Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal

Händerna viftade i luften vid de två chefsförhandlarnas presskonferens.
”Herr Barnier, när är det dags för EU att också börja göra eftergifter?”
”Varför svarar ni inte på brittiskt krav om villkoren för expats efter Brexit?”
Michel Barnier avhöll sig bara med möda från att sucka när han svarade.
”Om ni vill kan jag upprepa det en fjärde gång. Vi söker legala, juridiska vägar att garantera existerande rättigheter efter Storbritanniens utträde ur EU. Vi ber Storbritannien att göra upp sluträkningen, varken mer eller mindre. Detta kräver inga eftergifter från någon sida.”

Femte förhandlingsrundan mellan EU:s chefsförhandlare Michel Barnier och Storbritanniens David Davis avslutades med Barniers uttalande att samtalen befinner sig i dödläge. Han tänkte därför inte rekommendera EU:s toppmöte att öppna samtal med britterna om ett framtida avtal. 

Därmed har nära sex månader gått utan att någon av de tre prioriterade frågor som utgör fas ett, är lösta.  Parterna har inte ens har lagt fram sina positioner på alla tre punkter. Och ”skilsmässoparagrafen” i EU-fördraget, artikel 50, ger som bekant bara parterna 24 månader på sig innan utträdet är ett faktum.

EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Foto: European People's Party

I Storbritannien har bläcket flödat ymnigt när politiker och kommentatorer försöker räkna ut hur brittiska regeringen borde uppträda för att få EU dit man vill. ”Storbritannien måste stå redo att kunna slå i dörrarna och tåga ut ur förhandlingarna om EU inte ger oss vad vill ha!” ”Om EU ser att vi förbereder oss för krasch så kommer de backa.” ”Storbritannien ska neka betala något alls, innan EU lovat oss generösa handelsvillkor!”

Det här är förhandlingar där två mycket olika parter möts ‑ eller snarare, inte möts. Man skulle kunna tro att EU-sidan med sina 27 ständigt käbblande medlemsländer stod för kaoset i samtalen men så är inte fallet. EU är nämligen tvunget agera efter sitt fördrag vilket skapar en obeveklig tågordning. Först ska själva utträdet genomföras, därefter – om tid finns – kan parterna dra upp konturer för ett framtida avtal (art 50).

Britternas försök att få EU-sidan att backa är fåfänga. Chefsförhandlare Michel Barnier har inget utrymme för kompromisser. Hans mandat är fastslaget av EU:s 27 stats- och regeringschefer i enhällighet. Att försöka få mandatet ändrat är lite som att vända en Finlandsfärja. De positioner som Barnier lägger fram bygger dessutom på juristernas tolkning av EU-fördraget. Hur kompromissar man med lagen? EU-domstolen står som garant för att det inte sker.

Den brittiske chefsförhandlaren David Davis. Foto: Shutterstock

För EU är detta inte en förhandling, det är mer en överläggning med britterna om hur paragraferna ska tillämpas. EU:s position vad gäller EU-medborgare är att de människor som har rättigheter gentemot ett EU-land idag, ska ha kvar dessa efter brexit. Såväl polacker i London som engelsmän på spanska solkusten. Det kan hända att det vållar bekymmer för britterna som till exempel aldrig har registrerat legala EU-medborgare. EU-sidan kan tänka sig att diskutera hur det löses rent praktiskt men britterna måste först erkänna principen – erhållna rättigheter kvarstår.

Pengarna? Storbritannien har som medlem varit med och beslutat om EU-finansiering för tiotusentals projekt, forskning, bistånd, regionutveckling, osv. EU anser att Storbritannien ska betala sin andel för dessa till de löper ut. Självklart får britter fortsatt delta i projekten medan de pågår.

Nordirland/Irland? EU är villig att diskutera en nära nog icke-existerande fysisk gräns om Storbritannien kan garantera att varor, tjänster, kapital och människor som inte får cirkulera i EU, inte slinker in den här vägen.
EU-sidan har lagt fram ytterligarre 37 positioner i spörsmål som behöver redas ut för en skilsmässa.

Vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Foto: Shutterstock

I EU är kompromiss själva livsnerven för samarbetet, det självklara slutmålet för alla förhandlingar. Ingen kan kräva att få sin vilja genomtrumfad, alla måste bjuda till.

Den brittiske chefsförhandlaren David Davis företräder istället en politisk kultur där kompromiss är ett fult ord, ett nederlag. Förhandlingar ska vinnas, den andra sidan är inte en motpart utan en motståndare.

Om Michel Barnier tror att fas ett går ut på att tillsammans organisera en ”ordnad reträtt” så ser hans motpart David Davis inga faser, bara ett maktspel där tuffast vinner.

Brexit är som bekant svaret på en folkomröstning. Det gör att i brittisk debatt har åsikterna i utträdesfrågan blivit extremt polariserade och tongången osedvanligt aggressiv. Inget blir enklare av att sittande brittisk regering är politiskt svag. Konspirationer florerar om att avsätta premiärminister Theresa May. Hennes egen utrikesminister trotsar ostraffat premiärministerns utspel i massmedia. I parlamentet tvingas Tories luta sig mot det extrema och oförutsägbara nordirländska DUP för att ha en majoritet.

Premiärminister May tvingas balansera näringslivets oro över dåliga nyheter om landets ekonomi, mot högljudda krav från partivänner att visa sig tuff och storma ut ur EU utan något avtal alls. I den atmosfären blev redan valet av mötesplats (Bryssel) utnämnt till en brittisk eftergift. Att samtalen sker i två faser fick med samma logik heta ett brittiskt nederlag.

Regeringen May tror helt enkelt inte på vad Barnier säger, att EU-sidans agerande styrs av fördraget. I London betraktar man fransmannens prat som en politisk list. ”EU har gjort avsteg från sina regler förut,” skriver man i en förhandlingsposition som oblygt går ut på att EU måste ändra sina regler för att anpassa sig till brittiska önskemål.

I brittisk debatt blir det inte konstigt att regeringen May ännu inte avslöjat vad man tänker ska ske när Storbritannien väl har lämnat EU. Blir det ett simpelt handelsavtal med EU, samarbete om forskning och flygkontroll, ingå i den inre marknaden eller tullunionen? Inget vet för det är smart att inte avslöja sina kort för motståndaren. Att inte heller brittiska parlamentet, näringslivet eller väljarna får besked, är som det är.

Premiärminister Theresa May. Foto: Shutterstock

Från kontinenten följer man bekymrat de brittiska tvära kasten.
I ett linjetal om brexit i september lovade Theresa May för första gången att betala (del av) den brittiska notan före utträdet. Men Davis hade inte med sig något sådant erbjudande till förhandlingarna i oktober. Utrikesminister Boris Johnson har sagt i parlamentet att EU kan se i månen efter pengarna.

Den brittiska regeringen godtog i förhandlingsstarten att dela upp samtalen i två faser men David Davis agerar som om det inte gällde. Han har lagt fram sju brittiska positioner om tiden efter brexit men ännu inte alla tre om skilsmässan.
Vad ska EU-sidan tro?

Chefsförhandlare Michel Barnier väljer att förhålla sig formell. När EU:s stats- och regeringschefer möts den 19 oktober, kommer han meddela att tillräckliga framsteg inte har nåtts i fas ett för att inleda fas två, samtal om ett framtida avtal med Storbritannien. För de europeiska politiker som samlas till EU-toppmötet är det rätt, både juridiskt och politiskt. Skulle Storbritannien vägra betala de åtaganden man har gjort som EU-medlem, måste EU-regeringarna resa hem och berätta för sina väljare att notan faller på dem. Därför vill man ha en skriftlig garanti först.
Kan man inte börja förhandla framtida avtal med britterna nu och lita på att Theresa Mays ord i septembertalet gäller? Nej, hon ändrar åsikt för ofta och ingen tror att hon överlever som premiärminister särskilt länge. Ändå tycker samtliga EU-regeringar uppriktigt att dödläget är förfärligt. Alla önskar ha goda relationer och kunna göra affärer med Storbritannien efter brexit.

I väntan på att britterna kommer till sans, kommer man därför troligen besluta sig för att inleda interna överläggningar hur ett framtida avtal skulle kunna se ut.

I brittisk press kommer detta att tolkas som en seger för den tuffa brittiska linjen. I själva verket innebär det att när regeringen May väl når förhandlingsbordet, har EU-sidan redan enats om grunddragen. Fas två kommer nämligen inte vara lika enkel för EU-sidan, nu ska en ny ordning uppfinnas och det finns gott om nationella intressen bland de 27 att försvara.

Brittisk press kan då äntligen få nöjet att håna EU för att vara oense. Men bäst att inte skratta först, när EU 27 väl enats internt och britterna släpps in i förhandlingarna, kommer alla möjligheter till kompromisser för länge sedan vara intecknade.