Ilsket tonläge mot brittiska kritiker av brexit

”Men vad är ni brexiters så arga över – ni har ju vunnit?”, kan man ibland läsa på twitter. Det är faktiskt svårt att förstå den kokande grad av aggressivitet som dessa brexiters, anhängarna av att Storbritannien ska lämna EU, har utvecklat i den brittiska debatten.

De vann folkomröstningen, de fick en premiärminister som ägnar sig helhjärtat åt att ta sitt land ur EU med idel brexit-anhängare i sin regering. De har garanterats en ”hård” brexit istället för någon mesig variant och har fått parlamentet att avstå från sin rätt att ha en åsikt om ett utträdesavtal.

Ändå argumenterar dessa brexiters med höga röster, svängande armar och knutna nävar så snart någon nämner en komplikation eller ett problem som följer av att faktiskt lämna EU.
”Sluta svartmåla Storbritannien!”, angrips centralbankschefen, finansdepartementet, tankesmedjor och alla andra som som tar upp att det kan påverka ekonomin att avstå från fullt tillträde till världens största konsumentmarknad.
”Trotsa  inte folkets vilja!” varnar premiärminister Theresa May parlamentet som har frågor om utträdesförhandlingarna.
Överhusets lorder hotades av ministrar (anonymt) med politiskt blodbad på lorder och nedläggning av hela överhuset inför en brexitomröstning.
”Folkets fiende” fick brittiska High Court heta i rubrikerna, när domstolen förklarade att konstitutionen gav parlamentet  rätt att höras om ett så avgörande beslut som EU-utträde (folkomröstningenvar rådgivande).
De enskilda domarna hängdes ut med bild och namn i pressen (liksom sexuell preferens och religionstillhörighet) samt skälldes för att vara ”unelected” och EU-älskare.

Den högljutt uttryckta ilskan har haft konsekvenser. Med mediernas behandling av jurister och domare i åtanke, är det lättare att förstå hur det brittiska parlamentet kunde välja att avstå från sin konstitutionella rätt att kontrollera hur regeringen hanterar ett EU-utträde. Röstsiffrorna 498 mot 114 visar att även många parlamentariker, som inte vill se ett utträde, ändå böjde sig.

”Expert” har varit ett skällsord sedan före folkomröstningen och betyder numera ”malliga typer som tror de kan sätta sig på folket”, varför sådana har oerhört svårt att få gehör. Regeringen May bytte ut sin mest erfarne EU-ambassadör och förklarade övriga statstjänstemän med EU-erfarenhet för ovälkomna i regeringsapparaten. Statstjänstemän rapporterar att de avkrävs en lojalitetsförklaring till brexit innan de tilldelas arbetsuppgifter.

Det får nog också räknas som en konsekvens av det extrema tonläget att regeringen Mays ministrar kan leverera de mest häpnadsväckande orealistiska planer för ett Storbritannien-efter-EU, utan att bli utskrattade.

Brittiska ministrar påstår utan att rodna att EU förlorar mer på att Storbritannien lämnar, än tvärtom. Enkla fakta som att EU har 444 miljoner konsumenter mot 64 miljoner brittiska – eller att Storbritannien utgör bara 12 procent av EUs ekonomi, går inte att framföra. Dessa siffror är numera opatriotiska.

Regeringen kan i stort sett oemotsagt påstå att tyska bilproducenter kräver fullt brittiskt tillträde till EU-marknaden även som icke-medlem, utrikesminister Boris Johnson kan hävda att Storbritannien inte behöver betala pengar man är skyldig via EU-avtal och handelsminister Liam Fox kan kalla 52 Commonwealth-länderna för ”desperata efter exklusiva avtal med Storbritannien”.

Det brittiska regeringskansliet drar sig inte ens för att döpa sitt arbete med nya handelsavtal för ”Empire 2.0” utan att någon i London tycks uppfatta förolämpningen mot dessa 52 brittiska ex-kolonier.

Kanske gör regeringen May här en dygd av nödvändigheten. Theresa Mays löfte till sitt konservativa parti att hon ska ”ta tillbaka kontrollen” har hon själv uttolkat som att Storbritannien ska kunna stoppa invandringen samt inte underställas en utländsk domstol.

Hon har själv dragit slutsatsen att detta utesluter ett brittiskt hängavtal för den inre marknaden, vilket Norge och Schweiz har (fri rörlighet är en av fyra friheter och EU-domstolen är tvistlösande instans) liksom att ingå i tullunionen, vilket Turkiet gör (EU-domstolen, återigen).

Den slutsatsen har vållat stora sprickor i den brittiska unionen. Såväl Skottland som Nordirland anser sig inte ha råd eller lust att utestängas från EU-marknaden. I Skottland växer kravet på att få folkomrösta om ett utträde ur den brittiska unionen. På Nordirland har de partier som vill återförena sig med Irland fler röster än de som vill bli kvar i Storbritannien sedan valet i mars.

Theresa May har två svar som förväntas lugna eventuell oro. Dels lovar hon skaffa sitt land ett ”skräddarsytt” avtal med EU, dels ska hon göra Great Britain till Global Britain med hjälp av en flora av internationella handelsavtal.

Handelsminister Liam Fox talar sålunda lyriskt om att de 52 ex-kolonierna ska ersätta EU-handeln, något av en uppförsbacke eftersom de idag tar in cirka 9 procent av brittisk export mot 44 procent som går till EU. Deras andel skulle självklart kunna öka och för att så ska ske vill Fox erbjuda de 52 särskilt gynnsamma avtal. 

Haken är att i stort sett alla dessa 52 har handelsavtal med EU och redan handlar med Storbritannien den vägen. Hittills har många använt Storbritannien som sin väg in på den större EU-marknaden så den delen av deras export faller nu bort. Sedan säger WTO-reglerna att om Storbritannien erbjuder ett land gynnsammare handelsvillkor, måste detta erbjudas alla länder i WTO. Även alla EU-länder. Om regeringen May står fast vid planen för sitt ”Empire 2.0” står det alltså klart från start att brittisk handel med världen efter EU garanterat får sämre handelsvillkor än de har idag.

Theresa May har stolt visat upp löften från några av de större länderna i Commonwealth om kommande handelsavtal, från Nya Zeeland, Australien och Indien. Hon nämner inte baksidorna:  
Nya Zeelands ekonomi är så liten att den bara utgör två tredejdelar av grekisk ekonomi. Australien och Indien har bägge ställt motkrav på May, nämligen en ökad invandring för sina medborgare till Storbritannien – precis motsatsen till vad  premiärminister May lovat väljarna att EU-utträdet ska ge.

Återstår då för Theresa May att leverera det ”skräddarsydda” avtal med EU som ska lösa allt.
Regeringen May tänker sig bland annat att man ska övertala EU att ha ”mjuka” gränsövergångar. Det är lite svårt att föreställa sig. En gränskontroll är en gränskontroll, alltså extra pappersarbete, fysiskt stopp och tidsförlust.

Dessutom spelar det ingen roll hur mjuk gränsen är; britterna måste kunna ge EU garantier att illegalt eller okontrollerat gods inte slinker in på EU-territoriet via brittisk import. EU måste till exempel ges rätten att själv se med egna ögon att så inte sker. Det hjälper då inte alls att britterna de senaste åren har blundat för kinesisk illegal handel in i Europa för många miljarder, via Storbritannien. Brittiiska myndigheter har trots påstötningar inte visat intresse för att ingripa eftersom varorna fortsatte ut från Storbritannien för att dumpas på kontinenten.

Trots argumenten mot ett EU-avtal med gränsfrihet har premiärministern vågat ge det japanska bilföretaget Nissan skriftliga garantier för att ett EU-utträde inte ska påverka bolaget negativt.
Nissan importerar bildelar från många länder, främst EU-länder som monteras ihop till bilar i Sunderland. Dessa går på export, mest till EU. Tullar, avgifter eller enbart gränskontroller skulle definitivt försämra Nissans konkurrenskraft och göra det meningslöst för bolaget att stanna i Storbritannien. Det enda avtal som kan hjälpa Nissan, vore ett avtal om att slippa gränshinder och kontroller för bilindustrin.
 
Ett sådant avtal duger dock för regeringen May som vi sett, bara om det kommer utan två hörnstenar som alla andra länder tillämpar: fri rörlighet och EU:s tvistlösningsinstans.
Inga EU-regeringar – inte ens den svenska – kan acceptera att ge britterna detta. EU:s bilindustri är en av världens största och skapar cirka 12 miljoner jobb. Men säg för diskussionens skull att det ändå vore tänkbart. Då skulle WTO-reglerna träda i kraft och 164 länder i världen måste beviljas samma villkor på EUs inre marknad. Och där blev det verkligen otänkbart.

Det finns européer som vågat sig in i den brittiska debatten för att påpeka motsägelserna. De anklagas som regel för att de ”vill straffa det brittiska folket”. (Intressant nog är det en tankegång som många svenska politiker gärna upprepar, senast moderaternas Ulf Kristersson efter en London-resa: ”Vi får inte straffa Storbritannien”.) Det är ändå ett av de vänligare mothugg som européer fått för att de yttrat sig. Lika ofta har till och med ministrar i Mays regering tillåtit sig att dra paralleller med nazi-Tyskland när en europeisk minister kommenterat brittiska exit-önskemål.

På senare tid har Theresa May vandrat ut på extremen i diskussionen om vilka existerande finansiella EU-åtaganden som Storbritannien blir skyldigt innan man går. Inga alls, säger utrikesminister Boris Johnson och hetsar May med att kalla henne en ny Margaret Thatcher, vilken som bekant hotade och bråkade sig till en brittisk rabatt en gång i tiden. Frågan är om Johnson inser att allt som britterna åtagit sig men vägrar betala i så fall måste betalas av de andra som kommer möta honom vid förhandlingsbordet.

Bara i dagarna innan premiärministern lämnar in skilsmässopappren har May dessutom, liksom samtliga övriga brexitministrar, deklarerat högt att får de inte ett ”bra” avtal så lämnar de förhandlingsbordet utan avtal. Det liknar alltså vad Donald Trump hotar med från Vita huset, en vägran att acceptera existerande avtal och att kräva bättre villkor för att sluta nya. Hur tänker sig regeringen May att EU såväl som övriga världen ska betrakta Storbritannien som framtida handelspartner om avtalsbrott är utgångspunkten?

Därför är det med stor nyfikenhet och inte så lite bävan som EU-länderna nu till slut ser fram emot att möta den brittiska regeringen i förhandlingar om ett utträde. Kommer de vara lika oförskämda ansikte mot ansikte?

Tänker de på fullt allvar ställa samma orimliga krav som de fört ut i brittisk press?