Mellanöstern påverkades av ryska revolutionen

Den 7 november i år infaller 100-årsdagen av bolsjevikernas maktövertagande i S:t Petersburg 1917. I ett vidare tidsperspektiv innebar det bara en episod i en lång kedja av händelser som inleddes med tsarväldets kollaps i mars samma år och slutade först med de rödas seger i inbördeskriget fem år senare. I dagens Ryssland, där man helst vill undvika obekväma frågor om vilken historieskrivning som ska betraktas som den rätta, försöker man såvitt möjligt förbigå händelsen helt och hållet. Men det finns skäl att reflektera över dess betydelse i ett större geopolitiskt sammanhang.

Vad har Mellanöstern gemensamt med Ryssland? Väldigt mycket. Både den koloniala och postkoloniala historieskrivningen har tenderat att ställa Mellanöstern först och främst i Västvärldens skugga, och det är sant att både Frankrike, Storbritannien och sedermera USA kan se tillbaks på två sekler av politiska interventioner, ekonomisk exploatering och kulturell imperialism, först i det Osmanska riket och därefter bland de stater det lämnade efter sig. Samtidigt ska man inte glömma att det Osmanska rikets viktigaste fiende alltsedan mitten av 1700-talet var Ryssland.

Vladimir Lenin talar på ett massmöte i Moskva 1917. Foto: Creative Commons

Moskva, en kristen spillra av Mongolernas välde, hade redan under 1500-talet inlett en framgångsrik expansion österut mot Centralasiens turkiska och muslimska folk, och under Peter den stores (1682–1725) och Katarina den storas (1762–96) regeringar började det snegla mot det Osmanska riket i söder. Ryssland framställde sig inte bara som skyddsmakt för de ortodoxa kristna under osmanskt styre, utan även som legitim efterträdare till det östromerska eller bysantinska riket som turkarna hade besegrat. Bakom denna retorik dolde sig – som så ofta – krassa geopolitiska intressen.

Under 1700-talet trängde Ryssland allt närmare Svarta havet, och de rika slätterna i dagens Ukraina, som intill dess hade dominerats av tatariska nomader lojala till osmanerna, blev föremål för ett ambitiöst bosättningsprogram: Novorossia eller ”Nyryssland” – ett begrepp som än idag tjänar som ideologisk inspirationskälla för de proryska rebellerna i Donbass. Efter det rysk-turkiska kriget 1768–74, där Katarina den stora drog nytta av och aktivt understödde separatistiska rörelser mot osmanerna i Egypten, Syrien och Grekland, annexerades Krim, och 1794 grundades Odessa vid Svarta havet.

Men det egentliga målet för den ryska expansionen var inget mindre än den osmanska huvudstaden: Konstantinopel eller, som vi skulle säga, Istanbul. Det var där de bysantinska kejsarna hade residerat, det var där den främste ortodoxe kristne patriarken ännu residerade – och det var endast där som Ryssland skulle kunna kontrollera inloppet från Svarta havet till Medelhavet.

Topkapipalatset i Istanbul var de osmanska sultanernas residens. Foto: Shutterstock

Under 1800-talet stod relationerna mellan Europa och Mellanöstern i skuggan av den ryska drömmen om Konstantinopel. Det var inte sällan med ängslan som man i Västeuropa såg de ortodoxa kristna staterna på Balkan bryta sig loss från osmanerna, och hur Ryssland successivt flyttade fram sina ställningar i Kaukasus, Persien och Centralasien. När tsaren försökte göra sitt inflytande gällande även bland Mellanösterns kristna gav det upphov till det blodiga Krimkriget 1853–56, där Storbritannien och Frankrike gick samman för att hjälpa det försvagade Osmanska riket att bemöta hotet.

Rädslan för ett expanderande Tyskland tvingade dem emellertid snart till en 180-gradersvändning: i första världskriget offrade Storbritannien tiotusentals män i ett misslyckat försök att tvärtom erövra Konstantinopel via Dardanellerna och i praktiken ge Ryssland dess länge efterlängtade fotfäste vid Bosporen. Churchill förlät aldrig sig själv för ett nederlag som han ansåg hade gjort ryska revolutionen oundviklig: den därmed obrutna tysk-turkiska blockaden av Bosporen blev en bidragande orsak till den hungersnöd som 1917 slutligen knäckte den ryska kampandan.

Fiendskapen till trots hade de ryska och osmanska imperierna mycket gemensamt. Flera nyliga studier har fokuserat på hur de följde en nästan parallell utveckling i synnerhet under sin sista tid och efter den. Båda två stod och stampade på tröskeln till Europa och slets mellan tvånget att modernisera sig och önskan att bevara sin egen identitet. Båda två försökte integrera etniska och religiösa minoriteter på sin egen sida om gränsen men samtidigt utnyttja dem som redskap för att underminera motståndarens makt. Båda två framfödde en liten, men inflytelserik intelligentsia som ifrågasatte deras auktoritära statsideologi och spred liberala, nationalistiska och socialistiska idéer.

Redan 1905 skakades Ryssland av en revolution som framtvingade öppnandet av den första duman. Persien följde efter 1906–1907, och 1908–1909 var turen kommen till Osmanska riket, där sultan Abdülhamit II avsattes och konstitutionen återinfördes. Den enes död blev heller inte den andres bröd: visserligen såg ungturkarna efter tsarväldets implosion 1917 en chans att gå till motoffensiv och erövra stora landområden i Kaukasus, på sikt rentav nå ut till Centralasiens turkfolk. Men det stod snart klart att deras eget imperium var ohjälpligt utarmat och oförmöget till nya kraftansträngningar.

Vaxfigur av Mustafa Kemal Atatürk som skapade det nya Turkiet.  Foto: Shutterstock

Mustafa Kemal, som ledde skapandet av det nya Turkiet, föredrog att ta rygg på bolsjevikerna och upprätthålla goda relationer till Moskva medan han konsoliderade sin egen makt. Centralasien, Kaukasus och området kring Svarta havet förblev delar i ett imperium med centrum i Moskva ända till 1991.

Ryssland fortsatte att spela en aktiv roll i Mellanöstern under 1900-talet, och gör det än idag. Sin neo-osmanska retorik till trots förblir Turkiet den svagare parten i konstellationen, och det finns få tecken på att detta skulle komma att ändras. Sedan relationerna med EU har börjat surna, och även medlemskapet i Nato tidvis visat sig gå stick i stäv med landets egna ambitioner, har Turkiet valt att, som så många gånger förr i liknande situationer, prioritera goda relationer med Ryssland och inte reta sin gamla ärkefiende onödan.

På motsvarande sätt hålls den neo-bysantinska drömmen om Konstantinopel levande på den nationalistiska högerkanten i Ryssland, men tillåts inte i praktiken äventyra den mera krassa geopolitiska kalkylen. De rent faktiska gränserna för vad en sådan historicism kan åstadkomma har Ryssland redan fått känna av. När bolsjevikerna samlade stöd hos krigströtta soldater och desertörer 1917 var det bland annat under parollen ”Vi vill inte ha Dardanellerna”. Konstantinopel betydde ingenting för de människor som drömde om fred och bröd.