Rohingyakrisen skapar splittring i Sydostasien

På det storpolitiska planet har västvärlden fördömt den burmesiska militärens framfart som hittills drivit nära en halv miljon muslimska rohingyer från västra Burma över gränsen till Bangladesh. EU uppmärksammade i ett uttalande den 14 september övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och utlovade ekonomiskt stöd till flyktingarna. Storbritannien har avbrutit ett nyss startat träningsprogram för burmesiska arméofficerare.

USA, som var nära att införa ett liknande projekt, har nu skrinlagt detta och krav har rests i kongressen på att återinföra de sanktioner mot Burma som gradvis tunnats ut sedan 2012 och till slut hävdes av president Barack Obama i september förra året. Fram till dess, och i synnerhet då landet stod under direkt militärstyre, hade Kina varit Burmas främsta bundsförvant. Framväxten av ett ”nytt”, mer demokratiskt Burma som samtidigt distanserade sig från Kina sågs av Obama och hans utrikesminister Hillary Clinton som en av deras största framgångar på det utrikespolitiska planet.

Sociala medier är ingen ersättning för opinionsundersökningar, men kan ändå reflektera stämningar hos en stor del av allmänheten. Och här kan man se hur kritik och fördömanden från amerikanskt och europeiskt håll väckt nya, anti-västliga känslor till liv. Opinionen inne i Burma lutar definitivt mot ett stöd för den egna regeringens och militärens ståndpunkter. Sympati för rohingyerna, trots allt de fått utstå, är nästen helt obefintlig bland en allmänhet som ser dem som illegala immigranter från Bangladesh.

Indiens premiärminister Narendra Modi anländer till Burmas huvudstad Naypyidaw. Foto: Creative Commons 

Till skillnad från västvärlden har Indien och Kina ställt sig helt på de burmesiska myndigheternas sida i den här frågan. Indiens premiärminister Narendra Modi besökte Burma i september och uttryckte då oro över vad han kallade ”terroristiskt våld” i det aktuella området ‑ en klar hänvisning till Arakan Rohingya Salvation Army (Arsa), en grupp rebeller som den 25 augusti attackerade nära trettio polisstationer och en armépostering i delstaten Rakhine, i vars nordvästra hörn rohingyerna bor. Det var efter de attackerna den burmesiska armén började massfördrivningen av rohingyer. Burmas statskansler och de facto regeringschef Aung San Suu Kyi sade vid det indiska besöket att ”bägge länderna borde samarbeta för att bekämpa terrorism”.

Medhåll från Kina har varit ännu mer direkt. Sociala medier är fulla av sympati för Suu Kyi därför att hon, enligt dem som skriver, vågar stå emot trycket från väst. Vid en mottagning på den kinesiska ambassaden i Rangoon den 27 september utryckte ambassadören Hong Liang sitt fulla stöd till Burmas officiella politik och lovade att Kina kommer att stå vid Burmas sida ”på det internationella planet”. Det tolkades som att Kina med all säkerhet kommer att lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot förslag till åtgärder.

Burmas förnyade vänskap med Kina är viktigt för Peking, som har viktiga ekonomiska och strategiska intressen i landet. Kina har investerat i gruvdrift och vattenkraftsprojekt i Burma, som dessutom förser Kina med en korridor till Indiska Oceanen. Pipelines för import av olja och gas har redan byggts genom Burma och de anses viktiga för Kina som på det sättet kan undvika den potentiellt sett sårbara ”flaskhalsen” i Malackasundet för importen av energi från Västasien.

Krisen har också lyckats splittra Association of Southeast Asian Nations (Asean), en gruppering på tio länder där Burma ingår sedan 1997. Aseans grundprinciper har länge varit samförstånd och icke-inblandning i de enskilda medlemsländernas inre angelägenheter. Kritiker menar att det är just de principerna som förlamat Asean i frågor som Östtimor, territoriella konflikter mellan Thailand och Kambodja och mellan Kambodja och Vietnam samt lokala, etniska konflikter som går över gränserna mellan Thailand och Malaysia, och Malaysia och Filippinerna.

Om inget samförstånd kan nås inom Asean brukar det följas av tystnad. Men inte i det här fallet. I mitten på september utfärdade den filippinske utrikesministern Alan Peter Cayetano ‑ Filippinerna har nu ordförandeskapet för Asean ‑ ett uttalande som uttryckte oro för utvecklingen i Burma och uppmaning till en fredlig lösning på konflikten, dock utan att nämna rohingyerna och det de fått utstå.

Malaysias premiärminister Najib Razak. Foto: Shutterstock

Ett snabbt fördömande kom från Malaysias utrikesminister Anifah Aman som menade att uttalandet gav en falsk bild av situationen. Malaysias premiärminister Najib Razak har vid flera tillfällen, även innan den nu pågående flyktingkrisen, uppmanat omvärlden att ingripa för att stoppa vad han kallar ”folkmordet” på rohingyer. Najib har även fördömt Suu Kyi och sagt att hon inte förtjänar det Nobelpris i fred hon fick 1991 vid en tid då hon satt i husarrest i Rangoon.

Aldrig tidigare har splittringen inom Asean varit större. Vad detta kan leda till återstår att se, men det bådar inte gott för det regionala samarbetet i frågor där man kan vara överens som handel och ekonomiskt utbyte.

Hårdast drabbat av Burmas grannländer är givetvis Bangladesh, dit flyktingarna tagit sig. Omedelbart efter attackerna den 25 augusti lovade Bangladeshs regering gemensamma militära aktioner med den burmesiska armén mot ”terroristerna”. Alla flyktingar skulle dessutom köras tillbaka till Burma, sades det.

Men när hundratusentals flyktingar strömmade över gränsen fanns det inga möjligheter att stoppa dem. Bangladesh ändrade sin inställning som grundade sig på misstänksamhet mot rohingyernas politiska organisationer, som traditionellt stått nära radikala islamiska organisationer i landet och då främst Bangladesh Jamaat-e-Islami och dess ännu radikalare ungdomsorganisation Islami Chhatra Shibir. Bangladeshs styrs nu av den sekulära Awami League ‑ och nästa år är valår i Bangladesh. Jamaat kan inte delta i valet på grund av ett domstolsbeslut där det fastställs att partiets program strider mot vallagen.

Men Jamaat står oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP) nära och ingick i en koalition med det partiet då det satt vid makten 1991-1996 och 2001-2006. Om BNP vinner valet nästa år kan Jamaat och liknande organisationer i alla fall få inflytande över den nya regeringen och partiet är starkt i Chittagong-området, dit rohingyerna tagit sin tillflykt. Detta förklarar också varför den bangladeshiska regeringen inte kunde lämna flyktingarna till Jamaats inflytande då antalet steg till flera hundra tusen ‑ och varför premiärministern Sheikh Hasina Wajed till slut även besökte ett flyktingläger intill gränsen och uttryckte sin sympati.

Islamister demonstrerar i Bangladesh huvudstad Dhaka mot Burma och dess politik mot rohingyerna. Foto: Shutterstock

Arsas politiska kontakter är något luddiga, men mycket tyder på att det är en organisation som har sitt ursprung bland andra generationens rohingyer i Karachi i Pakistan vars föräldrar flytt från Burma. De bor i fattiga förorter till Karachi som Orangi, Korangi och Landhi som länge varit starka fästen för islamisk radikalism. Rohingyerna är statslösa även i Pakistan och unga män bland dem var tidigare villiga rekryter till krigen i Afghanistan. En del av dessa har nu kommit till gränsområdena mellan Bangladesh och Burma där de tränat en ny generation av kämpar som rekryterats lokalt. Arsas ledare Staullah abu Ammar Jununi föddes i Karachi och utbildades bland annat på en islamisk skola i Saudiarabien. Stöd till rörelsen kommer från individer och religiösa stiftelser i Saudiarabien och andra arabländer.

I offentliga uttalanden säger sig Arsa ta avstånd från terrorgrupper, men det anser insatta säkerhetsanalytiker i regionen att man gör bara för att skapa positiv publicitet. De säger att gruppen har starka band med radikala grupper i arabvärlden och terrornätverket Lashkar-e-Taiba i Pakistan. Enligt välunderrättade källor finns det redan mindre grupper av män från Pakistan, Bangladesh, södra Thailand, Indonesien och även Uzbekistan inom Arsas stridande förband.

Då är frågan varför de lanserade attackerna den 25 augusti. De säger själva i uttalanden att det var för ”att skydda rohingyerna mot den brutala burmesiska arméns övergrepp”. Men hur ett par hundra dåligt beväpnade rebeller skulle kunna åstadkomma detta genom att attackera polisstationer ‑ och kunna stå emot den starka burmesiska armén ‑ är något de aldrig förklarat. Däremot medger en av Arsas ledare öppet i en intervju med den Singapore-baserade tv-stationen Channel News Asia att ”vi visste att detta skulle hända och det var därför vi gjorde det… om vi attackerade skulle det bli motattacker och världen få upp ögonen för vad som sker här”. Med andra ord ett cyniskt utnyttjande av folks lidande för politiska syften.

Rohingyaflyktingar som tagit sig över floden Naf till den bangladeshiska sidan. Foto: Shutterstock

Efter attackerna har Arsa och hela rohingya-problematiken fått internationell uppmärksamhet. Gruppen får nu enligt tillförlitliga källor mer stöd från arabvärlden ‑ och, kan man vänta sig, fler desperata unga män kommer att ansluta sig till organisationen. I regionen Aceh på norra Sumatra i Indonesien pågår redan träning av volontärer som vill delta i ett jihad, eller ”heligt krig”, i Burma och i både Malaysia och Indien har myndigheterna stoppat folk som varit på väg till området för att slåss.

Om västvärldens rättmätiga fördömande av övergreppen mot rohingyerna inte åtföljs av en mer nyanserad, insiktsfylld politik är det möjligt att detta jihad bli verklighet ‑ och att Kina ytterligare kommer att stärka sina positioner i Sydöstasien.

Det enda vi kan säga med säkerhet just nu är att ett helt nytt läge med potentiellt sett allvarliga konsekvenser har uppstått i regionen efter attackerna den 25 augusti och flyktingströmmen till Bangladesh. Och det är en situation som kräver seriösa analyser, inte bara en mediebevakning som hittills dominerats av flyktingarnas lidande.