Processen uppmärksammades inte bara i Sydamerika utan Lula blev en respekterad politisk ledare i stora delar av tredje världen. Det var när den ekonomiska tillväxten avstannade som ett resultat av vikande råvarupriser i världsekonomin och när en omfattande korruptionshärva, finansierad med resurser från det halvstatliga oljebolaget Petrobras, avslöjades 2014 som stödet för Dilmas regering kraftigt minskade. (För en närmare beskrivning av detta se min tidigare artikel i Utrikesmagasinet: Svåra utmaningar för Brasilien efter Rousseff).

Mer än ett halvår efter avsättningen av Dilma är Brasilien ett politiskt synnerligen polariserat land. Klassklyftorna har alltid varit omfattande även om de minskade under de år som PT satt vid regeringsmakten. Med den ekonomiska recessionen har arbetslösheten vuxit kraftigt och antalet fattiga under den nationella fattigdomsgränsen förväntas öka med 2,5 miljoner i år enligt en nyligen publicerad studie av Världsbanken. Under de ekonomiska framgångsåren och de olika sociala reformer som ökade den sociala integrationen var samhällsklimatet ett annat.

Nu kan överklassen ogenerat utrycka det klasshat som alltid funnits i skymundan. Officiellt anser PT att avsättningen av Dilma Rousseff i själva verket var en statskupp som berövade PT den presidentmakt som man vunnit i legitima val. Alla försök till politisk dialog mellan regeringen och PT har i stort sett varit omöjliga efter detta. PT är nu helt ointresserat av några som helst kompromisser i den brasilianska kongressen inför de stora ekonomiska utmaningar som landet står inför.

Resultatet i kommunalvalen i oktober förra året blev en katastrof för PT med ett röstetal för hela landet som bara motsvarande 40 procent av det man fick vid kommunalvalet 2012. Detta kommenteras emellertid knappast offentligt och anses inte vara en bekräftelse på att stora grupper vänt partiet ryggen som en följd av den ekonomiska krisen och PT:s inblandning i den stora politiska korruptionshärvan.

Hittills har det gjorts mycket få försök till offentlig självkritik, där PT tagit ansvar för sina misstag i den ekonomiska politiken eller sin del av ansvaret för den omfattande politiska korruptionen. Istället har man iklätt sig en ganska bekväm offerroll, där försvarslinjen är att alla anklagelser mot Lula i de fem olika rättegångsprocesser, som nu pågår mot honom, enbart skulle vara utryck för politisk förföljelse. Lula ska istället lanseras som kandidat i presidentvalet 2018 redan vid den planerade partikongressen i april i år.

Internt inom partiet förlorar de mer socialdemokratiskt inriktade krafterna terräng medan vänsterfalangen stärker sin ställning. Vänsterkritiken går ut på att det brasilianska folket inte mobiliserats tillräckligt och samarbetet med folkliga organisationer inte getts tillräcklig prioritet. Lula har hittills stått ovanför de interna ideologiska motsättningarna trots att han de facto i den praktiska regeringspolitiken under 2003–2010 i många avseenden förde en resultatinriktad socialdemokratisk politik, som innebar många kompromisser både med kapitalet och oppositionen. Dilma förespråkade under sina två regeringsperioder kanske något mera statlig intervensionism än Lula, men hennes personlighet och ointresse för dialog och kompromisser bidrog ännu mer till ett intryck av att hon stod mer till vänster. Inför perspektivet att Lula ska lanseras som presidentkandidat har det hittills offentligt förts väldigt lite diskussion om vilka lärdomar som ska dras av PT:s tid vid makten och vilket program som nu ska vara utgångspunkten för denna kandidatur.

Dilma Rousseff – mer vänster än Lula? Foto: Senado Federal/Shuttestock 

Sedan 2014 domineras det politiska livet i Brasilien av den stora och växande politiska korruptionsskandal som går under namnet Lava Jato, på svenska biltvätten, vilken utan tvekan är den största korruptionsskandalen i Latinamerikas historia. Då avslöjades att landets stora byggföretag systematiskt saltat räkningar, som betalats av det halvstatliga oljeföretaget Petrobras under många år. Mutorna fördes genom ett antal personer i Petrobras ledning och i byggbolagen vidare till enskilda politiker i central ställning i både PT och de flesta av de stora partier som idag utgör regeringskoalitionen under Temers ledning. Pengarna har både hamnat i enskilda fickor, förstärkt partikassorna och finansierat valrörelser. De högsta cheferna för de stora byggnadsföretagen sitter i fängelse sedan en tid tillbaka och företagen är förhindrade att utföra nya uppdrag åt staten innan brottsutredningen avslutats, vilket ytterligare förstärkt lågkonjunkturen.

Utredningarna leds av domaren Sérgio Moro i delstaten Curitiba, men anklagelser mot sittande politiker, som har konstitutionellt skydd, måste behandlas av Högsta domstolen. Flera av de politiker och företagschefer som är under förundersökning eller redan är dömda till långa fängelsestraff väljer att ändra sina vittnesmål och berätta hela sanningen mot att deras straff reduceras. Enligt denna speciella juridiska möjlighet, på portugisiska delacões premiadas, vittnade senast de 77 högsta cheferna i det jättelika byggföretaget Odebrecht med över 120 000 anställda med en omfattande utlandsverksamhet.

Vittnesmålen är fortfarande hemligstämplade men många av uppgifterna har läckt till pressen. Enligt några av dessa betalade företaget under åren 2006–2014 motsvarande nära 40 miljarder kronor i mutor varav 60 procent i Brasilien och resten i ett tiotal andra länder. Tre av de ministrar som Temer utnämnt till sin regering har redan tvingats avgå sedan det framkommit att de varit inblandade i korruptionshärvan och förundersökningar startas nu mot ytterligare fem ministrar som en följd av de nya vittnesmålen. Förundersökningar inleds också i flera andra länder mot politiker i mycket central ställning, som nämnts i vittnesmålen, bland annat före detta eller sittande presidenter.

Dilmas valkampanj 2014 finansierades av omfattande bidrag från Odebrecht enligt flera olika vittnesmål. Temer och Dilma ställde dessutom upp på samma valsedel vilket i detta sammanhang har stor politisk sprängkraft. Temer nämns i flera utredningar som mottagare eller förmedlare av partibidrag. Mot denna bakgrund pågår samtidigt en utredning i Högsta valdomstolen, vilket kan leda till att 2014 års valresultat ogiltigförklaras samt tvinga Temer att lämna presidentposten. Som ett resultat av de nya vittnesmålen kommer totalt över hundra politiker att vara föremål för förundersökning! 

Att denna politiska dynamit upptar det mesta av de idag ledande politikernas tid är lättförståeligt. De långsiktiga perspektiven försvinner lätt och all kraft ägnas åt kortsiktig politisk överlevnad.

Parallellt med detta pågår försök att hantera en del av landets större strukturella politiska problem. Genom beslut i HD begränsades den externa finansieringen av partiernas valrörelser markant redan i kommunalvalet i oktober 2016, men mycket återstår fortfarande att göra för att minska beroendet av externa bidrag genom att bland annat minska kostnaderna för valrörelser och partiernas verksamhet överlag. Förslag har också presenterats av de större partierna i kongressen för att avsevärt minska antalet partier som är representerade där och som idag uppgår till hela 29 stycken. Målet är att försöka få ned antalet till färre än tio för att på så sätt förbättra förutsättningar att skapa hanterbara majoriteter till stöd för sittande regeringar. Men någon majoritet finns ännu inte för dessa förslag. Mycket politiskt kohandlande återstår och frågan är vad som är möjligt att genomföra före kongress- och presidentvalet nästa år.

I olika politiska läger reses också frågan om hur oberoende rättsväsendet egentligen är mot bakgrund av dess centrala betydelse i dagens politiska situation. Att det under utredningens gång har gjorts flera övertramp mot Lula av Sergio Moro och hans medarbetare  framstår som klart. Men samtidigt har HD också markerat sin självständighet vid flera tillfällen både mot regeringen Temer och kongressen.

Frågan är snarare om HD medvetet skulle försätta i landet i en situation där den nye presidenten också tvingas att avgå, vilket skulle skapa ekonomisk och politisk osäkerhet, eller om man istället väljer att försena förundersökningar och domslut så att de anpassas mer i tid till president- och kongressvalet nästa år. En minst lika stor fråga är vilka kandidater som de olika partierna kommer att lansera i nästa val på grund av Lava Jato. De flesta ledande politikerna i de större partierna är idag föremål för förundersökningar eller hotas av sådana. Om de döms är de förhindrade att kandidera i val. Trots den stora osäkerheten om vilka politiker som kan ska ställa upp i presidentvalet 2018 är det fortfarande Lula som leder de opinionsundersökningar som redan nu görs inför valet. I den senaste mätningen i februari fick han 30 procents stöd.

Mot denna bakgrund är det mer än naturligt att politiker och politik inte står högt i kurs idag hos den vanlige brasilianaren. Det drabbar speciellt PT, som bildades 1980 för att göra politik på ett annorlunda och hederligt sätt. Den stora frågan är hur det kommer att påverka den politiska kulturen i landet på sikt. Kan Lava Jato bli ett politiskt reningsbad för Brasilien, startpunkten för politik på ett hederligt sätt utan stora mutor och företagsbidrag?

Eller kommer den omfattande politiska korruptionen istället att utnyttjas av en brasiliansk Trump som vinner en jordskredsseger, men som inte förändrar förutsättningarna för hur brasiliansk politik ha bedrivits i modern tid? Att Temers impopulära regering enbart är en övergångsregering framstår som klart. Men frågan är vad den är en övergång till istället.