Risk att britterna lämnar EU redan före årsskiftet

När Theresa May idag aktiverar den omtalade utträdesparagrafen artikel 50 startar en lång tid av osäkerhet. Det vi med säkerhet vet är att de flesta brexit-gissningar hittills har slagit fel. Det är därför hög tid att förbereda sig på oväntade utfall.

Vägen till helvetet sägs vara kantad av goda intentioner. Vägen till brexit har varit kantad av felbedömningar och felslut. Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron missbedömde sin chans att få egen majoritet i det brittiska valet och därmed att behöva stå för sitt vallöfte om en EU-omröstning. Han missbedömde sedermera sin möjlighet att reformera EU under hot.

EU missbedömde sprängkraften i unionens inre rörlighet och förhandlade med Cameron om förändringar som hade en minimal påverkan på den brittiska debatten. Britterna verkar i folkomröstningen ha missbedömt vad EU var och gjorde, medan opinionsföretagen gjorde en felbedömning av utgången i folkomröstningen i juni, när Leave-kampanjen vann.

Britterna verkar efter EU-omröstningen ha felbedömt både sin maktposition och omvärlden. Britternas makt är till stor del deras nätverkskapital – de är centrala i multilaterala förhandlingar – vilket de förlorar när de kliver ur nätverken. Och med protektionisten Trump får de en sämre omvärld att navigera i på egen hand. Slutligen misstog sig EU när de trodde att Theresa May med hänsyn till ekonomiska intressen skulle styra mot en ”mjuk brexit” snarare än en kostsam ”hård brexit”.

Regeringen May valde en hård brexit. Foto: M-SUR/Shutterstock

Trots Mays vägval verkar bedömare av brexit fortfarande anta att fortsättningen kommer att styras av ”det rimliga”, till exempel en lösning som minimerar skadan för alla, även om händelserna som fört oss hit helt motsäger detta. Britterna har valt att lämna den union genom vilken de kunde fullfölja sin självpåtagna geopolitiska grunduppgift: hantera kontinental-Europas intressemotsättningar och påverka den globala utvecklingen till sin fördel. De har valt att göra det på ett hårt sätt även om det sker till ett högt pris och de har valt att göra det vid en tidpunkt då omvärlden gör det om möjligt ännu mer riskabelt. Att tänka sig att processen hittills kommer att vara förutsägbar och leda till den under omständigheterna bästa utfallet ter sig vågat.     

Idag börjar den formella process, som är tänkt att leda Storbritannien ut ur den Europeiska unionen på ett ordnat vis. EU-fördragets artikel 50 syftar till att enas om en skilsmässa, samt ett ramverk för den framtida relationen mellan partnerna. Detta ramverk ska sedan bli en serie avtal som reglerar framtida samarbete. Då dessa avtal brukar ta många år att förhandla fram lär man även behöva en övergångslösning mellan EU-medlemskap och de framtida samarbetsavtalen. Men först ska själva bodelningen göras och den processen ska enligt artikel 50 ta slut om två år.

Det mest rimliga scenariot (se dock ovan angående rimligheten av rimliga antaganden) är att britterna och de övriga 27 kommer överens och att en ordnad skilsmässa kan träda i kraft om två år. Ett annat scenario, som har underblåsts av britterna själva, är att no deal is better than a bad deal och att britterna därför skulle kunna lämna förhandlingsbordet utan ett skilsmässoavtal om två år, ifall de inte är nöjda. Alla vet att detta skulle skapa osäkerhet och få ytterligare ekonomiska konsekvenser, men britterna har signalerat att de är beredda att betala ett ekonomiskt pris för upplevda politiska vinster.

Om man accepterar ’no deal is better than a bad deal’-scenariot och dess underliggande antagande ställs man dock inför ett minst lika troligt tredje scenario. Om britterna snabbt inser att det kommer att bli svårt att nå en i deras ögon bra uppgörelse – till exempel när EU:s ledare inom kort ger sin förhandlare, EU-kommissionen, ett förhandlingsmandat – och de är beredda att ta en ekonomisk risk för att kamma hem en politisk vinst, varför vänta? Vad vore mer ståndaktigt än att konstatera att förutsättningar för en bra överenskommelse saknas och att de nu direkt ämnar ”ta tillbaka kontrollen”? Och vad i den långa processen som fört oss till den punkt där vi är idag motsäger ett så oväntat abrupt förhandlingsslut?

Scenario ett, den ordnade skilsmässan, är nog fortfarande det mest troliga då brittiska väljare själva börjat se de politiska riskerna hemma såväl som i omvärlden. Men denna segdragna politiska process har gång på gång överraskat med abrupta kast. Om vi tror att vi har något att lära av historien har vi all anledning att se med osäkerhet på brexit-framtiden.