Förklara vad som menas med modeordet populism

Under 2016 talade alla om populism. Brexit och Trump, Ungern och Polen, Front National, Femstjärnerörelsen , Podemos, Syriza och Alternative für Deutschland – detta och mer sades vara uttryck för en populistisk våg. Det var som om begreppet populism hade en tydlig och för alla uppenbar mening.

Även i Sverige blev populism begreppet på modet. Enligt databasen Mediearkivet förekom ordet populism med böjningsformer och sammansättningar ungefär två gånger per dag i storstadspressen år efter år fram till och med 2015, men nästan fem gånger per dag under 2016.

Om min bok Femton politiska begrepp, som kom ut 2013, hade skrivits 2016 hade populism varit ett av de femton begreppen, eller ett sextonde. Begreppen i boken är dubbelt politiska på det sättet att de används både för att undersöka politiken och för att bedriva den – både analytiskt och övertalande. Det finns gott om sådana begrepp: välfärd, extremism, realpolitik, rasism, ansvar, kultur, många. För självständig åsiktsbildning, ett ideal i demokratin, är sådana begrepp problematiska.

I politikens språk är begreppens innebörd flexibel så att de i skilda lägen ska passa användaren. I det analytiska språket eftersträvas tydlighet och precision så att systematisk undersökning ska bli möjlig. I politiken används begrepp för att få oss att gilla och ogilla, i forskning för att problematisera. Typiskt för det politiska språket är att bedömningsproblem och målkonflikter sopas under mattan. Typiskt för analytiskt språk att osäkerheter och svårigheter framhävs. När ett begrepp används både för att göra politik och för att analysera politiken är det klokt att vara försiktig, om man självständigt vill ta ställning till sakfrågorna.

Populism är ett sådant begrepp.

För att få en uppfattning om hur begreppet används i svensk politik har jag sökt i riksdagen.se för 2016. Förekomsterna är många. Det är lätt att hitta exempel på att ordet använts nedsättande om andra partiers förslag samt, på vanligt sätt, för att beteckna en negativ tendens i världen. Det är mindre klart exakt vad hos politiska förslag eller tendenser som anses göra dem populistiska.

De antydningar som finns gäller dels innehållet i den politik som kallas populistisk, dels den politiska metod som tillskrivs dem som kallas populister.

Det som antyds om populismens innehåll är de andra begrepp som talare från skilda partier nämner tillsammans med populism i uppräkningar av sådant som de anser negativt. Sådana retoriska kompanjoner till populism är extremism, främlingsfientlighet, rasism, nationalism och protektionism.

När det gäller den politiska metoden tycks det vedertaget att populister är sådana som bara är ute för att vinna röster, som är ”för allt som är bra och mot allt som är dålig”, som ”lovar allt till alla och inte har täckning för det”. Populister ger enkla svar på komplexa frågor; deras politik är illa underbyggd eller irrationell; de präglas av faktaresistens och lyssnar till pseudovetenskap; de ”firar segrar på förnuftets bekostnad”; de tar inte ”någon form av ansvar”.

I dessa föreställningar om populism saknas det som är huvudsaken i akademisk litteratur.

Den nederländske statsvetaren Cas Mudde definierar populism som en ideologi enligt vilken samhället är uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, det ”rena folket” och den ”korrupta eliten” (Populist Radical Right Parties in Europe, Cambridge University Press 2007). Ronald Inglehart och Pippa Norris ser det som utmärkande för det de kallar populistiska partier att sätta vanligt folks klokhet och moral i motsättning till en ohederlig elit av politiker, storföretagare, medier, intellektuella och experter (Trump, Brexit, and the Rise of Populism: Economic Have-Nots and Cultural Backlash, Kennedy School, Harvard University 2016). Från detta utgår också det senaste bidraget till litteraturen, Jan-Werner Müllers uppmärksammade What Is Populism (University of Pennsylvania Press, 2016).

Müller definierar populism som en idé om politik med två komponenter. Den ena är att det föreligger en motsättning mellan ett moraliskt folk och en omoralisk elit. Den andra, ett viktigt tillägg, är att populisten är ensam om att representera detta folk. Müller betonar att det första kriteriet inte räcker för att skilja mellan populister och andra; det är många som talar positivt om folket och negativt om eliten. För att det ska vara fråga om populism krävs anspråk på att vara ensam om att företräda folket i denna konfrontation. En populist i Müllers mening är inte bara anti-elitist utan också anti-pluralist.

Populismens grund, om man utgår från Müllers definition, är påståendet om ett enhetligt folk med en gemensam vilja. Det är folket i denna mening som populister säger sig vara ensamma om att företräda. Populister i opposition hävdar att deras konkurrenter om makten utgör just den elit som struntar i folket. Populister vid makten underkänner oppositionens legitimitet enligt samma logik: populisterna företräder folket gentemot den alltjämt intrigerande eliten.

Liberal demokrati är motsatsen till populism med sin idé om individuell åsiktsbildning, sina återkommande val, sina växlingar vid makten, sina opolitiska tjänstemän, sina självständiga domstolar, sina granskande medier. För populister, som anser sig ensamma om att representera det de kallar folket, är allt detta komplikationer som det gäller att neutralisera. Eventuellt med en och annan folkomröstning för att bekräfta deras i och för sig självklara demokratiska legitimitet.

Det knepigaste i populismens idévärld är premissen om det enhetliga folk till vilket populisten har en unik närhet. Logiken kräver att de som tänker annorlunda inte hör till det ”äkta” eller ”genuina” folk vars samlade vilja populisten säger sig uttrycka. Gränsdragningen mellan det ”egentliga” folket och de andra människorna är populismens ömmaste punkt. Steget är kort till isolationism, etnisk nationalism och främlingsfientlighet.

Mindre knepig är den populistiska föreställningen att folklig intuition är värd mer än elitens expertis och kunskap, ja, att elitens påstådda kunskap i själva verket är godtycklig. När Donald Trumps medarbetare Kellyanne Conway gjorde uttrycket ”alternativa fakta” bevingat log vi igenkännande, vi som var med på universitetet för några decennier sedan. Vid den tiden började en tankegång i Jean-François Lyotards arbete Det postmoderna tillståndet bli allmängods i en del humaniora, samhällsvetenskap och kulturdebatt: vetenskapen kan inte göra anspråk på att hävda någon legitim sanning, de sanningar som finns är partiella, subjektiva och individuella. Lyotard lär ha börjat som trotskist och hans relativistiska kunskapssyn lockade en del vänsterorienterade forskare och skribenter, men den passar bättre för populister.

Ansvarslösa krav i syfte att vinna röster samt retoriska hänvisningar till folket i en eller annan mening ligger liksom främlingsfientlighet och kunskapsrelativism bra till för populister men förekommer även hos andra. Det populister är ensamma om, ifall man följer Müller, är anspråket på att vara den enda företrädaren för folket, eller det ”egentliga” folket, mot dettas samlade fiende, eliten. Därav följer, enligt populistisk logik, att den liberala demokratins institutioner står i vägen för folkviljan, att folket – det ”genuina” folket – måste skyddas mot det främmande samt att akademisk kunskap, självständiga domstolar och fria medier är folkfiender.

Frågan är om alla de som politiker och journalister kallar populister företräder en sådan åskådning. Donald Trump och hans medarbetare uppvisar slående populistiska drag. Men alla de andra?

Visst kan man definiera populism på andra sätt än de forskare jag citerat, men jag tror det vore bra om de som ser som sin uppgift att informera och analysera lät detta begrepp vara för att i stället uppehålla sig vid den ideologiska innebörden i den tendens som är i färd med att förändra politiken inom länder och internationellt: nationalism i stället för internationalism, partikularism i stället för universalism, slutenhet i stället för öppenhet.

Eller, som opinionsforskarna säger: en allt viktigare politisk dimension korsar den från vänster till höger, nämligen GAL-TAN (Green-Alternative-Libertarian mot Traditionalist-Authoritarian-Nationalist). Det som pågår är en kamp mellan dessa ideologiska tendenser, inte mellan billig populism och ansvarsfull politik.