Lågt oljepris skapar öppning för saudiska kvinnor

–  Ingen förstår egentligen vart det här samhället är på väg, säger Aziza al-Yousef.

Hon är pensionerad universitetslektor och kvinnorättsaktivist och tar emot i sitt rymliga hem i den saudiarabiska huvudstaden Riyadh. Tre generationer lever under samma tak, ett av hennes barnbarn leker med ett dataspel vid hennes fötter, medan de asiatiska hembiträdena slamrar i köket. 

–  De islamiska fundamentalisterna ligger lågt just nu, fortsätter Aziza al-Yousef som tror att det beror på att Saudiarabien måste locka till sig fler utländska företag. Förra året drog hon igång en kampanj mot det manliga förmyndarskap som alla kvinnor i kungariket formellt måste underkasta sig – en kampanj som resulterade i tusentals namnunderskrifter som hon sedan fick posta till kung Salmans kansli.

Fram tills idag har Saudarabiens oljeekonomi varit helt statsdominerad. Och det är oljan som står för 80 procent av BNP.

Men nu är målet att skapa större mångfald i näringslivet och att få ut saudierna – även kvinnor – på arbetsmarknaden, där migrantarbetare är i majoritet.

I takt med de sjunkande oljepriserna är det styrande kungahuset piskat att klara omställningen. Annars kommer valutareserven att tömmas, budgetunderskottet att skjuta i höjden och arbetslösheten att öka. Då måste de styrande svara med drastiska nedskärningar och betydligt högre skatter än vad som nu förannonserats. Detta i ett land vars medborgare aldrig tidigare betalat skatt.

I Saudiarabien finns varken mötesfrihet, föreningsfrihet eller yttrandefrihet. Regimkritiker straffas obarmhärtigt och det är tabu att avslöja korruption i samhällstoppen. Än mindre går det att ifrågasätta islam eller Guds existens. Avfällighet från islam kan bestraffas med döden. Landets monarki är grundad på ultrakonservtiva, wahhabitiska värderingar – en sträng sunnitisk salafism. Kungahuset är i sin tur beroende av stöd från landets mäktiga islamiska rättslärda. Dessa är mestadels ärkekonservativa, ofta från den släkt som i mitten av 1700-talet slöt en pakt med en anfader till huset Saud. Ur denna pakt hämtar dagens kungahus, med kung Salman och tusentals prinsar och prinsessor, sin legitimitet. Men för att Saudiarabien ska kunna moderniseras måste kungen och de ledande prinsarna nu hålla de rättslärda stången.

Och något hänt sedan jag var här senast. På restaurangen jag äter lunch på i Riyadh hörs en obestämbar muzak som bakgrundsmusik. För några år sedan hade en sådan sak kunnat leda till att den religiösa polisen, mutawwa, stormat in och satt skräck i gästerna och eventuellt också arresterat personalen då musik uppfattas som djävulens verk enligt de wahhabitiska puritanerna.

För några år sedan såg jag dessa fruktade moralpoliser göra en räd på bokmässan i Riyadh i syfte att hindra att män och kvinnor möttes kring bokstånden. När dessa religiösa poliser – igenkännbara genom sina oklippta skägg, långskjortor som slutar ovanför anklarna, sandaler och huvuddukar – tågade in gick det som en elektrisk stöt genom lokalen. Alla, även arrangörer från kulturministeriet, tvingades backa.

Den här gången råkar jag inte på några moralpoliser och numera har de inte heller rätt att gripa människor, vilket gör luften lättare att andas. Saudiska reformvänner ser det som ett exempel på att regimen kan pressa fundamentalisterna åt sidan, bara den vill.  

En ung saudiska lyfter bort sjalen från håret, beställer en italiensk risotto och smaksätter sin sallad med lunchställets bästa dadelvinäger. 

– I Saudiarabien finns det många olika åsikter som bubblar under ytan, säger hon och syftar främst på dem som inte tycker att landet är tillräckligt islamiskt. Några av dem har anslutit sig till terrornätverket IS. Bland saudiska IS-resenärer märks kvinnor i yngre medelåldern, som vänt kungariket ryggen för att vara med om att bygga upp ett Utopia i det självutnämnda kalifatet i Syrien och Irak.

– De har rest dit medvetet och tagit sina barn med sig, säger hon.

Religiöst konservativa är i majoritet i Saudiarabiens inland där huvudstaden ligger. Innan mitt lunchsällskap kliver ut på gatan in i en väntande bil lägger hon sjalen över huvudet. Västerländskor behöver inte det, men även liberalt sinnade saudiskor gör nästan alltid så i offentligheten för att inte väcka uppmärksamhet.

Den som är ansvarig för omstöpningen av landets ekonomi är den vice kronprinsen Mohammed bin Salman. Men om hans ”Vision 2030” ska uppfyllas måste också kvinnors sysselsättningsgrad öka från 22 till 30 procent. Hur är det möjligt i ett land utan kollektivtrafik om inte kvinnor får rätt att köra bil? De som har råd är nu hänvisade till privatchaufförer, medan andra får förlita sig på att deras manliga familjemedlemmar kör dem.

Under mitt besök hör jag rykten om att bilkörningsförbudet för kvinnor kan vara på väg att rivas upp. Men en pionjär, fotografen och terapeuten Madeha al-Ajroush, som var med om den första aktionen när kvinnor satte sig vid ratten 1990, säger luttrad att hon hört sådana rykten i 27 år. Men det finns två platser i landet där kvinnor redan kan sätta sig bakom ratten. Den ena är inne på Saudi Aramcos huvudkontor i Östra provinsen, nära Persiska viken. Den andra är på det tekniska elituniversitetet KAUST, King Abdullah University of Science and Technology, som ligger nära Röda havet och Saudiarabiens mest öppna stad, Jidda.

Både KAUST och Saudi Aramco har också biografer - något som är förbjudet i resten av samhället. På KAUST sker föreläsningarna och labb i könsblandade miljöer och där slipper kvinnor bära den annars obligatoriska fotsida abayan.

Även Aziza al-Yousef har noterat en uppluckring i samhället. Hon berättar om mötesplatser dit det kommer food trucks på helgerna så att familjer fritt kan umgås.

–  Det är svårt att tro att man är i Saudiarabien och inte i Libanon eller Egypten när man ser det. Kvinnor går klädda i hijab, men utan ansiktsslöja. En del flickor har bara sjal över håret. Unga volontärer av båda könen ser till att allt flyter på. Så är det numera varje helg på några ställen i landet.

För att motverka att saudier gör av med sina pengar i grannländerna under helgerna, har en ny myndighet för nöjen skapats för att förse medborgarna med förströelser. Den unga befolkningen är uppkopplad mot världen, och om det inte finns rekreation för dem på hemmaplan söker de sig utomlands.

I hamnstaden Jidda vid Röda havet hölls i februari en Comic con-mässa där publiken klädde ut sig till en mängd olika seriefigurer. Ungefär samtidigt arrangerades en konsert med den populäre saudiske sångaren Mohammed Abdo. Tusentals kom, alla män. Stormuftin, landets högste sunnitiske rättslärde, fördömde konserten men åkte på ett nytt bakslag när en ny konsert hölls i Riyadh ett par veckor senare, denna gång för en kvinnlig publik.

Men det manliga förmyndarskapet är alltjämt en bromskloss för samhällets utveckling.

Kvinnor i alla åldrar måste ha en manlig släkting som mellanhand i kontakter med myndigheter, trots att unga saudiska kvinnor i genomsnitt har högre utbildningsnivå än männen och trots att många män också är för ökad jämställdhet. Kungamaktens motargument till att göra kvinnor till fullvärdiga medborgare är att deras konservativa samhälle inte är moget ännu. 

Jag har mött världsvana och priviligierade saudiska kvinnor som kallar förmyndarskapet för en ”icke-fråga”. Det är kvinnor som inte möter några hinder i sitt eget privatliv eller karriär eftersom de råkar vara födda i mer öppensinnade familjer där inte männen begränsar deras liv. Men när jag nämner dessa attityder för kvinnorättsaktivisten Aziza al-Yousef blixtrar det till i hennes ögon.

– Även för mig är förmyndarskapet på sätt och vis en icke-fråga. Vet du varför? För att jag var enda dottern till mannen där borta, säger Aziza och pekar på ett porträtt av sin bortgångne far iklädd traditionell klädsel.

–  Han behandlade mig inte som om jag var mindre värd än mina bröder, och min man har inte aldrig heller agerat som min förmyndare. Och bilkörningsförbudet drabbar inte mig som person. I mitt företag har vi 15 anställda chaufförer, så jag kan alltid ta mig dit jag vill.

Men om berättar om andra ömmande fall, som en saudisk doktorand i USA, som inte vågar åka hem sedan hennes pappa dött och förmyndarskapet gått över till farbröderna. 

–  Tänk förnedringen att behöva vädja om att få fortsätta sina studier eller be om att få ett nytt pass. Att generalisera utifrån egna erfarenheter är själviskt.