Syrisk opposition redo för samtal utan förhandsvillkor
Syrien. Den åttonde omgången av de FN-ledda samtalen om en fredsuppgörelse om Syrien är planerade att inledas i slutet av november i Genève. Knäckfrågan är som tidigare den syriske ledaren Bashar al-Assads framtid. Oppositionen står under press att överge kravet på att Assad måste avgå och har gått med på att förhandla utan förhandsvillkor. Syrienfrågan är idag inte den internationella angelägenhet som den var för två år sedan, skriver Joel Ahlberg, expert på Folke Bernadotteakademin. Assadregimens framgångar i kriget och USA:s ointresse ger Ryssland ett större spelrum.
Publicerad: 2017-11-28
Nyligen avslutades en konferens med syriska oppositionella i Saudiarabiens huvudstad Riyad. Den sammankallades för att bredda deltagarkretsen i framtagandet av en reviderad förhandlingslinje gentemot den syriska regimen samt utse en ny och enad förhandlingsdelegation inför en åttonde omgång av Genèvesamtal i slutet av november.
Två dagar innan Riyadkonferensens öppnande den 22 november meddelade Riyad Hijab, samordnaren för oppositionens förhandlingsorganisation HNC (High Negotiation Committee), sin avgång. Etta antal andra nyckelpersoner följde hans exempel. Hijab motiverade inte sitt plötsliga avgångsbesked i det korta pressmeddelandet. Det syriska oppositionslägret tolkade avgångsbeskedet som en protest mot omvärldens krav på en mildare position vad gäller Bashar al-Assads roll i en eventuell politisk uppgörelse om Syrien. Det faktum att Rysslands utrikesminister Lavrov välkomnade avgångarna och att president Putin förutsåg en ny politisk uppgörelse samt skickat sitt sändebud Lavrientev till Riyad spädde på dessa spekulationer.
Den syriska oppositionens krav på Assads avgång innan en övergångsfas kan inledas har varit orubbligt och stadfästes formellt i den föregående Riyad-konferensen i december 2015. Sedan dess har vindarna ändrat riktning. Det ryska stridsflyget har tillsammans med iranskstödda miliser ändrat den militära balansen till den syriska regimens fördel. Det syriska gränsområdet mot Turkiet och Jordanien har gradvis stabiliserats jämfört med hur det har varit tidigare. I och med att IS har tappat sitt sista fäste i staden Abu al-Kamal har även gränsområdet mot Irak börjat att stabiliserats.
President Vladimir Putin med Irans president Hassan Rouhani och Turkiets Recep Tayyip Erdogan i Sotji den 22 november. Foto: Kremlin.ru
Ryssland, Iran och Turkiet har kommit överens om fyra så kallade de-eskaleringszoner som i viss mån lindrat civilbefolkningens utsatthet. USA:s administration under Donald Trump har visat marginellt intresse för utvecklingen i Syrien. Den har avvecklat sitt stöd till den syriska oppositionen och har prioriterat kriget mot IS bland annat genom att stödja det kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) som är en avknoppning av PKK. Saudiarabien förlägger sitt säkerhetspolitiska fokus på Iran samt på att isolera grannlandet Qatar. Turkiet prioriterar i sin Syrienpolitik att stävja PYD:s inflytande i Syrien.
Ovan nämnda förändringar har fört Syrienfrågan in på ett delvis nytt spår. I och med att gränserna stabiliserats och att det internationella och regionala stödet till oppositionen har avtagit är frågan inte i samma grad en internationell angelägenhet som den var för två år sedan. Ryssland har försökt lirka frågan ur händerna på det internationella samfundet och placera den i de ryska, iranska och turkiska intressesfärerna. Ett tydligt tecken på det är att Ryssland har kallat till ”nationell dialog” mellan den syriska regimen och oppositionen i staden Sotji samtidigt som nästa runda av Genèvesamtalen i FN:s regi ska äga rum.
Inbjudan till Sotjimötet samtidigt som Genèvesamtalen ska äga rum är i linje med den ryska Syrienpolitiken att skapa konkurrerande plattformar till HNC och andra mötesplatser. Strategin verkställs genom direkt militär intervention till stöd för den syriska regimen i kombination med att bilda och stödja en opposition som är lojal till Assad och Ryssland.
Ryssland var inte nöjd med HNC:s resoluta avvisande vad gäller Assads roll i en framtida fredsuppgörelse. Inför återupptagandet av Genèvesamtalen 2016 tog Ryssland tre konkurrerande delegationer (Moskva-, Astana- och Humeimim-plattformarna) till samtalen. Rysslands intention med detta drag var att undergräva HNC:s förhandlingsposition, påverka FN-förhandlarens Staffan de Misturas dagordning och skapa en miljö av förvirring.
Om HNC sade något i ett rum kunde dessa ryskstödda delegationer skapa rökridåer dagen efter. De Misturas tid delades upp på sex olika delegationer vilket kan ge intrycket att samtliga var lika viktiga. Samma söndra-och-härska-politik står att finna i den planerade Sotjikonferensen. Om Genèvesamtalen och de Mistura inte levererar enligt Putins intressen vore det inte överraskande om mer passande överenskommelser sluts i Sotji.
Staffan de Mistura. Foto: UN Photo/Violaine Martin
Assad och hans regims eventuella roll i det framtida Syrien utgör den huvudsakliga tvistefrågan i den syriska konflikten och som delar samhället och det internationella samfundet. Riyadkonferensens slutdeklaration balanserar ideal med bister verklighet. Å ena sidan säger dokumentet att ingen som begått krigsbrott och brott mot mänskligheten kan få en roll i det framtida Syrien. Å andra sidan slår dokumentet fast att krisen i Syrien är politisk och att oppositionen går med på direkta förhandlingar som en enad delegation utan förhandsvillkor med regimen. Enligt deklarationen är ”målet med en politisk uppgörelse upprättandet av en demokratisk stat som vilar på principen om likvärdigt medborgarskap”.
Kravet på Assads avgång är indirekt så till vida att deklarationen hänvisar till att de internationella beslut som fattats om Syrien inte kommer att förverkligas utan att Assad och hans närmaste krets lämnar makten. Det framstår därför som tveksamt om det går att trolla bort den frågan från dagordningen. En förutsättning för att en uppgörelse och att samtalen i Genève blir meningsfulla är att denna fråga blir föremål för förhandlingar.