Allt svårare för syriska flyktingar i Libanon

Historisk bakgrund

I ett land som fortsatt påverkas av minnet från det femton år långa inbördeskriget från 1975-1990 dras ofta paralleller mellan de palestinska flyktingarna, som främst kom efter 1948 och 1967 och de syriska flyktingar som anlänt sedan 2011. Den stora inflyttningen av sunniarabiska palestinier, rubbade en tidigare överenskommelse i Libanon om att den politiska balansen skulle upprätthållas utifrån en sekteristisk maktfördelning. Liksom andra länder i Mellanöstern föddes ett utanförskap då de inte fick rätt till medborgarskap.

På 1970-talet, när PLO var som starkast i Libanon, trappades spänningarna upp mellan olika fraktioner av kristna och muslimer eftersom ett parallellsamhälle växt fram i palestinska flyktingläger. Vid den tiden var Libanons shiamuslimer mindre synliga i det politiska livet. Först efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 och Hizbollahs födelse åren därefter blev shiamuslimerna, Libanons sannolikt största etnisk-religiösa grupp, en växande politisk maktfaktor i landet.

Inga flyktingläger får bildas

Till skillnad från andra länder i regionen som tagit emot syriska flyktingar, som Jordanien och Turkiet, beslutade regering i Beirut att inte tillåta upprättandet av officiella flyktingläger. En viktig förklaring är rädslan för att en historisk upprepning ska ske likt de palestinska flyktingläger som med tiden blivit permanenta bosättningar och där många militanta grupperingar sedan växt fram.

Inofficiellt läger för syriska flyktingar i Bekaadalen. Foto: Russel Watkins/DFID

Sedan 2015 har Libanon försvårat möjligheterna för syriska flyktingar att få uppehållstillstånd i landet. I maj samma år beslutade också FN:s flyktingorgan UNHCR att på libanesisk inrådan upphöra med registreringen av syriska flyktingar. Dessa restriktioner samt höga avgifter för att söka uppehållstillstånd gör att runt 70 procent av de syriska flyktingarna i Libanon är oregistrerade, enligt Human Rights Watch.

Denna så kallade no-camp policy har också fått stora konsekvenser för humanitärt bistånd och levnadssituationen för syriska flyktingar. Rädslan att bli arresterad och dåliga ekonomiska möjligheter har lett till att de som saknar uppehållstillstånd framförallt har bosatt sig i temporära läger i glesbygden, mestadels i de mest utsatta regionerna Balbeek-Hermel, Akkar och Bekaadalen. Dessa regioner präglades redan före Syrienkriget av hög fattigdom och arbetslöshet. Samtidigt som små och utspridda tältläger försvårar för internationell hjälp att nå fram är lokala institutioner som skolor, sjukhus och annan infrastruktur överbelastade.

Rädslan för att bli gripen på grund av avsaknad av uppehållstillstånd har förvärrat de redan allvarliga bristerna i hjälpen till syriska flyktingar, både från libanesisk och internationell sida. Flyktingarnas begränsade rörelsefrihet och misstro mot myndigheter har lett till allvarliga sociala problem som barnarbete, ekonomisk utpressning och internering av oregistrerade flyktingar.

En kvinna fyller i en blankett från UNHCR. Bilden är tagen 2014. Året efter slutade organisationen att registrera syriska flyktingar. Foto: Mohamed Azakir/Världsbanken

FN och internationellt bistånd

Stödet från det internationella samfundet har sedan början av den syriska konflikten inte varit tillräckligt för att FN ska kunna fullfölja sina uppgifter. FN:s humanitära stöd riktar sig framförallt till de mest utsatta flyktingarna. Dock är dessa insatser som ekonomiskt stöd till enskilda familjer baserade på bedömningar som inkluderar information från UNHCR. De runt en halv miljon syriska flyktingar som inte har registrerats riskerar att inte få del av det redan otillräckliga biståndet. Deras humanitära behov har inte kartlagts och situationen för syriska flyktingar kan därmed vara värre än vad som officiellt har rapporterats.

Det internationella biståndet till FN och deras samarbetspartners har under de senaste åren minskat. Under förra året saknades över hälften av de medel som FN sökt för sina insatser i Libanon och hittills har endast 19 procent av årets budget finansierats. Detta har lett till att bland annat World Food Program kommer sänka anslagen för livsmedelsbistånd över de kommande tre åren. Samtidigt beräknas 93 procent av de syriska flyktingarna i Libanon inte få sina livsmedelsbehov tillgodosedda.

Libanons flyktingpolitik

Libanons historia kan delvis förklara den politik landets ledning har fört gentemot syriska flyktingar. De flesta syriska flyktingar vill återvända till sitt hemland, men detta återvändande är beroende av såväl ett slut på kriget i Syrien som av den politiska utvecklingen därefter. Inför Libanons länge framskjutna parlamentsval, som ska hållas till våren, är flyktingfrågan central.

Sedan 2007 har det politiska landskapet i Libanon varit splittrat mellan två block i relationen till Syrien och i enlighet med det politiska systemets sekteristiska linje, mellan det så kallade 8 mars-lägret, till vilket Hizbollah hör, mot sunniledaren Saad Hariris, nu löst sammanhållna 14-marsrörelse. Under två år, 2014-2016, saknade landet en president tills den nuvarande Michel Aoun valdes in i oktober 2016. Han är som författningen kräver kristen maronit och hör till 8 mars-blocket. Den senaste krisen löstes tillfälligt med den nya vallag som röstades igenom i juli och som har banat väg för nästa parlamentsval.

Libanons ekonomi och samhällsfunktioner led av stora strukturella problem redan före kriget i Syrien. Men trots det låsta politiska läget menar Mohammad Abdallah, direktör för Syrian Justice and Accountability Office i Washington, i en intervju att libanesiska politiker avsäger sig sitt ansvar och istället beskyller landets problem på syriska flyktingar.

Då flertalet våldsdåd har skakat landet under senare år, stödjer den allmänna opinionen allt hårdare tag. Hizbollah har försökt dra växlar på det spända säkerhetsläget. Vid stridigheter i gränsområden mot Syrien kring staden Arsal förhandlade man fram att syriska flyktingar och stridande oppositionella skulle återvända. Här såg Hizbollah en chans att vinna tillbaka ett delvis förlorat folkligt stöd. Den mäktiga organisationen har utsatts för inhemsk kritik för sin inblandning i det allt kostsammare kriget i Syrien. Samtidigt har Hizbollah framställt de framförallt sunnimuslimska syrierna som ett direkt hot mot Libanons sekteristiska maktfördelning, mot de egna shiiterna, och deras kristna politiska allierade.

Hizbollahmöte i Bint Jbeil i södra Libanon. Foto: Shutterstock

Repatrieringen av syrierna har sedan följts av en rad mindre initiativ för återvändande koordinerade av Hizbollah. Om än enad om vikten att syriska flyktingar återvänder till Syrien är den libanesiska samlingsregeringen, bestående av både partier från 8-mars och 14-mars rörelserna, splittrad över det sätt på vilket det sker. Premiärminister Saad al-Hariri har i dagsläget motsatt sig att syrier skickas tillbaka med tvång. För att inte kränka internationell rätt kräver Hariri att säkerhetssituationen i Syrien förbättrats innan en repatriering äger rum och att denna i så fall måste ske under FN:s översikt. Han är mån om att fastställa att flyktingar återvänt frivilligt.

Premiärministerns uttalande kan ses som en politisk balansgång inför parlamentsvalet nästa vår mellan ett växande motstånd mot flyktingar och det internationella samfundets krav på att internationell rätt respekteras, då särskilt principen om non-refoulement, som bland annat ska skydda en flykting mot att återsändas till en stat där denne riskerar förföljelse.

Sigrid Kaag, FN:s representant i Libanon kommenterade i en intervju händelsen i Arsal med att ”vi försöker närvara och intervjuar folk när vi är där… och om inte genom UNHCR så med (hjälp utav) frivilligorganisationer för att fastställa, i största möjliga utsträckning, att alla som återvänder gör det frivilligt på ett säkert och värdigt vis.” Trots detta kunde FN-aktörer inte närvara av säkerhetsskäl. Trots att Libanesiska Röda Korset gett ”logistiskt stöd”, har organisationen inte haft möjlighet att bekräfta att återförandet skett under frivilliga omständigheter.

Den libanesiska armén har trappat upp sina operationer mot syriska flyktingläger i Arsal-området. Det är allmänt känt att oppositionella stridande uppehåller sig bland syriska flyktingar i Libanon och libanesiska säkerhetsstyrkor har utfört räder mot inofficiella flyktingläger. Arméns aktioner hjälper till att stärka dess legitimitet som en motvikt till Hizbollah, som både är Libanons mäktigaste militära kraft och sitter i samlingsregeringen. Hizbollahs militära gren ­‑ som är terroriststämplat av EU, medan USA har terrorstämplat gruppen i sin helhet ‑ ger ett omfattande väpnat stöd till Assadregimen, vilket strider mot Libanons officiellt uttalade neutralitet i Syrienkonflikten.

Hizbollah har inlett upprepade offensiver mot oppositionella sunnigrupper i Qalamoun-regionen, ett bergigt område som gränsar till Libanon. Då stridigheter i området fortsatt har den libanesiska armén blivit alltmer indragen i konflikten. Mån om att upprätthålla legitimitet i försvaret av landets territoriella integritet ses militärens inblandning som en motvikt till Hizbollahs aktiviteter.

Syriska flyktingar i ett läger utanför Beirut.  Foto: Dominic Chavez/Världsbanken

Situationen i Libanon för syriska flyktingar, framförallt de som saknar uppehållstillstånd är allt mer beklämmande. Avsaknaden av lagligt skydd under flyktingkonventionen och libanesiskt uppehållstillstånd gör att de runt en halv miljon syriska flyktingarna riskerar att gripas av libanesisk säkerhetstjänst. Rädslan för att bli frihetsberövade och en rad restriktioner har långtgående konsekvenser för deras levnadssituation, så som att söka medicinsk vård, skolgång och barnarbete. Dessa problem har förvärrats då även grundläggande humanitära behov inte rymts inom FN:s internationella bistånd, vars budgetunderskott växt.

Samtidigt har det rapporteras om en växande rädsla bland syriska flyktingar till följd av ett mer fientligt klimat i Libanon. Räden i Arsal den 30 juni visar på ett aktivt ingripande från libanesiska säkerhetsstyrkor, vilket hotar den status quo som icke-registrerade flyktingar levt med under de senaste två åren. Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning statliga aktörer medverkat i det av Hizbollah koordinerade återvändandet de senaste månaderna. Likaså kvarstår frågan om legaliteten i detta i förhållande till folkrätten, närmare bestämt om icke-stridande syrier återvänt frivilligt eller ej. Men sett utifrån den prekära levnadssituation som icke-registrerade syriska flyktingar befinner sig i, kan en sådan utväg ses av många som det minst dåliga alternativet.