Protester i Ryssland – ett förtvivlans rop i öknen

De största demonstrationerna på fem år i Ryssland ägde rum den 26 mars 2017 – i ett läge när opinionssiffror visar att uppgivenhet dominerar i den ryska folkopinionen. Denna hopplöshet präglas av känslan av att det inte går att förändra eller påverka den egna situationen och att myndigheter och politiska institutioner inte bryr sig om medborgarnas problem.

Men trots att makten har kväst proteströrelsen, strypt den liberala oppositionen och skurit bort liberala röster från den offentliga politiska debatten följde ändå tiotalstusen människor i mer än 80 städer runtom i Ryssland regimkritikern och bloggaren Alexej Navalnyjs uppmaning att demonstrera mot korruptionen inom den högsta politiska eliten. Uppmaningen från Navalnyj, ledare för Fonden för kamp mot korruption, hörsammades i Moskva av 7 000 personer enligt polisens beräkningar, medan Navalnyjs medarbetare talar om cirka 15 000 deltagare.

Oppositionen har sedan 2012 befunnit sig i ett läge av isolering från vilken det tycks mycket svårt att bryta sig ur. Navalnyj lyckades nu, genom att sätta fingret på frågan om korruptionen och maktens omättliga begär, väcka en rad medborgare vilka själva känner av hur den ekonomiska krisen slår direkt mot dem. Hans video på Youtube om premiärminister Dmitrij Medvedevs korruptionsaffärer har på kort tid setts av mer än 13 miljoner Internetanvändare.

Tiotusentals  av dem följde hans uppmaning att gå ut på gatorna den 26 mars. Navalnyj valde också formen av ”promenad” (guljane) utan såväl paroller som banderoller – och guljane är ännu inte förbjudet i lag. I Moskva kom demonstranter med tunnelbana till tre stationer och gick därifrån till Tverskaja-gatan, ner till Manezjtorget och sedan upp till Pusjkintorget. Men polisen behandlar guljane som demonstrationer och bara i Moskva greps mer än 700 personer.

Demonstranter på Tverskaja-gatan. Foto: CCMakarov/Shutterstock 

Vad innebär demonstrationerna politiskt? Är de en seger? Vad uttryckte de? Kan de förändra de politiska förhållandena? Förbättras oppositionens situation?

Att demonstrationerna har stor symbolisk betydelse är otvetydigt. Att de skulle ha någon direkt politisk positiv betydelse är däremot otänkbart. I nuvarande läge tycks de snarare som en förtvivlans rop i öknen. 

Varför en ”förtvivlans rop”? Som reportrar vid demonstrationerna runt om i Ryssland påpekade var demonstrationerna snarare uttryck för ett allmänt missnöje hos de deltagande än ett explicit politiskt stöd för Navalnyj. Demonstranterna kom från politiskt olika håll och tog tillfället i akt att uttrycka sitt missnöje i ett läge då alla kanaler att föra fram missnöjesyttringar är stängda. Valen i Ryssland erbjuder inga verkliga alternativ, medierna släpper inte fram kritiker och demonstrationer tillåts inte.

Varför ett ”rop i öknen”? Ja, vem lyssnar? De federala statliga TV-kanalerna och nyhetsbyråerna valde att tiga om nyheten trots att internet var fullt av information om demonstrationerna. Makten var dock noga förberedd i sina motaktioner. Kravallpolisen OMON fanns på plats med ett stort antal personal och bussar. I Moskva började de omedelbart rensa Manezjtorget och Pusjkintorget.

Kravallpoliser från OMON-styrkorna går till attack mot demonstranter i Moskva. Foto: CCMakaravo/Shutterstock

Det är just i den här typen av politiska frågor som makten fruktar en folklig mobilisering. Frågan om korruption knyter an till bredare socio-ekonomiska villkor och där finns en protestpotential. Även om Medvedev ifrågasätts även inom makteliten kan Putin inte offra honom. Makten kan heller inte tillfredställa varken Navalnyjs och demonstranternas krav. Året före ett presidentval kan makten bara hoppas på att det går att tiga ihjäl det hela.

Men oppositionen? Vad innebär demonstrationerna för oppositionen? Den krassa sanningen är att den liberala oppositionen saknar såväl idémässig som institutionell bas, och den kan därmed inte direkt utnyttja denna plötsliga mobilisering.

Den liberala oppositionen är som tidigare högst splittrad. Den enda givna samlingstillfället är vid årsdagen av mordet på den liberale politikern Boris Nemtsov. Oppositionen klarar inte att enas om gemensamma kandidater vid valen, vilket skulle kunna ge dem större chans att komma in i såväl den federala som lokala folkrepresentationer.

Än viktigare är att oppositionen ännu inte är förmögen att formulera ett alternativ till regeringens och presidentens politik. Oppositionen vet vad den är emot men kan inte formulera ett politiskt program och kan därmed inte utgöra en politisk motvikt. Den liberale före dette finansministern Alexej Kudrin gör visserligen ett viktigt arbete med sin Kommitté för samhälleliga Initiativ, som genomför seriösa studier och diskussioner i jakten på en liberal alternativ politik. Men det räcker inte.

Sist men inte minst bör nämnas att makten inte tillåter oppositionen att lära sig det politiska hantverket genom att tillåta den delta i politiskt arbete och ta politiskt ansvar. Oppositionen har därför svårt att växa upp, växa till sig och mogna. Makten stryper oppositionen i dess linda.

Det ryska folket kommer inte att resa sig i protest. Och frågan kvarstår: Vem kommer att kunna fånga upp och utnyttja den förtvivlans röst som nu ropas i den ryska politiska öknen?  Om inte liberalerna tillåts fånga upp det folkliga missnöjet, kommer då extremhögern att göra det?