Trump vill provocera Iran att lämna kärnteknikavtal

I juli 2015 skrev de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland under ett avtal tillsammans med Iran som kallas Joint Comprehensive plan of Action, JCPOA. 

Avtalet reglerar Irans kärntekniska program, specifikt urananrikningen i utbyte mot lättnader av sanktionerna mot Iran. EU:s sanktioner byggde på säkerhetsrådsresolutioner och hade haft en tydligt negativ inverkan på Irans ekonomi eftersom EU var Irans främsta handelspartner. De amerikanska sanktionerna gick delvis årtionden tillbaka och hade föranletts av gisslankrisen 1979–1980 (när iranska studenter ockuperade USA:s ambassad i Teheran och höll amerikanska diplomater som gisslan), liksom av anklagelser om stöd till terrorism och Irans missilprogram förutom kärnteknikprogram.

Förhandlingarna om kärnteknikavtalet med Iran i Lausanne i mars 2015. Foto: US State Department

Men effekterna av de amerikanska sanktionerna var främst indirekta; Iran och USA har av förklarliga skäl haft ett negligerbart handelsutbyte. Vad Washington gjorde istället var att uppmuntra sina egna stora handelspartners att INTE handla med Iran och därtill avskräcka dem från det genom indirekta sanktioner. Detta innebär att företag i till exempel Sverige, som handlar med Iran helt i enlighet med europeisk lagstiftning, ändå kan straffas i USA om de har verksamhet där. När USA införde dylika tredjepartssanktioner under Clintonadministrationen på 1990-talet mot Iran och Libyen, hotade EU med att dra USA inför Världshandelsorganisationen WTO eftersom tredjepartssanktioner strider mot såväl statssuveränitetsprincipen som de frihandelsregler som WTO bygger på.

Eftersom Clintonadministrationen tvingats av kongressen att gå med på sanktionerna var USA:s regering vid denna tid inte ett dugg intresserad av en konfrontation med EU i frågan. Följaktligen utnyttjade Clinton sin presidentmakt, gav dispens och hindrade systematiskt kongressens sanktioner från att slå mot europeiska företag. På detta vis överbryggade man de två aktörernas fundamentalt olika inställning till såväl tredjepartssanktioner som hur Iran skulle hanteras. Denna nödlösning behövdes inte när EU och USA var mer synkroniserade visavi Iran på 2000-talet och när EU självt införde striktare sanktioner mot Iran. 

Det är dessa tredjepartssanktioner som president Obama lovade att fortsätta att systematiskt lägga band på när USA skrev under JCPOA. Han visste att han aldrig skulle kunna få den synnerligen anti-iranska kongressen att gå med på att lyfta sanktioner – det amerikanska åtagandet skulle i huvudsak bestå av att inte stå i vägen för resten av världen när de vill handla med Iran. 

Varför är detta överhuvudtaget viktigt? För den iranska regeringen, som stack ut hakan och envist insisterade på att kärnteknikkonflikten gick att lösa genom förhandlingar, så var och förblir huvudargumentet mot interna kritiker i Iran att ett avtal skulle åstadkomma den ekonomiska öppning som skulle göra det möjligt att få landet på fötter igen. Argumentationen skedde mot bakgrund av att Iran plågades av massarbetslöshet, inflation och en ekonomi som verkade långt under sin potential. Den ekvationen och logiken gick hem. President Hassan Rouhanis anhängare vann parlamentsvalet 2016 och han blev återvald med stor majoritet i juni i år. 

Den ekonomiska logiken är med andra ord central för att avtalet som politisk konstruktion ska överleva. I sedvanlig ordning har det mesta av diskussion om avtalet, från det ögonblick som förhandlingarna startade, handlat om i vilken mån man kan lita på att Iran kommer att hålla sitt ord. Denna ståndpunkt är i viss mån berättigad; skepticism är alltid att förorda i dylika sammanhang och det mest använda uttrycket i alla diskussioner om icke-spridning av massförstörelsevapen är Reagans trust but verify.

Men denna skepticism fanns inbyggd i själva förhandlingarna. Det interimsavtal som skrevs under i november 2013 hade till uppgift att tvinga alla parter att bevisa sin tillförlitlighet – och utan ett positivt svar från alla parter på den frågan hade det slutgiltiga avtalet aldrig ens börjat förhandlas.

I detta avseende är de huvudsakliga invändningarna mot slutprodukten, särskilt i ljuset av 8 konsekutiva rapporter från IAEA som bekräftar att Iran uppfyller sina åtaganden, mer ideologi än en genuin oro för risken för spridning av kärnteknik och kärnvapen. 

President Hassan Rouhani. Foto: FN

För i slutändan har det visat sig, som en del av oss påpekat sedan länge, att den största osäkerhetsfaktorn för avtalets överlevnad är Washington och inte Teheran. Det råder en politisk konsensus i Iran om att avtalet är värt priset. Även de mest hårdföra motkandidaterna till Rouhani i det synnerligen tuffa valet i juni i år gick aldrig så långt i sin kritik att de hävdade att de skulle vilja lämna avtalet. I den amerikanska motsvarigheten under 2016 var tvärtom alla republikanska kandidater rörande överens om hur förfärligt avtalet var. Och eftersom den amerikanska presidenten i JCPOA har till uppgift att kompensera för kongressens ovilja att hitta en fungerande och realistisk diplomatisk lösning på Irans kärnteknikprogram så blev alla plötsligt varse hur potentiellt fragilt det amerikanska åtagandet är. 

President Trump har genom sina ständiga antydningar under 2017 försökt undergräva den tillit till det amerikanska åtagandet som gör att europeiska företag vågar göra meningsfulla investeringar på den iranska marknaden.

Under sommaren har hans administration försökt hitta olika sätt att visa för omvärlden att Iran inte fullgör sina åtaganden för att därigenom få igenom ett kollektivt beslut bland övriga undertecknare av avtalet som gör att de tunga ekonomiska sanktionerna mot Iran kan återinföras. Problemet är att alla andra är överens om att Iran gör vad de lovat. Följaktligen skulle ett amerikanskt utträde ur avtalet vara ett unilateralt steg som lämnar USA isolerat snarare än Iran.

Trumps administration har därför alltmer desperat försökt blanda äpplen och päron genom att hänvisa till Irans position och agerande i Mellanöstern för att påvisa varför Iran inte förtjänar de ekonomiska fördelar avtalet ger dem. Att Irans stöd för Assad i Syrien eller nära band till Hizbollah i Libanon är problematiskt, är något som till exempel länder inom EU håller med om.

Men avtalets syfte var aldrig att förändra Iran som utrikespolitisk aktör i grunden (och det kan inte ett enskilt avtal åstadkomma) – särskilt med tanke på att säkerhetsrådets medlemmar själva inte är överens inbördes om vad som är problematiskt och vad som är eftersträvansvärt. 

USA:s FN-ambassadör Nikki Haley besökte nyligen IAEA:s högkvarter i Wien för att pressa organisationen att bifalla USA:s kritiska inställning till Iran men fick kalla handen. Iran har vid flertalet tillfällen sagt sig vara villigt att förhandla om andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor  –  men inte genom en omförhandling av JCPOA. I detta har de stöd även från EU – inte därför att EU tycker att till exempel missilprogrammet skulle vara oproblematiskt utan därför att JCPOA har ett tydligt mål och mandat som uppfylls och inte kan omförhandlas utan en överhängande risk att hela avtalet imploderar. 

Demonstration mot Iranavtalet i Washington 2015. Foto: Xavier Ascanio/Shutterstock

Trump har nu bestämt sig för att trappa upp denna pyrande konflikt ytterligare ett steg. Under fredagen kommer han med största sannolikhet att meddela att han inte längre avser bekräfta för amerikanska kongressen att Iran uppfyller sin del av avtalet (något han måste göra var 90:e dag enligt en lag som kongressen stiftade i samband med att avtalet skrevs under).  Trump bollar därigenom över ansvaret för hur och i vilken utsträckning USA ska sabotera/lämna avtalet till kongressen.

Det absurda i detta spektakel är att Trump inte har några sakliga skäl för sitt handlande och vill på sätt och vis undslippa ansvar för konsekvenserna genom att låta kongressen hålla i yxan. Kongressens republikanska majoritet (och en del demokrater) som var emot avtalet är dock inte nödvändigtvis fyllda av entusiasm inför den faktiska möjligheten att förstöra det Obama byggt – eftersom avtalet fungerar och en ideologisk läsning av situationen inte har fått gehör någonstans annat än i Tel Aviv och Riyadh. 

Därtill kommer Trump redan nu, eller snart, att stämpla det iranska revolutionsgardet som en terroristorganisation. Syftet, precis som med avcertifieringen, är att provocera Teheran till en reaktion – till exempel att lämna avtalet – vilket skulle möjliggöra att nya hårda sanktioner och liknande åtgärder kan vidtas.

På sätt och vis kan detta verka som tom retorik. Men med tanke på att Trumpadministrationen vägrar hålla en diplomatisk kanal öppen till Iran, och att de båda ländernas flottor öppet konkurrerar om Persiska vikens farvatten, så ökar risken markant för en militär konfrontation som ingen kan kontrollera. Stämplandet av revolutionsgardet som en terroristorganisation är som mumma för de hårdföra elementen i Teheran och Rouhaniadministrationen kommer att bli tvungen att reagera på Trumps drag. Därtill kommer Irans högste ledare Ali Khamenei, som motvilligt stödde avtalet, att helt korrekt kunna hävda att hans djupa misstro mot USA som motpart är berättigat ­­– USA förhandlade fram ett avtal som de nu själva överger trots att Iran uppfyller sina åtaganden.