Kurdiska felbedömningar bakom bakslag i Kirkuk

Måndagen den 16 oktober, på dagen tre veckor efter folkomröstningen om självständighet i irakiska Kurdistan, inledde den irakiska armén med hjälp av den delvis Iranstödda milisen al-Hashd al-Shaabi en offensiv mot det omstridda Kirkuk. Bara dagar innan hade kurdiska företrädare lovat att den oljerika staden ska försvaras med militära medel om så krävs. Många höjde därför på sina ögonbryn när de kurdiska styrkorna istället retirerade från sina posteringar och irakiska styrkor kunde inta staden på bara några timmar.

Omtvistad folkomröstning

Kirkuk är en av flera omtvistade orter i Irak som både det kurdiska självstyret i Erbil och Bagdad gör anspråk på, med en etniskt heterogen befolkning bestående av framför allt kurder, sunniaraber och turkmener. Att folkomröstningen ägde rum också i dessa så kallade artikel 140-områden uppfattades i Bagdad som en oerhörd provokation. Den irakiska regeringen krävde att Kurdistans regionsregering, KRG, omedelbart skulle överräcka kontrollen över provinsen till irakiska styrkor.

I den irakiska konstitutionens artikel 140 stipuleras att dessa områdens framtid skulle avgöras i en folkomröstning senast i december 2007, en process som förhalats. När IS bredde ut sig över stora delar av norra Irak under 2014 och dessutom hade siktet inställt på Bagdad tvingades den irakiska armén att retirera från stora delar av de omtvistade territorierna. Därmed lämnade de efter sig ett maktpolitiskt vakuum på flera orter som kurdiska peshmergastyrkor snabbt kunde inta, och som man alltså höll fram tills i mitten av oktober.

Kurder firar folkomröstningen i Erbil. Foto: Thomas Koch/Shutterstock

Folkomröstningen om självständighet har de senaste månaderna varit ett hett politiskt sprängstoff i regionen. Krav på att avblåsa eller skjuta upp omröstningen framfördes från i princip samtliga länder i regionen – Israel undantaget – samt av USA, EU och FN:s säkerhetsråd. Kritiker framhöll också att folkomröstningen riskerar att utnyttjas av KRG:s president Masoud Barzani som ett sätt att sopa all kritik mot honom under mattan. Kritiken mot Barzanis ledning har framför allt gällt den ekonomiska krisen i regionen, nepotismen samt maktfullkomligheten eftersom att hans mandat löpte ut redan 2015. Det har också betonats att tidpunkten var illa vald med tanke på att kriget mot IS är på väg in i sitt slutskede.

Kurdiska (miss-)bedömningar

KRG menade å sin sida att man uppfyller alla folkrättsliga kriterier för självständighet (ett territorium, en befolkning och en regering som utövar effektiv kontroll över territoriet). I KRG finns också en övertygelse om att den redan långtgående autonomi som råder inte är tillräcklig, då samarbetet med Bagdad varit dysfunktionellt. Fördelningen av oljeintäkter, frysta utbetalningar av KRG:s budgetandel och, inte minst, den misskötta tillämpningen av artikel 140 utgör alla skäl till att KRG ansåg sig ha rätt att genomföra folkomröstningen.

Från KRG:s sida upprepades att ”rätt” tidpunkt aldrig kommer att infinna sig; man ansåg sig till slut behöva ta saken i egna händer. Dessutom fanns en bedömning, felaktig skulle det visa sig, om att Irak var försvagat i sviterna av kriget mot IS, och därför inte skulle agera mot kurderna. De kommande dagarna kommer bilden av vad som verkligen hänt troligtvis bli något klarare. Men i ljuset av den irakiska offensiven förefaller kurderna ha gjort missbedömningar på framför allt tre områden:

För det första har KRG, med president Massoud Barzani i spetsen, missbedömt sin förmåga att hålla ihop som politisk enhet. De två stora partierna i KRG har misslyckats med att på allvar täppa till sprickor mellan dem. Iraks norra delar hade länge två administrationer, men efter USA:s invasion 2003 lades grunden för en gemensam kurdisk federal delstat med gemensamma institutioner. Detta hindrade emellertid inte KDP, med maktcentrum i Erbil samt PUK, som har Sulaimaniya som sitt starka fäste, från att etablera en politisk ordning som snarare upprätthåller än suddar ut de ofta klanbaserade inre gränserna.

De försök som gjorts för att bryta detta mönster har haft begränsad framgång. Konflikten mellan partierna var som mest dramatisk i mitten av 1990-talet, när de var i väpnad konflikt med varandra. Sedan dess har det pågått ett visst försoningsarbete, men det ömsesidiga förtroendet är fortfarande skört. Befolkningen, som ofta hamnar i kläm, önskar att ansvar ska utkrävas, men utsikterna till att det ska lyckas är små.

Porträtt på president Barzani vid en gata i Kirkuk. Foto: Shutterstock 

Dessutom finns konflikter mellan olika falanger inom partierna, vilket i sin tur bidragit till att utvecklingen av gemensamma institutioner försvårats. Inte minst det kurdiska parlamentet som sedan 2015 är ur funktion. Dessa sprickor illustrerades tydligt i samband med Bagdads offensiv mot Kirkuk när olika enheter av kurdiska peshmergastyrkor var underställda olika partiers respektive partifalanger och fick olika order beroende på vilka befäl de lydde.

Barzani själv lägger skulden för det kurdiska antiklimaxet i Kirkuk på delar av PUK, som han menar träffade en överenskommelse med Bagdad utan övriga KRG:s kännedom. Detta bidrog till att Kirkuk föll ur kurdernas händer, men den långsiktiga utmaningen för Kurdistanregionen handlar om att utveckla demokrati, transparens och ansvarsutkrävande. De båda partiernas dominans är ohälsosam för denna process, som behöver ta tid.

För det andra tycks man ha underskattat den irakiska beredvilligheten att agera militärt. I Bagdad uppfattades inkluderingen av det omtvistade Kirkuk i folkomröstningen som ett hot mot Iraks territoriella integritet och som ett bidrag till ökad instabilitet. Oljeintäkterna från Kirkuk är också mycket viktiga för Haider al-Abadis regering i återuppbyggandet av Mosul i sviterna av kriget mot IS, som kurdiska peshmergastyrkor deltog i, men inte gjorde anspråk på. Dessutom är återtagandet av Kirkuk en fjäder i hatten för den irakiske premiärministern, som sannolikt har bättrat på sina chanser att få förnyat förtroende i parlamentsvalet nästa vår.

Även om den kurdiska folkomröstningen har hamnat i skottgluggen är det emellertid inte säkert att den militära offensiven hade undvikits om folkomröstningen ställts in. Fastän KRG länge vidhållit att det måste till förhandlingar om Kirkuks framtid visade Bagdad föga intresse för det. Iraks förre premiärminister, numera vice president, Nouri al-Maliki hotade med krig redan innan folkomröstningen var aktuell, och centralregeringen i Bagdad svarade med att frysa utbetalningen av KRG:s andel av statsbudgeten sedan 2014. Det är först nu när Bagdad åter kontrollerar Kirkuk som Abadi öppnar för dialog igen.

USA:s försvarsminister Jim Mattis besöker Erbil och president Barzani i augusti 2017. Foto: Jette Carr/US Department of Defence

För det tredje förefaller en trängd Massoud Barzani ha missbedömt sina chanser att säkra omvärldens stöd. Dagarna före folkomröstningen den 25 september vädjade USA:s utrikesminister Rex Tillerson till Barzani om att skjuta upp den. I utbyte erbjöd han USA:s stöd i förhandlingar med Bagdad, bland annat om Kirkuks framtid. Så var det också nära att bli. PUK och det tredje stora partiet i Kurdistan, Gorran, bestämde sig slutgiltigt för att stödja folkomröstningen så sent som dagen innan den ägde rum.

Barzani hoppades troligtvis för sin egen del att USA skulle kliva in på KRG:s sida i Kirkuk även om man tackar nej till Tillersons förslag, inte minst för att hålla Iran borta från inflytande i den strategiska staden. KRG spelade med andra ord ett vågat spel, till synes utan några som helst garantier från omvärlden. Det är möjligt att KRG överskattade sin egen betydelse för USA.

Ett självständigt Kurdistan hade också kunnat fungera som strategisk motvikt för USA gentemot ett Turkiet på glid österut, och Iran, som vill säkra ett transportbälte för export av sin gas genom Irak och Syrien ut i östra Medelhavet. Barzani har dessutom ägnat kraft åt att bygga goda relationer med Turkiet, med vilka man har ett intensivt handelsutbyte och dessutom exporterar sin olja till och vidare ut på världsmarknaden. Rysslands betydelse för KRG växer också. Det statliga ryska oljebolaget, Rosneft, meddelade så sent som den 18 oktober att de ska investera ytterligare 400 miljoner dollar i KRG, även om Moskva än så länge tycks hålla sig utanför det politiska spelet.

En peshmergastaty vid infarten till Kirkuk. Foto: Thomas Koch/Shutterstock

Vad händer nu?

I detta böljande politiska landskap skiftar realiteterna på nolltid. Det är svårt att se vilka långsiktiga konsekvenser Bagdads övertagande av Kirkuk får. Klart står att regionen går en mer osäker framtid till mötes med ökad risk för konflikt. Det är därför ännu viktigare att söka dialog, vilket båda parter har öppnat för. Om KRG slutgiltigt tvingas tillbaka till de gränser som gällde fram till 2014 och som stipuleras i den irakiska konstitutionen finns en möjlighet för ett omtag. Dels behöver man adressera de interna utmaningarna, dels hitta en konstruktiv relation till Bagdad. Ett förnyat engagemang för artikel 140 är ett utmärkt exempel det, och här finns en tydlig roll för omvärlden att spela.

Kurdistan har länge hyllats för att vara ett demokratiskt framgångsexempel i en i övrigt auktoritär region av politiker och journalister. Det har framhållits att institutioner finns på plats och det har hålls regelbundna val. Regionen är dessutom sekulär, minoriteters rättigheter är inskrivna i KRG:s konstitution och man har dessutom visat sig vara en pålitlig allierad till framför allt USA. Därtill har KRG effektivt deltagit i kriget mot IS – tillsammans med irakiska styrkor – och man har tagit emot omkring två miljoner flyktingar på bara några år.

När folkomröstningen till slut genomfördes i slutet av september tyckte därför många kurder att självständigheten var förtjänad.  Även om det finns en del fog för denna bild är det tydligt att destruktiva maktkamper inom KRG kommer upp till ytan i tider av motgång. Det är också viktigt att ta sig an de problem som KRG dras med. President Barzani mandat löpte ut 2015 och sitter på övertid, och det utlovade presidentval som skulle äga rum i KRG i början av november ser nu ut att skjutas på framtiden.

Det internationella samfundet kan spela en viktig roll, dels för KRG, dels för Irak i stort, som när den franske presidenten Emmanuel Macron erbjöd sig att medla kort efter folkomröstningen. Nödvändig dialog och förhandlingar kan med externt stöd få förnyad kraft. I Irak kan ett sådant engagemang vitalisera artikel 140 på nytt. Det finns också ett behov av stöd för demokratiseringsarbete i hela regionen, från gräsrotsnivå och hela upp till den absoluta toppen, i KRG och utanför. Sverige, med sina välutvecklade relationer till Kurdistanregionen, är bara ett exempel på en aktör som kan spela en konstruktiv roll för såväl Kurdistan som Irak.