Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande?

Reaktionerna på utvecklingen i Katalonien varierar. Jo, nästan alla kritiserar politikerna i Madrid och Barcelona, nästan alla ifrågasätter folkomröstningens värde, nästan alla talar om de problem som nu tornar upp sig för Spanien och EU. Men i huvudfrågan, om Katalonien bör förbli en del av Spanien även om flertalet katalaner önskar egen suveränitet, går åsikterna isär. Somliga anser den spanska konstitutionen, sådan den tolkats av Spaniens högsta domstol, avgöra saken; enligt Roger Cohen i The New York Times var folkomröstningen den 1 oktober förkastlig redan därför att den var olaglig. Andra ser samma omröstning som exempel på ett berättigat självbestämmande; enligt Paul Mason i The Guardian var den ett positivt uttryck för ”progressiv nationalism”. 

Å ena sidan legitimiteten i det existerande system av stater som FN-stadgan ålägger alla att respektera. Å andra sidan den i FN-stadgans första artikel angivna principen om ”folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Eller, som det heter i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter: ”Alla folk har rätt till självbestämmande” och får därför ”fritt …  bestämma sin politiska ställning”.

Spänningen mellan staternas rätt till integritet och folkens rätt till självbestämmande aktualiseras så snart en separatistisk rörelse blivit stark nog att kräva uppmärksamhet. Just nu handlar det inte bara om katalanerna och även baskerna i Spanien utan också om skottarna i Storbritannien, kurderna i Irak, de engelsktalande i Kamerun, biafranerna i Nigeria och, ja, kalifornierna i USA. Snart kanske om Flandern, Norditalien eller någon annan.

Det är värt att påpeka att båda ståndpunkterna – både att man ska ställa upp för etablerade stater och att man ska se med förståelse på utbrytningsförsök med brett folkligt stöd – utgår från en föreställning om betydelsen av det nationella. Båda framhäver den kollektiva identiteten, detta i polemik mot den individualism och internationalism för vilken identiteter är sammansatta, skiftande och gränsöverskridande.

Demonstration för spansk enighet i Barcelona. Foto: Shutterstock

Inom länderna är både mångkulturalism och krav på assimilation uttryck för sådan kollektivism. Mångkulturalisten framhäver betydelsen av att skilda grupper får behålla sina ursprungskulturer. Den som begär assimilation ser i mångkultur ett hot mot majoritetssamhället. Mot bådadera står en mer pragmatisk uppfattning med innebörden att låta enskilda människor bli saliga på sina egna fasoner.

På samma sätt är det med utbrytningsförsök ur etablerade stater. Det som för många är en laddad fråga om kollektiv identitet är för andra en praktisk fråga om hur man bäst ordnar det för de människor som historien har sammanfört. I det förra fallet är nationernas suveränitet respektive folkens självbestämmanderätt bestämmande principer, i det senare fallet är de föreställningar som dessvärre måste hanteras därför att de är spridda.

I den stora litteraturen om suveränitet kontra separatism är den vanliga uppfattningen att rätten till självbestämmande tar över bara under vissa omständigheter. Den omständighet som oftast nämns är kolonial status. FN-principen om folkens självbestämmande avser endast offren för europeisk kolonialism, har det till och med hävdats.

Till dessa offer skulle kunna räknas Kurdistan, detta med hänvisning till att gränserna i Mellanöstern drogs upp av Frankrike och Storbritannien under första världskriget, varvid det kurdiska folket hänvisades till minoritetsstatus i några av de nyskapade länderna.

Katalonien hör till en annan kategori – den i viken det inom en region utan kolonialt förflutet har blivit en allmän mening att den regionala identiteten är så mycket viktigare än den nationella att regionen bör bli självständig. Vad som antas göra den regionala identiteten speciell kan vara litet av varje: språket, historien, kulturen, mentaliteten, ekonomin, allt möjligt som brukat vara byggstenar för nationalister. Oavsett detta – oavsett vad som gjort att separatismen fått sådant stöd att den blivit en betydelsefull politisk faktor – är det avgörande hur den bemöts av den nationella regeringen.

Tre separatistiska projekt på senare år har haft denna karaktär: i Québec, i Skottland och nu i Katalonien. De har bemötts på olika sätt.

Quebecs och Kanadas flaggor. Foto: Shutterstock

I Québec ägde en folkomröstning rum år 1980, varvid provinsregeringen begärde mandat att förhandla med den federala regeringen om politisk suveränitet inom en ekonomisk union. Valdeltagandet blev 86 procent, och nästan 60 procent röstade nej. Vid en andra folkomröstning om suveränitet som hölls 1995 blev däremot nej-sidans röstandel så liten som 50,58 procent, med ett valdeltagande så högt som 93,5 procent. Det blev uppenbart att frågan inte var död.

Först nu begärde den federala regeringen högsta domstolens utlåtande angående om en suveränitetsförklaring vore förenlig med den kanadensiska författningen samt om den skulle ha folkrättsligt stöd. Domstolens utlåtande 1998 har ansetts mönsterbildande.

I korthet: en ensidig suveränitetsförklaring vore författningsstridig, men om en folkomröstning i Québec skulle besluta om oberoende saknade det övriga Kanada grund för att hindra Québecs regering att driva denna linje. I stället skulle villkoren för utträdet ur federationen avgöras genom förhandling på grundval av den kanadensiska författningens principer. Det fanns inte heller någon folkrättslig grund för Québec att ensidigt förklara sig suveränt. Suveräniteten måste även från denna synpunkt vara grundad på en framförhandlad överenskommelse, varvid Québec inte skulle ha rätt att med hänvisning till självbestämmanderätten diktera villkoren för övriga Kanada. Men förhandling skulle Québec ha rätt till.

Någon förhandling har inte blivit aktuell, men 2006 beslutade det federala parlamentet erkänna att ”québecarna utgör en nation inom ett enat Kanada”. Såtillvida har självständighetsivrarna i Québec nått ett stycke på vägen.

Demonstration för skotsk självständighet i Edinburgh 2013. Foto: Complexli/Shutterstock

I Skottland gick det fredligt till på ett annat sätt. Scottish National Party gick 2011 till val på att hålla en folkomröstning om oberoende och vann majoritet i det skotska parlamentet. Om det skotska parlamentets befogenhet att fatta ett sådant beslut rådde oklarhet eller oenighet. Den brittiska regeringen erbjöd sig i detta läge att lagstifta om en sådan befogenhet under förutsättning att den tilltänkta folkomröstningen skulle uppfylla vissa villkor, och i oktober 2012 ingick de brittiska och skotska regeringarna en överenskommelse om en folkomröstning som skulle ge ”a fair test and decisive expression of the views of people in Scotland and a result that everyone will respect”. I folkomröstningen, som hölls 2014, blev valdeltagandet 85 procent och nej-rösterna 55 procent.

Frågan har åter aktualiserats efter det att England och Skottland röstat olika om brexit. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att folkomröstningsfrågan återkommer på agendan när resultaten föreligger av förhandlingarna mellan Storbritannien och EU. Om den brittiska regeringen ännu en gång kommer att ställa upp på en folkomröstning i Skottland får vi se.

Det speciella med Katalonien är att man i Madrid funnit det lämpligt att olagligförklara blotta folkomröstningen. Grunden är artikel 2 i den spanska författningen, enligt vilken denna är ”baserad på den oupplösliga enheten hos den spanska nationen, som är alla spanjorers gemensamma och odelbara land”.

Det är möjligt att denna formulering gör en folkomröstning om separation extra illegal just i Spanien, men det är ändå en intressant fråga hur det kunde ha gått om man valt att tolka den så att den förbjöd separationen men inte folkomröstningen. Eftersom omröstningen förklarades vara kriminell och dessutom försvårades med polisingripanden blev valdeltagandet bara 43 procent, långt mindre än i Québec och Skottland. Det är möjligt att nejsidan hade vunnit en folkomröstning på normala villkor; opinionsundersökningarna gav skiftande resultat och tydde sammantaget på en utgång lika oviss som i den Québec 1995 och i Skottland 2014. Om å andra sidan jasidan vunnit en trovärdig seger hade regeringen i Madrid kunnat ta detta till utgångspunkt för en förhandling enligt den kanadensiska linjen.

Men nu är vi där vi är. Kollektiva identiteter står mot varandra på ett sätt som, om man får tro deras företrädare, är oförsonliga. Frågan är om hårt kommer att sättas mot hårt eller om en förhandlingslösning – en kompromiss mellan nationell integritet och regionalt självbestämmande – trots allt ska visa sig möjlig.

Den förhoppningsfulla kan citera den amerikanske presidenten James Buchanan i hans State of the Union Message 1860: ”Vår union vilar på den allmänna opinionen och kan aldrig cementeras av dess medborgares blod gjutet i ett inbördeskrig. Kongressen har många möjligheter att bevara unionen genom förlikning, men svärdet har inte placerats i dess händer för att bevara den med våld.”

Den skeptiska erinrar om att det amerikanska inbördeskriget utbröt bara några månader efter det att Buchanan hållit sitt tal.