Reform av Spaniens författning kan ena landet

Den spanska regeringen under ledning av premiärminister Mariano Rajoy fattade den 21 oktober beslut om att aktivera artikel 155 i den spanska konstitutionen i syfte att ta kontroll över de viktigaste delarna av Kataloniens självstyre och enligt egen utsago garantera att det katalanska självstyret utövas i enlighet med konstitutionen. Den spanska senaten sammanträder senare denna vecka i och med att det är senaten som beslutar om att ge regeringen dessa befogenheter.

Hur den katalanska regionregeringen med Carles Puigdemont i spetsen reagerar på detta återstår att se. Hursomhelst utgör krisen i Katalonien tveklöst den värsta konstitutionella krisen för Spanien sedan den misslyckade militärkuppen 1981. Det brukar ofta framhållas att vid det tillfället räddade den dåvarande kungen Juan Carlos I den unga spanska demokratin genom att otvetydigt ställa sig bakom Spaniens demokratiska konstitution och mana militärerna att återvända till sina kaserner.

Under den kris som pågår nu har den nuvarande kungen Felipe VI gått i sin faders fotspår och i ett tv-sänt tal uttalat sitt fulla stöd för 1978 års spanska konstitutionen och därmed principen om Spaniens odelbarhet. Frågan är bara om kung Felipe VI möjligen gjorde krisen värre istället för att desarmera den. I många katalaners ögon, även de som inte nödvändigtvis stödjer kravet på självständighet, borde kungen ha tagit tillfället i akt och manat parterna till förhandlingar snarare än att enbart slå fast att det är lagens bokstav som gäller.

Det råder ingen tvekan om att den nuvarande katalanska regionregeringen bryter mot den spanska konstitutionen och även de regionala statuter som reglerar det katalanska självstyret inom Spanien. Men att som premiärminister Rajoy framhärda i att det enbart finns en lösning på krisen och det är att se till att den spanska konstitutionen respekteras och ordningen återställs i Katalonien framstår för varje dag som går som en allt större del av problemet.

Demonstration i Barcelona den 10 oktober för katalansk självständighet. Foto: Ant Palmer/Shutterstock

Det vore av allt att döma katastrofalt om den katalanska regionregeringen ensidigt utropade självständighet (Declaración Unilateral de Independencia, DUI) för Katalonien på grund av dess ekonomiska och politiska effekter. Den så kallade folkomröstningen som hölls 1 oktober i år ger svagt stöd åt regionregeringens linje då enbart ca 40 procent deltog. Därtill är stödet för katalansk självständighet obefintligt runtom i Europa.

Men det framstår också som mycket olyckligt att den spanska regeringen avser underställa Katalonien direktstyre från Madrid i och med att detta med största sannolikhet skulle leda till protester och i värsta fall våldsamheter. Det är också fortfarande oklart hur artikel 155 ska omsättas i praktiken i och med att den aldrig tillämpats tidigare.

I dagsläget är det naturligtvis oerhört svårt att se hur parterna skulle kunna mötas vid förhandlingsbordet. För den katalanska regionregeringen är det enda man säger sig kunna förhandla om formerna för Kataloniens självständighet, eller möjligen en laglig folkomröstning om självständighet. För den spanska regeringen är det enda som gäller att Puigdemont tydligt avsäger sig alla ambitioner att utropa självständighet och, så att säga, svär trohet till konstitutionen. Rajoy har dock gått med på, som en eftergift till det största oppositionspartiet PSOE (socialdemokratiskt), att det spanska parlamentet inleder en diskussion om att reformera konstitutionen som ett sätt inleda förhandlingar med de partier som ingår i den katalanska regionregeringen.

En konstitutionell reform i Spanien i syfte att försöka hitta en lösning på den katalanska krisen är lika attraktiv som svår att föreställa sig i nuläget. Om det är något som krisen i Katalonien har visat är det den inneboende spänning mellan folksuveränitet och rättsstatens principer som alla liberala demokratier brottas med. Å ena sidan kan man hävda att det är bra att politiker i egenskap av folkets representanter inte alltid får sin vilja igenom men å andra är det orimligt att jurister och domare alltid skulle ges sista ordet i konstitutionella frågor. Liberala demokratier mår som bäst när principerna om folksuveränitet och rättsstat hela tiden sätts i förhållande till varandra i en konstruktiv dialog. Det är detta som nu fullständigt saknas i Spanien och Katalonien.

Den informella pakt som rått i landet alltsedan demokratins återinförande i slutet av 1970-talet, om att regionernas självstyre i princip alltid kan förhandlas om och fördjupas inom ramen för den spanska konstitutionen, är bruten. Till stor del beror detta på att den spanska författningsdomstolen åtnjuter så pass lågt förtroende i många spanjorers (och katalaners) ögon. En opinionsundersökning från Eurobarometern visar att en majoritet av spanska medborgare anser att landets juridiska system är undermåligt och en överväldigande majoritet anger att de tycker så på grund av att politiker har för mycket inflytande över systemet.

Den spanska författningsdomstolen i Madrid. Foto: Rafa Luque/Creative Commons

Författningsdomstolen anses mer vara ett politiskt styrt organ än en opartisk domare i svåra konstitutionella frågor (såsom till exempel utökat självstyre för Katalonien). Detta gör det naturligtvis svårt för många katalaner att acceptera domstolens beslut såsom den dom som avkunnades 2010 och upphävde delar av de nya regionala statuter för Katalonien som förhandlats fram i god ordningen under början av 2000-talet.

Rättsstatsprincipen är dessutom grundläggande för EU-samarbetet och detta gör att EU:s medlemsstater och företrädare för EU:s institutioner har mycket svårt att göra något annat än att uttrycka sitt stöd för den spanska regeringen. EU slår fast att den katalanska krisen är en ”intern angelägenhet” för Spanien. Talmannen i Europaparlamentet Antonio Tajani uttrycker det som att EU:s fördrag vilar på medlemsstaternas författningar. Detta förhindrar inte att EU:s ledare kan mana parterna till dialog (Belgiens premiärminister är en av dem som gått längst i detta avseende).

Men det finns faktiskt utrymme för EU att göra mer. EU-kommissionen har redan inlett en översyn av hur väl Polen lever upp till rättsstatens principer och med tanke på de stora brister som finns i Spaniens juridiska system med avseende på konstitutionell översyn vore det inte omöjligt för kommissionen att göra något liknande i Spanien, något som statsvetaren Michal Natorski vid Maastricht-universitetet nyligen påpekat. Men av allt att döma verkar det inte troligt att EU-kommissionen skulle göra detta, även om en genomgripande konstitutionell reform i syfte att både utöka Kataloniens självstyre (till exempel om skatter och offentliga finanser) och stärka författningsdomstolens självständighet framstår som både nödvändig och önskvärd med tanke på alternativen som idag står till buds.

Rajoy och Puigdemont har båda uttryckt sina ståndpunkter, nu är det hög tid att de visar politiskt ledarskap hitta en väg ut ur denna kris. Det är inte bara Spaniens enhet som står på spel, den spanska demokratin håller på att spricka i sömmarna.