Assadregimen ansvarig för tiotusentals försvunna

För femton år sedan kom jag första gången i kontakt med politiska fångars öden i Syrien. Än idag är jag tacksam för samtalen med jurister som Razan Zeitouneh, som rövades bort 2013.

En dag tog Razan Zeitouneh med mig med för att möta Fares Mourad, som äntligen hade släppts fri efter tjugo år i fängelse. Han hade först dömts till döden, men sedan benådats och fått sju års fängelse. Ändå hölls han inspärrad i ytterligare tretton år. Fångarna i Syrien kunde aldrig kräva några rättigheter.

Fares satt mittemot mig. Han log, trots att han inte längre kunde hålla sitt huvud upprätt och bara kunde se på mig med stor ansträngning: ”Vilken ironi att den första utlänning jag möter råkar vara en tyska,” sade han och pekade på sin uttänjda hals: ”Vi kallar tortyrtekniken som gjort det här med mig för ”tyska stolen”.

Obeskrivliga fängelsevillkor och tortyr har alltid varit utmärkande för den syriska staten under Assadregimen och inleddes långt före den syriska revolutionen. Tusentals dödades i massakern i Hama 1982 och tusentals försvann i fängelserna. Fortfarande finns inga spår efter dem.

Grannlandet Libanon fick uppleva hur den syriska ockupationsarmén deporterade politiska fångar till Syrien. Än idag saknas uppgift om 30 000 av de försvunna.

Det är inte utan orsak som syrierna säger så här om de spårlöst försvunna: ”där inte ens spyflugan kan hitta dem.” Man syftar på att spyflugan är den första som lägger sina ägg i ett lik.

Försvinnanden är bara möjliga i en stat som dödar och begraver människor i lönndom. Ändå handlar det i Syrien inte bara om att släcka liv. För staten är det lika viktigt att uttrycka sitt förakt och att förödmjuka de anhöriga genom att tvinga dem att be om nåd.

Den som vill förstå hur fångarna torterades redan på 1980-talet, särskilt i Palmyras ökända fängelse, rekommenderas att se den nysläppta filmen ”Tadmor” av Monika Borgmann och Lokman Slim. Där återskapar tidigare fångar det helvete de genomlevde och gestaltar en typisk dag i fängelset.

I en annan film, ”Syriens försvunna”, har regissören Sara Afshar samlat vittnesbörd av överlevare från syriska fängelser under senare år. Hon har också mött syriska män och kvinnor, som identifierat sina anhöriga från fotografier av fångar som hade torterats till döds.

I samband med att den syriska revolutionen 2011 krossades, fick arresteringarna, försvinnandena och tortyren helt nya dimensioner. I början av revolutionen var aktivisterna vid gott mod och trodde att de skulle kunna störta systemet. Många som suttit anhållna kortare tider var fast beslutna att fortsätta.

”De arresterar oss, sen släpps vi, och så fortsätter vi” – så beskriver många av våra kamrater de första åren. De visste vad som väntade dem i fängelset. Men de var övertygade om att de skulle komma undan med livet.

Den tron försvann snart när det stod klart att många faktiskt inte skulle överleva. Stämningen hårdnade när det började hopas fall där fångar i alla åldrar endast överlevde fångenskapen några veckor, ibland bara några dagar, och man inte längre kunde blunda för att död genom tortyr hade satts i system. Det ledde också till att upproret blev väpnat.

De fotografier som på regimens uppdrag togs av en syrisk militär med kodnamnet ”Caesar” – bilder av fångar som torteras till döds i regimens förhörsrum och fängelser – avbildar minst 6700 offer för den mordiska statsledningen.

I Sednaya-fängelset har tusentals fångar avrättats. Foto: Wikimedia Commons

Den amerikanske rapportören Stephen Rapp beskriver det som ”dödande på industriell nivå”. Han konstaterar också att tillgänglig dokumentation om dessa brott är de mest omfattande beläggen ”sedan Nürnberg”.

Rapporten ”Out of Sight, Out of Mind: Deaths in Detention in the Syrian Arab Republic” som offentliggjordes av FN:s undersökningskommission 2015 samt de rapporter som publicerats av Human Rights Watch och Amnesty International om fångarnas villkor och det systematiska avrättandet av tusentals fångar i Sednaya-fängelset – allt detta visar bortom allt tvivel att dödandet av godtyckligt arresterade har satts i system.

Trots att dessa obeskrivliga fasor är noggrant dokumenterade har det inte kommit några starkare politiska protester. Det återstår att fastställa om det faktiskt finns ett krematorium inom Sednayas fängelseområde, vilket det amerikanske utrikesdepartementet misstänker.

Det faktum att det sedan åratal saknas uppgifter om tiotusentals människor gör det sannolikt att de flesta av dem inte längre är i livet. Varför görs inga påtryckningar för internationellt tillträde till detta fängelse?

Etnisk rensning är i full gång i Syrien. Den genomförs inte huvudsakligen av IS, eller Daesh, som man ofta antagit, utan av regimen. De beryktade ”gröna bussarna” används för att deportera tusentals mot deras vilja, och spökstäder skapas på basis av religiös tillhörighet.

Caesars fotografier och filmen om de försvunna har visats i Holocaust Memorial Museum i Washington. FN:s samordnare för humanitär hjälp, Stephen O’Brien, talar om Syrien som århundradets största humanitära katastrof.

Medicinska resurser i regimkontrollerade områden är en central del av tortyrapparaten. Louisa Loveluck och Zakaria Zakaria skrev i en artikel i Washington Post: ”Sjukvården har använts som vapen sedan revolutionens första början, genom att regeringstrogna läkare amputerat demonstranter som förts till sjukhus med småskador.”

I artikeln förklarar överlevaren Mohsen al-Masri ”att fångar lärde sig att hålla tyst när vakterna frågade vem som behövde sjukhusvård.  Det spelade ingen roll vad de gjort mot oss; vi måste låtsas att vi mådde fint. Folk kom sällan tillbaka från sådana sjukhusbesök.”

I en stat som använder läkare och sjukhus för brutal utradering av oppositionen, blir bedömningen av vad med man bidrar med till detta system en politisk och moralisk fråga.

FN:s särskilda sändebud för Syrien, Staffan de Mistura, har tagit upp frågan om frigivning av politiska fångar inför varje runda av fredssamtalen i Genève. Frigivning av politiska fångar skulle vara en förtroendeskapande åtgärd och signalera att regimen är intresserad av en förhandlingslösning.

Att Assadregimen efter alla dessa år inte är redo att göra en sådan gest säger mycket om utsikterna för samtalen, som för närvarande mest används som ett sätt att låta tiden gå. Varje dag grips fler människor och varje dag dör fler människor i fångenskap.

Att regimen låter massarresteringarna och försvinnandena fortsätta beror å ena sidan på att de politiska fångarna används som påtryckningsmedel mot anhöriga. Ibland är syftet att tvinga någon i den fängslades familj att överlämna sig. Men ofta är syftet av materiell natur. De politiska fångarnas familjer tvingas betala, enbart för att få information om den fängslades öde.

Den ständigt närvarande korruptionen i Syrien gör fängslandena till en privat inkomstkälla för tjänstemän på alla nivåer. Sedan 2011 har detta blivit en makaber och blomstrande gren av krigsekonomin, ett självuppehållande system. Många av dem som satt sig i skuld eller sålt sina egendomar i försök att skrapa ihop pengar till säkerhetstjänstens allt omåttligare krav har senare insett att deras släktningar sedan länge var döda vid betalningstillfället.

Begravningsplats i Aleppo. Foto: Shutterstock

Att regimen fortsätter med arresteringar och övergrepp som leder till döden beror å andra sidan på att den inte behöver befara några konsekvenser. Detta framgår av Caesars och andras noggranna dokumentation och av att regimens bödlar fortsätter att publicera videoinspelningar på nätet av sin tortyr av fångar. 

Det måste sändas ett tydligt budskap om att de begångna brotten på sikt inte kommer att förbli ostraffade.

Om vi övergår från det internationella till det lokala perspektivet genom att detaljundersöka så kallade ”lokala eldupphör”, framgår tydligt att frågan om fångarna har stor betydelse även här.

Nästan en miljon syriska män och kvinnor lever under belägring, enligt den uppskattning som Siege Watch har publicerat – och nästan alla belägras av regimen. Genom att svälta ut befolkningen och förvägra den medicinsk vård försöker regimen och dess allierade att tvinga fram kapitulationer. Enbart under de senaste månaderna har många orter i Damaskus omgivningar avfolkats i ordets bokstavligaste mening. ”Nuvarande befolkning: noll. Övervakas inte längre,” anger Siege Watch på sin interaktiva karta.

Under förhandlingarna om kapitulationsvillkor för en ort, blir oppositionens krav på frigivning av fångar en särskilt vansklig fråga. Vid denna punkt avbryts ofta förhandlingarna och frågan nämns inte i den slutliga uppgörelsen – och även om den skulle finnas med visar erfarenheten att regimen sällan uppfyller sina åtaganden.

Detta för oss tillbaka till frågan om varför inte mer görs på internationell nivå för att få slut på massmordet i Syrien.

De syriska aktivisterna har att kämpa mot en rad problem på internationell nivå. De demokratiska krafterna i Syrien nöts hela tiden ned av alla de väpnade parter, som inte har något intresse av frihet eller lagenlighet – IS och andra islamiska extremister, auktoritära falanger även inom kurdiska grupper, samt regimen. Utomlands får de ofta höra att det inte finns ”några goda” kvar i Syrien; okunnigheten blir ett försvar för den egna passiviteten.

Gång på gång talas nostalgiskt om den påstådda stabiliteten, säkerheten och fredliga samlevnaden i Syrien före 2011. Detta kan ha varit det intryck som besökare utifrån fick, men det ger inte en rättvis bild av många syriska medborgares verkliga erfarenheter.

Inför den så kallade ”Islamiska statens” öppna och avsiktligt uppvisade terrorvälde beskrivs Bashar al-Assad i en internationell kontext ofta som ”det mindre onda”, trots att det är väl belagt att hans regim är ansvarig för flertalet MR-kränkningar och krigsförbrytelser.

De som beskriver regimen som det ”mindre onda” refererar gärna till de minoriteter som lever i Syrien och menar att Assad är deras beskyddare. Även detta är hållbart endast om man blundar för vad som faktiskt händer. De som gör motstånd mot Assad är inte uteslutande medlemmar av sunnimajoriteten och tillhörighet till en minoritet ger inte heller något automatiskt beskydd.

Bashar al-Assad på en husvägg i Damascus. Foto: Shutterstock

De som brukar hävda att ”Assad är minoriteternas beskyddare” glömmer helt att skydd av minoriteter förutsätter garanterade rättigheter. De som tillhör minoritetsgrupper kan inte, lika lite som några andra, räkna med rättvisa eller laglighet. Regimen har tagit dem som gisslan och de har därmed i allt högre grad blivit brickor i spelet; beslutet att skydda dem eller inte har varit ett av Assads trumfkort under konflikten.

Det räcker inte att kräva att oppositionsstyrkorna garanterar minoriteternas rättigheter. Lika viktigt är att tala om rättigheterna för dem som ingår i majoritetsbefolkningen. När de dödas och förföljs är det angeläget att inte förhålla sig passiv. Önskemål om enkla förklaringar borde inte förleda någon att tro på regimens retorik med ”vi” och ”dom” eller att se konflikten enbart som en fråga om trostillhörigheter.

Liksom i alla andra konflikter är de flesta människor i Syrien obeväpnade civila, vilkas rättigheter och liv vi är skyldiga att försvara, oberoende av deras religionstillhörighet.

Alla parter som begår brott under denna konflikt måste hållas ansvariga. Lidandet kan inte mätas i antal. Men trots att Assadregimen är ansvarig för en helt dominerande del av dödandet och våldet i Syrien fortsätter den obesvärat att göra anspråk på internationell legitimitet. Men sådan legitimitet yttrar sig inte i form av säte i FN, utan genom handlingar. Ett legitimt styre inkluderar inte bara rättigheter utan även skyldigheter.

Syrien är sedan 2004 anslutet till den internationella tortyrkonventionen. Som det sägs i en FN-resolution från 2015 är Syrien den enda stat som anslutit sig till konventionen mot kemiska vapen, och som ändå fortsätter att använda sådana vapen.

De internationella ansträngningarna borde först och främst inriktas på att få ett slut på mördandet i Syrien.