Ambitionsnivån måste höjas på klimatmötet COP23

I november äger klimatkonventionens 23:e partskonferens (COP23) rum i Bonn under Fijis ordförandeskap. Mötet sker mot en bakgrund där USA har aviserat sitt beslut att antingen omförhandla Parisavtalet eller träda ur avtalet. En fråga många ställer sig är hur USA kommer att agera under förhandlingarna – kommer man observera eller obstruera?

Sakfrågemässigt handlar COP23 om hur Parisavtalet ska genomföras och hur ambitionsnivån kan höjas. Som ett led i detta står flera frågor för att specificera mandat och regler på dagordningen, till exempel framtagandet av en regelbok för Parisavtalet. Det är ett tekniskt inriktat möte, och det är inte enbart det amerikanska agerandet som är en potentiell utmaning. Grundtanken i Parisavtalet är att ländernas klimatlöften skärps gradvis och att ambitionsnivån hela tiden höjs. Om man inte gör det kommer vi inte klara att begränsa den globala uppvärmningen. Därför är det nödvändigt att COP23 gör framsteg på flera punkter.

Översvämningen i Fiji 2016 orsakades av cyklonen Winston, en av de kraftigaste som uppmätts i området.  Foto: Shutterstock

I Paris 2015 kom 195 länder överens om att hålla den globala uppvärmningen väl under 2 grader och sikta mot 1,5 grader. Parisavtalet var en stor diplomatisk framgång och ett viktigt steg för det internationella klimatsamarbetet. Avtalet reglerar klimatsamarbetet från år 2020 och det trädde ikraft i november 2016, knappt ett år efter det antogs vilket är något av ett rekord inom multilateralt samarbete. Ska vi lyckas begränsa temperaturhöjningen måste utsläppen minskas.

Under Parisavtalet är länderna förbundna att kontinuerligt lämna in nationellt bestämda bidrag, där ländernas enskilda mål för att minska utsläpp specificeras. Det här gör att Parisavtalet bygger på att varje land själva bestämmer hur de ska göra för att bidra till att nå den globala målsättningen. Problemet är att när ländernas nationellt bestämda bidrag läggs samman så räcker det inte för att uppfylla målsättningen om att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Tanken är som sagt att ambitionsnivån ska höjas successivt och genom regelbundna utvärderingar. Framgången är helt avhängig sådana ambitionshöjningar.

Genom Parisavtalet har vi ett globalt ramverk på plats, men mycket arbete med detaljerna återstår för att konkretisera avtalet. Därför är det kommande mötet i Bonn viktigt. Det är nu länderna måste bevisa att klimatlöftena inte bara finns på papper. Det behövs både regler för hur ambitionsnivån ska höjas, och tydligare riktlinjer för rapporteringen eftersom länderna rapporterar på olika sätt. Behovet av att klargöra vad som gäller och få fram regler ledde till att länderna vid förra årets klimatmöte i Marrakech enades om att en regelbok för Parisavtalet ska antas vid COP24 som äger rum i Polen 2018. Det innebär att man vid årets möte i Bonn måste göra betydande framsteg i förhandlingarna om reglerna för Parisavtalets olika delar.

Donald Trump lovade att storsatsa på kolbrytningen under presidentvalskampanjen.  Delegater från West Virginia vid republikanernas partikonvent. Foto: Mark Reinstein/Shutterstock

Parisavtalet är det första klimatavtal där nästan alla världens länder deltar. För att lyckas få med nästan 200 suveräna stater är skrivningarna i avtalet avsiktligt vaga. Men de var inte tillräckligt vaga för att USA:s president Donald Trump skulle vilja hålla fast vid avtalet. I juni annonserade Trump sitt beslut att dra tillbaka USA från Parisavtalet i ett tal som andades isolationism med ledmotivet ”America First”, knappt utan att nämna klimatförändringarna. Trump öppnade dock upp för att omförhandla avtalet, förutsatt att detta skulle skapa ett mer ”rättvist” ramverk.

USA kommer använda Parisavtalets artikel 28, vilken möjliggör för parter att dra sig ur efter tre år från det datum som avtalet trädde ikraft plus ytterligare ett år efter att utträdet meddelats. Detta innebär att USA:s utträde först kan ske den 4 november 2020. Hittills har USA sagt sig vilja fortsätta vara en partner i förhandlingarna om genomförandet av Parisavtalet, vilket gör att USA deltar i COP23-förhandlingarna.

Det amerikanska agerandet kan få en negativ påverkan på den nödvändiga höjningen av den kollektiva ambitionsnivån, vilken redan idag är alldeles för låg för att klara klimathotet. Det är i dagsläget svårt att veta hur och när andra länder kommer reagera på USA:s agerande. USA är det land som har historiskt störst andel utsläpp. Det kan ge politiskt utrymme för länder som Indien att fördröja sina klimatmål. Flera experter har dock påpekat att de flesta länder troligtvis kommer att hålla fast vid sina klimatlöften, och i nuläget verkar inte fler länder följa USA:s exempel.

När Parisavtalet antogs i december 2015 stod alla världens länder utom Nicaragua och det krigshärjade Syrien bakom antagandet. Efter att USA meddelade sitt utträde, har Nicaragua i sin tur meddelat att de ansluter sig till Parisavtalet. Det här innebär att det enda landet i världen som inte undertecknat avtalet är det krigshärjade Syrien. Trumpadministrationens beslut gör att USA framstår som en isolerad enstöring i klimatsammanhang.

På Trumps öppning om en omförhandling av avtalet har nyckelaktörer som Kina, Kanada och EU svarat att avtalet inte är öppet för omförhandlingar. Ledarskap i klimatpolitiken är ytterligare en fråga som diskuteras i efterdyningarna av USA:s tillkännagivande. Under Obamas administration spelade USA en viktig roll för att leda Parisavtalet i mål, och för att gjuta ny kraft i den internationella klimatpolitiken. Men om man tittar bakåt är det inte är första gången USA ställer sig utanför klimatsamarbetet, det skedde även under president George W Bush. Vid det tillfället tog EU en ledande roll för att få Kyotoprotokollet att träda i kraft.

Kina har blivit ledande inom solenergin. Foto: Xieyuliang/Shutterstock

Vem eller vilka som kan fylla den funktionen idag är mer oklart. Efter Trumps tillkännagivande i juni gjorde EU och Kina gemensamma uttalanden om hur viktigt Parisavtalets fortlevnad var. EU ser sig gärna som en progressiv kraft och har varit en klimatledare, men interna kriser gör att kan det vara svårt att fullt ut återuppta den rollen. Kina skulle kunna se en mer framträdande roll som ett strategiskt tillfälle att fånga. Efter Trumps valseger uttalade sig Kina tydligt om globalt klimatledarskap vid Davos-mötet. Det är dock oklart hur djupgående den ambitionen är.

Parisavtalet var en stor framgång, men ramverket är fortfarande ofärdigt och bräckligt. Det är i behov av att utveckla regler och ambition, vilket kräver diskussioner om frågor som rymmer stora politiska oenigheter. COP23 mötet är viktigt och behöver fokusera på hur resten av världen med eller utan USA kan höja ambitionsnivån i klimatsamarbetet.