Det viktigaste har återvänt till Zimbabwe — hoppet

Emmerson Mnangagwa svors i fredags in som Zimbabwes nye ställföreträdande president. Detta sedan militären och regeringspartiet Zanu-PF tvingat landsfadern Robert Mugabe att avgå efter 37 år vid makten.

Inför en entusiastisk publik i en fullsatt stadion utlovade den nye presidenten ”fria och rättvisa val”, ett indirekt erkännande att så inte var fallet i val efter val – 2000, 2008 och inte minst 2013 – där regeringspartiet medelst utbrett valfusk och hård repression hållit sig kvar vid makten.

”Låt oss glömma det som varit”, sa den nye presidenten. Det är något som passar honom själv. Skeptiska kritiker, som tycker sig ha hört Zanu-PF:s politiker sjunga samma visa förr, pekar på att Emmerson Mnangagwa spelade en ledande roll i den massaker i Matabeleland 1983 där runt 20 000 människor dödades för att de påståtts stödja ”dissidenter”. I sin egenskap av spionchef organiserade Mnangagwa också de ungdomsbrigader kring millennieskiftet, som med hugg och slag tvingade folk på landsbygden att rösta för Zanu-PF.

Emmerson Mnangagwa. Foto: UN Photo/Jean-Marc Ferré

Hans gamla synder till trots fick Emmerson Mnangagwa likväl ett varmt mottagande. Något som stämde väl överens med zimbabwiernas nuvarande tillstånd. De har väntat i åratal på detta, att slippa ha Mugabe blickandes ner på dem från varenda offentlig plats och arbetsplats. Att slippa bli kastade i finkan om de sa något kritiskt mot sin president.

Emmerson Mnangagwa lovade att han hädanefter ska gå det zimbabwiska folkets ärenden inklusive att ta i hårdhandskarna mot korruptionen. Och, kanske lite mer överraskande, att vita jordägare som sedan millennieskiftet drivits från sina farmer i en kaotisk, populistiskt driven jordreform, ska få kompensation.

En märklig förvandling var det, att den man som för tre veckor sedan sparkades av Mugabe och begav sig i exil till Sydafrika av fruktan för sitt liv, nu, efter att militären satt Mugabe i husarrest, stod inför 70 000 entusiastiska åhörare och lovade att leverera bättre tider.

Till vilken grad som de försonande orden nu kommer att omsättas i handling är den fråga som nu diskuteras intensivt bland zimbabwier hemma eller hos den stora diasporan och bland utländska intressenter.

Vad som talar för att Zimbabwe står inför en ”ny era” torde vara att regeringspartiet självt, desillusionerat och i klar otakt med folkliga krav och behov, stod bakom de senaste veckornas militärkupp. Det var i grunden en intern uppgörelse om vilken falang inom regeringspartiet som skulle ta över efter Robert Mugabe.

För att en trovärdig pånyttfödelse nu ska bli av krävs dock rimligen också att den politiska oppositionen ställer upp. Ledaren för oppositionspartiet MDC närvarade också när Emmerson Mnangagwa svor presidenteden.

MDC lär ha funderat på att ställa krav på en samlingsregering med uppgift att demokratisera valprocessen. Dess egen erfarenhet efter att ha medverkat i en samlingsregering 2009–2013 var dock extremt dåliga. MDC blev grundlurade och förlorade ännu ett val efter grandiost valfusk där inte minst den nu hyllade militären spelat en ledande roll.

Den ekonomiska och moraliska notan efter 37 års vanstyre under Robert Mugabe är enorm. Landets befolkning är, enligt ett av Världsbankens index, 40 procent fattigare idag än vid självständigheten 1980. BNP per capita ligger på dryga 1000 dollar. Arbetslösheten uppges vara över 80 procent.

Då, 1980, och inpå nittiotalet, var Zimbabwe i nivå med Sydafrika. Ett av Afrikas rikaste, det var kontinentens kornbord.

En viss återhämtning har ändock skett. Cirka 60 000 små tobaksproducenter har vuxit fram efter att de av vita ägda plantagerna invaderats. Dessa har hjälpligt fått igång exporten igen.

Dock, Zimbabwe lider fortfarande av livsmedelsbrist femton år efter en kaotisk jordreform. Internationellt matbistånd blir nödvändigt så fort torkan slår till.

Emmerson Mnangagwa besökte Sydafrikas president Jacob Zuma innan han återvände till Zimbabwe. Foto: GCIS/Creative Commons

Utan de pengar som de cirka fyra miljonerna zimbabwier som gett sig av till främst Sydafrika, men också – de mer välutbildade – till Storbritannien och USA, skickat hem så hade allt varit än värre. Åtminstone i huvudstaden Harare syns inte mycket av den nöd som råder bland den stora majoriteten av desperat fattiga på landsbygden.

Nu står hoppet delvis just till att försöka locka hem den zimbabwiska begåvningsreserven. Och få ledande zimbabwiska entreprenörer att investera hemmavid. President Mnangagwa behöver också appellera till internationella lån- och biståndsgivare att ge Zimbabwe en ny chans. Och det lär han få så länge som demokratireformer erbjuds.

När USA och EU införde sanktioner mot Mugabe-regimen i början på 2000-talet steg Kina in. Peking var en naturlig bundsförvant, såväl Mugabe som Mnangagwa fick militärutbildning där under befrielsekampsåren. Kinas tålamod med Mugabes nyckfullhet tycks dock också ha trutit. Det vill tjäna pengar i Zimbabwe, inte ta över.

En förnyelse av politiken i Zimbabwe välkomnas därför varmt av utländska intressenter. Inte minst storebror Sydafrika, vars gruvbolag och affärskedjor gärna vill expandera och slippa en ökande ström av zimbabwiska migranter som illegalt tagit sig över gränsen.

Zimbabwe är trots allt tämligen stabilt. Militärkuppen genomfördes utan blodsutgjutelse, den var en nejlikornas revolution. Landet har ett starkt civilsamhälle.

Elever med läsplatta på en skola i Harare. Foto: Cecil Bo Dzwowa/Shutterstock

Och Zimbabwe är attraktivt. Dess infrastruktur är fortfarande hyfsad. Och guld, diamanter, exportgrödor, därtill knuten industri och en väloljad servicenäring inklusive återigen begynnande internationell turism, lockar. Landet har en av kontinentens bäst utbildade befolkningar. 92 procent av de vuxna kan läsa och skriva. Det är något den gamle skolläraren Robert Mugabe, men kanske ännu mer hans första fru Sally, kan få en eloge för.

Att döma av den senaste veckans glädjescener på gator och torg har det kanske viktigaste av allt återvänt, hoppet. Det lär få politiker av alla schatteringar att spela med och ställa sig villiga att samarbeta.

Oppositionspartiet MDC, starkt decimerat och splittrat, behöver enas om det ska kunna spela en konstruktiv roll. Politiska bedömare ser en stark opposition som nödvändig om den av den nye presidenten utlovade demokratiseringen ska kunna bli av.

Demonstranter i Harare kräver Mugabes avgång. Foto: Cecil Bo Dzwowa/Shutterstock

Till att börja med lär den nya Zanu-PF-ledda regeringen under Emmerson Mnangagwa låta friheten spira på gator och torg. Exakt hur långt Emmerson Mnangagwa och Zanu-PF-ledningen går beror delvis på just det tryck civilsamhället lyckas åstadkomma.

Bitterhet och revansch tycks inte ligga för Zimbabwe just nu. Att den 93-årige Robert Mugabe med familj getts immunitet av militären och utlovats fortsatt respekt för sina insatser har i alla fall inte just nu lett till någon vidare kritik.

Det viktiga tycks vara att Mugabe, som genom åren mördat tusentals ”dissidenter”, rivit hela stadsdelar mitt i natten, bombat tidningsredaktioner, åtalat politiska opponenter för högförräderi och köpt politisk lojalitet genom att stjäla statens tillgångar och konfiskera privata egendomar, trots allt är undanröjd.

I praktiken lär det betyda att Mugabe kommer att leva i ett slags husarrest när han är hemma i Zimbabwe och inte frekventerar någon av sina villor i Johannesburg, Dubai eller Malaysia. Det är mer oklart vad som ska hända med de ”kriminella” som militären fängslade vid kuppen, om de också omfattas av någon form av amnesti.

Inledningsvis är det den nya friheten under en ”ny era” som gäller i Zimbabwe.